Är kvantitet samma sak som kvalité?

Det var det enligt Stalin, men bortsett ifrån honom? Finns det någon som tycker så? (Det är fusk at nämna Jordan!)

Under det senaste året har jag läst ett flertal böcker (ganska många faktiskt) som är på mellan 500 och 700 sidor, och någonting som legat och gnagt är att de flesta av dem har haft en ganska långsam handling och ägnar ganska mycket tid (läs: sidor) åt transportsträckorna mellan de scener som för handlingen framåt. Författaren följer närmast personerna med en filmkamera och dokumenterar allt de gör, hur de tänder och släcker lampor när de går ifrån rum till rum osv. Tankarna för en ganska snabbt till någon form av dokusåpa, inget får utelämnas. Detaljerade beskrivningar kan ibland ha ett ganska viktigt syfte, t.ex. att beskriva effekten på samhället en viss framtida teknik har. En av de bästa scenerna i Altered Carbon av Richard Morgan är när Kovacs går igenom ”ankomsthallen” i anläggningen för ”nedladdning” och passerar en familj; mamma, pappa och två små barn. Samtliga står och gråter förtvivlat för den svarta familjen har fått sin make och far nedladdad i en vit mans kropp. Det är en mycket stark scen men som inte har något att göra med historien i övrigt, men som samtidigt påtalar de effekter tekniken med kroppsbyte kan få. Problematiken tas ytterligare upp i Woken Furies där diverse sociala ritualer beskrivs för att säkerställa att den kropp man talar med innehåller den person som man tror det är.

Dessa scener för inte historien framåt nämnvärt, men de är utan tvekan scener som tillför djup, känsla och trovärdighet till berättelsen. Morgan strör en del sådana här händelser kring sig och som alla tillför något till förståelsen för världen, men de blir sällan så många att de drar kraft och energi ifrån själva berättelsen.

En bok som är rakt motsatt är Perdido Street Station av Miéville China; boken är på runt 800 sidor och man kan relativt enkelt leva utan 150 av dem. Det är inte det att berättelsen sträcker sig över lång tid utan boken är närmast sinnebilden för den dokumenterande författaren, han följer sina personer med en kamera och dokumenterar varje detalj och känsla som de gör och har. Missförstå mig inte, jag tycker att Perdido Street Station är en bra bok, men den är så långsam att det är svårt att tala om något tempo i berättandet — inte ens i ”slutstriden” fångas läsaren upp i någon form av spänning. Varifrån kommer denna trend att älta allt i evighet? Dåligt författarskap, dåliga redaktörer eller ”vill” folk ha det så?

Betänk att Tolkiens trilogi är på ungefär 1000 sidor och han fick med en hel del i de tre böckerna (och då är det inte högt tempo — det tog dem evigheter att lämna Hobsala, för att inte tala om alla resor genom vildmarken!). Jag kan inte göra mig fri en viss olustig känsla att om en modern författare skulle skriva Härskarringen idag, hur många sidor skulle han då behöva? Skulle 1000 sidor per bok vara nog?