Teknikrevolution och bokbransch i förändring

Att musikranchen och filmbranschen håller på och kämpar med näbbar och klor för att stoppa den digitala revolutionen står utom rimligt tvivel, men allt fler branscher börjar skrämmas av vad som ryms i framtiden. När den digitala revolutionen kom på allvar under andra halvan av 90-talet så var det inte ett teknikgenombrott, en ny produktflora eller en ny uppfinning som såg dagens ljus. Det var en revolution i klass med den naturvetenskapliga revolutionen på 1600-talet, den industriella revolutionen på 17-1800-talet eller bilismen och massproduktionen under 1900-talet. De tekniska, ekonomiska och kulturella förutsättningarna hade helt förändrats för en bransch och gjorde hela affärsmodeller föråldrade. Under 90-talet hade datorerna blivit såpass billiga att de fanns i ”var mans hem”, de var såpass kraftfulla att de kunde koda och avkoda bild och ljud med god kvalité utan att gå på knäna, ljud- och bildformat arbetades fram som kunde förmedla innehållet utan att ta för stor plats och gemene man såg möjligheterna med vad som gick att göra. Tillsammans med detta blev sensorerna så bra att de kunde spela in i god kvalité och minnestekniken fortsatte att driva fram snabbare och större minnen till lägre kostnad. De första digitalkamerorna och MP3-spelarna såg dagens ljus. De uppfanns inte, de gjordes möjliga av revolutionen, de var den logiska effekten av vad som var tekniskt möjligt – frågan var bara när de skulle komma, inte om.

Hur film- och musikbranschen agerade behöver jag inte gå in på, det känner alla till som inte har varit bortkopplade ifrån Internet och nyhetsflöde det senaste decenniet. Det som skiljer de branscherna ifrån i stort sett varje annan bransch är att de har en lagstiftning i form av upphovslagstiftningen som ger dem en helt annan kontroll på sin marknad än vad många andra har. (De har också lyckats få oss alla att se ett samband mellan upphovsrätt och deras nuvarande affärsmodell, upphovsrätten används till att försvara cdns existens – om man inte köper en cd så begår man ett brott.) Är det någon som tror att 1800-talets hästhandlare hade nöjt sig med att se sin marknad försvinna när bilen så småningom kom om de hade haft en enda bittesta liten lagparagraf att luta sig emot? Hur många fotohandlare och filmtillverkare tror ni inte hålögt har legat nätterna igenom och bläddrat i lagböckerna för att stoppa digitalkamerans framfart? Antipiratbyrån & Co säger att si och så många ”musikarbetare” har förlorat jobbet pga Pirate Bay, men hur många fotohandlare har gått i konkurs pga digitalkameran? Skall vi förbjuda JPEG- och MP3-formaten för att rädda musik- och fotohandlare? Skall vi förbjuda bilen för att rädda hästhandlare? Löjligt.

En teknikrevolution är inget som man kan stoppa. Asken är öppnad och innehållet har sluppit ut, och så länge som konsumenterna ser att de är intresserade av vad som erbjuds (möjligheten att ”gratis” ta 400 kort på ett bröllop och med några knapptryck dela med sig av dem till alla vänner och bekanta, möjligheten att bära med sig hela sin skivsamling i fickan, att kunna sitta och titta på en film under en långresa osv.) så kommer det finnas företag som ser en marknad och som erbjuder kunderna det som de de facto efterfrågar. Folks plånböcker är en starkare kraft än någon lagbok, om inte så upptäcker politikerna att de förlorar röster – någon som lever på folks stöd är mycket lyhörd för vad folk tycker, även om det inte alltid märks.

Nu har Förläggarföreningen och bokbranschen allt mer uppmärksammat tekniken, och i panik kastat sig i armarna på musik- och filmbranschens lobbyister. Rasmus på Copyriot har skrivit en del i ämnet, men det jag tänkte kommentera i sammanhanget är inte så mycket en utbrott på panikåtgärder och kommentarer på hur föråldrade affärsmodeller rasar samman (här gör sig inledningen till Monty Pythons Meningen med Livet väl påmind). Det jag snarare tänkte kommentera är det alla måste göra, se möjligheterna i de nya förutsättningar som finns. Det spelar ingen roll om man är bank, biltillverkare, musiker eller författare; som världen ser ut idag måste man ta tjuren vid hornen och anpassa sig. Och så har det alltid varit, och kommer alltid att vara. Marknadsekonomin bygger på att konkurrenterna kommer med nya produkter och man måste möta dessa.

I och med vad som är möjligt med dagens skrivare och tryckerier är det för mig fullständigt obegripligt att en bok kan gå ur tryck eller att man inte försöker slå lite mynt av att erbjuda kunderna något extra. I samband med att pocketversionen av en bok ges ut så slutar man trycka den inbundna versionen, detta är det som jag har svårast för att förstå. Att det inte är försvarbart att ha stora lager med inbundna böcker ”för framtida bruk” förstår jag, men varför inte erbjuda en inbunden version som trycks på beställning (”print on demand”)? Jag har flera serier där jag har första boken i pocket och de andra inbundna (för att jag inte uppmärksammade författaren förrän det var ”för sent”), men jag skulle lätt kunna tänka mig betala 2-400 kr för en bok som jag redan har! Andra har redan uppfattat att det finns en marknad för det här och Altered Carbon med Richard Morgan går att få tag i inbuden för mellan 80 och 250 pund. Det är självklart inte alla som betalar runt 3000 kr för en bok, men det räcker med att en gör det.

Erbjud något mer till köparen, varje bok går inte i så stora upplagor, men ge då något som gör att de vill lätta på plånboken och betala ett premium. Jag läste att de flesta bilföretag ligger på 7-10 procents vinstmarginal, medan BMW ligger på 15. Är det så att de lyckas lura kunderna extra effektivt, eller är det så att de erbjuder något som kunderna är beredda att betala ett premium för?

Ge t.ex. erbjudandet att ”köp boken med en svartvit karta för x kr, eller vänta två veckor och få den med vackert färglagd karta för 1,5x kr”. Film- och musikbranschen har i många år gjort sidoprodukter som hör till rockband eller filmer – leksaker, affischer, t-shirtar osv. Det börjar komma bland böckerna också, t.ex. statyetter på personerna i Terry Pratchetts berättelser, väggkalendrar med mer eller mindre relaterade fantasymotiv osv.

Jag är ingen anhängare av väggkalendrar eller statyetter, men för mig är böckerna i hyllan lika mycket en dekoration som en läsupplevelse, jag vill ha snygga böcker som ger rummet en själ. Synd bara att man bara ser till sina ekonomiska modeller och inte vågar ifrågasätta dem och satsa på lite udda saker. Sociala nätverk är ju fortfarande stekhett (även om Facebook känns 2007) och där har de också något att haka på; skapa fanklubbar värda namnet. Om du är med i en sådan får du veta när manuskriptet på nästa bok har lämnats till förlaget, du får ett utdrag på första sidorna innan de första förhandsexemplaren gått till journalisterna osv. (Detta get också självklart mycket prat på bloggar och forum på nätet, spaltkilometer med gratisreklam.) Med Internet så kan man driva sådant med ett minimum av kostnader, just kostnaden brukar vara det som argumenterar emot fanklubbar, och om man använder sig av Facebook, MySpace, LibraryThing osv. så slipper man dessutom driften av systemet – och fansen finns där redan. Var inte rädda för tekniken, utnyttja den eller bli utnyttjad av den. Det behöver inte vara en ”pirat” som utnyttjar tekniken emot dig, det räcker med att det är en konkurrent – spelar det någon roll om vem det var som körde över dig när du ligger i diket?

Bokbranschen, eller i alla fall en del av den, lever på att spekulera i hur framtiden kan tänkas se ut, och när man inte har ställt den uppenbara följdfrågan ”hur påverkar det oss?” så har man misslyckats. Kapitalt.

Fysikkunskaper

Hur mycket författaten vet i ett ämne har tidigare berörts, och jag har fått anledning till att återvända till detta ämne.

Jag har ärvt ett antal böcker, och kunskapen om grundläggande fysik har inte varit framträdande hos den tidigare generationen av SF-författare. Exempelvis läste jag Simon Black i världsrymden, där huvudpersonerna har konstruerat ett flygplan som är kapabelt att resa till Mars på ett par månader. Det riktigt intressanta är att de styr ute i rymden, inte genom att använda sina skevroder, att rymden inte innehöll någon luft visste författaren, utan genom att förflytta en 100-kilos blyklump i planet, och på så sätt förändra planets tyngdpunkt. Fascinerande metod, undrar om ESA känner till den? Skulle spara en del bränsle misstänker jag…

Under julen hade jag det tveksamma nöjet att läsa Asimovs Världar i krig:

Strålen väntade på honom i rummet. Det var en personlig stråle som ingen annan än han själv kunde läsa, telegramhemligheten var absolut. Det behövdes ingen mottagare, inga metallföremål eller trådar för att uppfånga den svaga, modulerade stråle av elektroner, som genom den yttre rymden viskande överförde sina pulser från en värld på 500 ljusårs avstånd. I sitt rum hade han ett litet utrymme där själva luften var polariserad. Denna polarisering kunde endast upptäckas vid mottagning och inom detta lilla utrymme var det bara hans egen hjärna som kunde tjäna som mottagare — det var endast de elektriska egenskaperna i hans eget nervsystem som kunde komma i resonans med svängningarna i den bärvågstråle som innehöll meddelandet.

Världar i krig, Isaac Asimov

Utan att citera för mycket kan man vidare konstatera att en konversation sker i realtid utan några fördröjningar som författaren anser det värt att kommentera, man sänder genom att tänka sitt meddelande (tillsammans med en liten, pytteapparat som går att gömma i en knapp i klädseln). Jag kan tänka mig ett par sätt som ovanstående skulle kunna göras ”möjligt”, eftersom de har hyperrymdshopp (även om de inte kallas för det), men det är ganska många delar av citatet ovan som verkligen gör att man undrar över fysikkunskaperna. Boken jag har är tryckt 1954 och kunskaperna på den tiden om ljusets absoluta hastighet var väl inte så framträdande då, SF var mer ”fantastisk fiktion” än ”vetenskaplig fiktion”.

Men priset tog nog ändå Asimov när han deklarerade att en av huvudpersonerna svimmade eftersom dennes kropp fick slut på koldioxid. Scenen är att de rör sig på en planet med aningsbar atmosfär men nästan ingen koldioxid. En av huvudpersonerna glömmer sin andningsapparat, som förser en med just koldioxid, och svimmar senare på grund av att kroppen har fått slut på koldioxid. Jag kontrollerade med en läkare, som dessutom har den goda smaken att vara en mycket god vän till mig, och det är riktigt att vi ”behöver” koldioxid, men inte i inandningsluften. Det är mängden koldioxid i blodet som styr hur mycket vi andas, kroppen producerar koldioxid och om halten blir för hög, t.ex. på grund av att vi springer, så ökar andningen för att ventilera ut den och få in mer syre (så vi kan producera mer koldioxid). Vi behöver helt enkelt inte andas in koldioxid.

Sedan finns det en aspekt som man inte får glömma, men som det är lätt att man gör: kunskapen om tämligen triviala saker och rekommendationer kring dem har varierat genom åren. Det kan mycket väl vara så att man på 50-talet ansåg att koldioxidhalten i inandningsluften inte fick gå under en viss nivå, man kan ju dra parallellen till filmen Goldfinger där Jill Masterton dör av att hon målas i guldfärg, något som man tydligen trodde skulle kunna ske på den tiden (jag såg en dokumentär för många år sedan som förklarade att man var rädd för att Shirley Eaton, som spelade Jill, skulle utsättas för fara, så man lämnade ”en rektangel på ryggen”, det framgick inte hur stor rektangeln var men jag misstänker att ingen läkare eller vetenskapsman tillfrågades utan den som målade fick lämna ett ”lämpligt” stycke ”som kändes bra”).

Vad som ”är vettigt” ett decenium kan vara utskrattat nästa — för att åter vara i ropet ytterligare ett decennium senare. Men det är ett visst steg ifrån Världar i krig till Hal Clements noveller kring Mesklin.

Har ni, kära läsare, några exempel på välrenommerade författares klavertramp?

En krona i vinst

För ganska länge sedan skrev jag följande på bloggen:

De allra flesta författarna, tror jag, hör till den första kategorin när man kommer till de ”politiska vetenskaperna”, ekonomi och statsvetenskap. Det sätter självklart sitt avtryck i berättelsen. Det är väldigt svårt att t.ex. modellera hur en statsapparat fungerar och på vilka värdegrunder den baserar sig på om man själv har kunskaper om ”vad som behövs” och vilka effekter det får.

Som det skulle slumpa sig har Marie Brennan berört samma ämne; fast ur ett litet annat perspektiv. Jag tolkar inte hennes artikel som att författare väljer monarkin som styrelseform för sitt fantasyland för att de inte känner till något annat, utan för att det är så mycket lättare med en monarki; dels att modellera och dels att tillåta att någon stiger i graderna och så småningom blir landets härskare, eller vad nu berättelsen går ut på.

Men ärligt talat, monarkin är ju bara en variant på temat; härskaren härskar för att hans pappa var härskare. Men hur en härskare sätts på tronen är inte nödvändigtvis sammankopplat med byråkratin kring den. Det finns många andra sätt att styra ett land (den engelska sidan på Wikipedia listar fler statsskick än den svenska) där en enskild individ kan stiga till stor makt bara genom att ha en beskyddare av någon form eller genom att (relativt enkelt) spela ut ett fåtal mäktiga individer emot varandra. Europeisk medeltid har ett järngrepp kring fantasygenren, t.ex. varför separerar man kyrka och stat i alla fantasyländer? Man låter religionen har stort inflytande, men när regerade en kung ”av Guds nåde” senast? Att låta en teokrati styra ett land vore uppfriskande; då har man dessutom möjligheten att verkligen låta huvudpersonen vara ”gudarnas utvalde” (Brutha ifrån teokratin Omnia vet precis vad det innebär…).

Ofta förväxlar man en monarki med att en man bestämmer allt, den som sitter i toppen har kontroll, men som alla vet så är det inte alltid så. Man behöver inte en Ormstunga bakom tronen men runt makten samlas det alltid personer som vet vilka beslut som skall fattas, men som inte nödvändigtvis själva tillhör ”makten” — i Europa kallar vi dem lobbyister. Dessa maktsugna personer intrigerar såklart och kan mycket väl ta till sig en uppkommling och ”leda” denne på rätt väg. De behöver med andra ord inte ha en ”kung” vid makten, det kan lika gärna vara någon som höll ett bra tal till folket, den som kom på en viktig ny uppfinning eller vara ”av gudarna utvald” — inget av det emottsäger att det finns stora kader av intrigmakare runt om ”tronen”. Det enda som styr antalet intrigmakare är storleken på landet, stammen eller imperiet; ju större ju fler — eller rättare: ju rikare ju fler (ju färre som behöver producera värde i form av mat och andra produkter ju fler kan springa i maktens korridorer).

Får en bok avvika ifrån sanningen?

Böckerna om Arn vägrar jag att läsa, filmen trakterar mig ännu mindre, men det är inte bara på grund av att jag inte står ut med Guillou, varken som författare eller person. Jag läste en recension i samband med att första boken kom och jag fick det bestående intrycket att det inte var en bok som jag inte ville läsa. Hela upplägget för boken luktade anakronism och personerna agerade mer efter en modern logik, eller en logik som en modern människa tror att de skulle agera efter, än efter en logik som jag uppfattade som mer tidsenlig (jo, jag ser hålet i mitt resonemang). Oavsett vilket så bestämde jag mig för att jag inte ville befatta mig med serien (hade det inte varit Guillou som hade skrivit dem så hade jag kanske varit mer positivt inställd till böckerna). Jag har mycket svårt för stora anakronismer i böcker som utspelas i ”dåtid”, det blir något som skaver på läsupplevelsen. (Ibland kan anakronsimen vara en del i berättelsen, t.ex. hela gengren alternativ historia.)

Vissa saker måste man gör avsteg för, t.ex. så måste huvudpersonen i boken existera, om han sedan inte har gjort det i verkligheten så är inte det något som stör mig. Samma sak gäller det historiska personer som dyker upp som huvud- eller bifigurer – för att de skall bli en berättelse av det, förutsatt att det inte är en dramatiserad biografi, så måste man göra avsteg ifrån vad personen sade och gjorde. T.ex. var en av kommentarerna om Arn-filmen att det inte fanns några historiska belägg för att det har funnits en svensk tempelriddare i Jerusalem vid den tiden, något som så att säga är utanför ämnet eftersom berättelsen ”krävde” att Arn åkte dit (jag utgår i och för sig ifrån att historikern blev felciterad av journalisten, han ville antagligen bara upplysa folk så att de inte trodde att Arn har funnits i verkligheten, felciteringar är ju annars legio).

En av mina absoluta favorittrilogier är The Crucible Triology av Sara Douglass, som är ruggigt korrekt i detaljerna, men samtidigt liberal med flera andra historiska fakta. Vad är det som gör, i mitt tycke, den ena bokserien så läsvärd och den andra avskyvärd? Om vi ser bortom kvalitén på det rena författarskapet, och hur välskriven respektive bok är, så finns det tre saker som jag tycker är viktiga:

Föremål
Saker måste vara korrekta i berättelsen för att jag skall acceptera den; dvs. inga renässansrustningar på 1200-talet (som i filmen Excalibur) och inga armborst på vikingatiden. Det enda som kan få mig att visa överseende med sådana saker är att tidsresor har ett finger med i spelet, eller att det är en berättelse som utspelas i en alternativ historia. Man kan lösa de flesta problem med den teknik som återfinns. Jag är inte en vän av den lösning som så många använder sig av (både författare och filmmakare, särskilt Disney i det senare fallet); den lite excentriske gubben som är någon form av Da Vincis kusin och som kan plocka fram spektakulära tekniska lösningar på de hinder som huvudpersonerna har stött på (t.ex. luftballonger eller finurliga, ihopvikbara apparater som hjälper dem över murar och raviner).
Händelser
Skeenden är något som jag är lite mer överseende med, de bör vara korrekta men de får ändras om de har stor betydelse för handlingen. T.ex. så väljer Sara Douglass i sin trilogi att flytta om ganska friskt i historieskrivningen för att det hela skall gå ihop, t.ex. så kommer Jeanne d’Arc senare än vad som skedde i verkligheten och många skeenden har komprimerats ganska drastiskt. Alla huvudsaker sker enligt historieskrivningen (hon har inte ändrat vem som vann viktiga slag etc.), men när de sker och när de sker relativt varandra har ändrats, ibland drastiskt. Men jag är beredd att förlåta det eftersom ändringarna ”behövs” för berättelsen, samma sak gäller för Arn; han ”behövde” åka till Jerusalem. Jag hade inte accepterat om han ”behövde” åka till månen eftersom det hade inneburit ett föremål, en rymdraket, och där går gränsen för vad jag kan svälja.
Kunskapen om världen
På medeltiden visste man att jorden var platt, solen kretsade kring jorden, att (i Europa) Gud hade skapat världen på sju dagar och att skogarna var fulla med oknytt, troll och andar. Om då huvudpersonerna agerar enligt modern logik (t.ex. att det är läskigt att gå i skogen när det är mörkt, men det är ingen fara) eller är sekulariserade, rationellt tänkande individer, då gnisslar berättelsen betänkligt, i min mening.

Jag åsyftar här bara på ”historiska romaner”, berättelser som utspelas i vår historia; fantasy och SF ingår självklart inte och inte heller berättelser som uttalat utspelas i ”parallelluniversa” (nej, Arn utspelas inte i ett parallelluniversa även om man skulle kunna klyva några hårstrån i den diskussionen).