Vem går på Ankh-Morporks gator, Stålmannen eller Fantomen?

Har Terry Pratchetts figurer i stadsvakten blivit som Stålmannen eller som Fantomen?

Ett utmärkande drag för Stålmannen, som det beskrevs i en Fantomen-tidning i en diskussion om varför Fantomen fortsatte att vara populär medan Stålmannen hade försvunnit ur hyllorna, är att Stålmannen genom åren har fått allt fler och kraftigare superkrafter. Till en början var han bara enormt stark — han var inte så övernaturligt stark som han senare blev — och han kunde inte flyga utan ”bara” hoppa över hus (med tiden blev det över skyskrapor och till slut kunde han flyga). Vidare så fick han röntgensyn, värmesyn, hypnotisk blick osv. Fantomen å sin sida blev … skickligare i att skjuta och se cool ut (samt en helt fenomenal tur!). Stålmannen fick till slut så många superkrafter att det i princip inte fanns något som kunde besegra honom.

Jag när jag hade avslutat Thud! kunde jag inte låta bli att slås av att Pratchett har tonat ned Vimes, Morots och Anguas förmågor rätt betänkligt. Morot kan inte bara gå in i dvärgsamhället och domptera som han kunde i tidigare böcker, han hade knappt något att säga till om överhuvudtaget (och i Den Femte Elefanten var hans okunskap om vildmarksliv närmast livshotande). Angua möte ofta(re) motståndare som på olika sätt neutraliserade hennes varulvsstyrka och -förmågor (t.ex. luktsinnet) och Vimes har inte alls samma kontroll på situationen som han hade i t.ex. På Lerfötter — på senare tid har han kunnat lura varenda Lönnmördare som överhuvudtaget har åtagit sig ett kontrakt på Vimes. (Jag undrar om han lika lätt kommer att komma undan ifrån nästa lönnmordsförsök?) Kan det vara så att trion blev för ”mäktig”, att de kunde klara av för mycket motståndare, att de blev för mycket som Stålmannen så Pratchett var tvungen att tona ned dem, att göra dem ”mänskligare”? Men var det i så fall för att det blev löjligt, svårt att skriva ”trovärdiga” berättelser eller var det av någon annan anledning?

Själv tror jag att Pratchett insåg att hans berättelser om Stadsvakten skulle bli en enda lång terrorbalans — motståndarna skulle tvingas bli allt extremare för att de överhuvudtaget skulle kunna bli en match för Vakten, och Vimes med anhang skulle, något subtilt, hela tiden utvecklas och klara situationen. Det blir lite fånigt om man klarar varje utmaning — det skulle vara lite uppfriskande om de misslyckades med att fånga en mördare, spion eller tjuv. Ett tecken på detta Stålmannenfenomen som man kan se är den totala bristern på belöningar till Vimes efter varje uppklarat fall — han har stigit så i titlarna att han inte kan stiga så mycket mer, efter de senaste böckerna har belöningarna helt uteblivit.

Men det som intresserar mig mer är vad som händer i böckerna framöver, kommer Vimes stjärna att dala, eller kommer det att bli vanligare med storpolitik och intriger som i Den Femte Elefanten, Jingo och Thud? Min favoriter bland Pratchetts böcker har varit just böckerna om Vakten och jag skulle välkomna lite mer jordnära berättelser där trion rör sig på stadens gator och försöker styra undan gillesintrigerna, snarare än vara mitt upp i dem.