Trösteböcker

Böcker fyller många syften; läroböcker, faktaböcker, tidsfördriv, påverkan, …

På samma sätt som vi tröstäter har vi tröstböcker, böcker vi läser, ibland om och om igen, när vi är nere eller behöver muntras upp. Min mest skrämmande läsupplevelse var när jag, på högstadiet tror jag, läste Färg bortom tid och rum av Lovecraft. Den tvingade mig att läsa Fylke rensas ur Sagan om Konungens Återkomst innan jag vågade somna.

Sedan jag började läsa på högskola, och jag upptäckt Pratchett i större omfattning, har jag alltid sett hans böcker som en sätt att muntra upp mig; ett par böcker har jag explicit köpt för att ta fram när jag haft ”en blå stund”. Vilka böcker vi väljer att muntra upp oss med varierar självklart, på samma sätt som det finns en hel genre för det (antar jag!), men frågan är om två personer tycker samma bok fungerar som ett ljus i mörkret?

Man får ju inte bli deprimerad, nedstämd eller upprörd av en bok som skall göra en glad, men många ”glada” böcker gränsar till rent barnsligt trams, inget djup hos personerna, inget händer egentligen, före och efter är de samma. Shakespeare var annars en mästare på uppmuntrare, man kan gå ut ifrån en av hans pjäser och vara rejält glad, men förutom att pjäsen slutar lyckligt så har det varit drama och sorg dessförinnan. Shakespeare har börjat sorgelöst, gått ned till ens egen nivå, kanske rent av lite under, och sedan lyft upp en tillsammans med berättelsens bubblor, och man bryter ytan långt ifrån där man sjönk.

Så jobbar en mästare, man kan inte bara komma med skämt och glam, man måste även ges något annat att tänka på. Pratchett arbetar inte så, han jobbar mer enligt principen om att hålla en ganska jämn ström av tokroligheter. Det är sällan som jag skrattar högt åt hans berättelser, det är vanligare att man ler, men när man har läst en stund har man fått något annat att tänka på och känner sig uppmuntrad. Folk dör, hem förstörs, men allt är ändå ganska harmlöst. Det är som datorspelen där man kan byta ut det sprutande blodet emot gnistrande stjärnor. ”Inga djur skadades under skrivandet av den här boken.” Så bra, jag kan vara glad.

Kom-ihåg-listor för Onda Furstar

Jag är ingen anhängare av klichéer, men när man tar stryptag på fenomenet och producerar en ironisk lista, kan det då bli något annat än bra? The Evil Overlord List är ett fenomen som bara kan beskrivas som ett Hjältedåd, ära vara de som skrev originalet! (Det är många år sedan jag såg den först, men listan blir bara bättre för varje gång som man läser den!)

Snälla, säg att det finns flera riktigt bra böcker där författaren har hämtat tydlig inspiration ifrån listan! Pratchett brukar hålla upp en spegel för klassiska klichéer och låta dem få ett eget liv, men jag vill verkligen läsa om hur hjälten försöker klättra igenom ventilationstrummor som är för små för det, osv.

Vem går på Ankh-Morporks gator, Stålmannen eller Fantomen?

Har Terry Pratchetts figurer i stadsvakten blivit som Stålmannen eller som Fantomen?

Ett utmärkande drag för Stålmannen, som det beskrevs i en Fantomen-tidning i en diskussion om varför Fantomen fortsatte att vara populär medan Stålmannen hade försvunnit ur hyllorna, är att Stålmannen genom åren har fått allt fler och kraftigare superkrafter. Till en början var han bara enormt stark — han var inte så övernaturligt stark som han senare blev — och han kunde inte flyga utan ”bara” hoppa över hus (med tiden blev det över skyskrapor och till slut kunde han flyga). Vidare så fick han röntgensyn, värmesyn, hypnotisk blick osv. Fantomen å sin sida blev … skickligare i att skjuta och se cool ut (samt en helt fenomenal tur!). Stålmannen fick till slut så många superkrafter att det i princip inte fanns något som kunde besegra honom.

Jag när jag hade avslutat Thud! kunde jag inte låta bli att slås av att Pratchett har tonat ned Vimes, Morots och Anguas förmågor rätt betänkligt. Morot kan inte bara gå in i dvärgsamhället och domptera som han kunde i tidigare böcker, han hade knappt något att säga till om överhuvudtaget (och i Den Femte Elefanten var hans okunskap om vildmarksliv närmast livshotande). Angua möte ofta(re) motståndare som på olika sätt neutraliserade hennes varulvsstyrka och -förmågor (t.ex. luktsinnet) och Vimes har inte alls samma kontroll på situationen som han hade i t.ex. På Lerfötter — på senare tid har han kunnat lura varenda Lönnmördare som överhuvudtaget har åtagit sig ett kontrakt på Vimes. (Jag undrar om han lika lätt kommer att komma undan ifrån nästa lönnmordsförsök?) Kan det vara så att trion blev för ”mäktig”, att de kunde klara av för mycket motståndare, att de blev för mycket som Stålmannen så Pratchett var tvungen att tona ned dem, att göra dem ”mänskligare”? Men var det i så fall för att det blev löjligt, svårt att skriva ”trovärdiga” berättelser eller var det av någon annan anledning?

Själv tror jag att Pratchett insåg att hans berättelser om Stadsvakten skulle bli en enda lång terrorbalans — motståndarna skulle tvingas bli allt extremare för att de överhuvudtaget skulle kunna bli en match för Vakten, och Vimes med anhang skulle, något subtilt, hela tiden utvecklas och klara situationen. Det blir lite fånigt om man klarar varje utmaning — det skulle vara lite uppfriskande om de misslyckades med att fånga en mördare, spion eller tjuv. Ett tecken på detta Stålmannenfenomen som man kan se är den totala bristern på belöningar till Vimes efter varje uppklarat fall — han har stigit så i titlarna att han inte kan stiga så mycket mer, efter de senaste böckerna har belöningarna helt uteblivit.

Men det som intresserar mig mer är vad som händer i böckerna framöver, kommer Vimes stjärna att dala, eller kommer det att bli vanligare med storpolitik och intriger som i Den Femte Elefanten, Jingo och Thud? Min favoriter bland Pratchetts böcker har varit just böckerna om Vakten och jag skulle välkomna lite mer jordnära berättelser där trion rör sig på stadens gator och försöker styra undan gillesintrigerna, snarare än vara mitt upp i dem.