En krona i vinst

För ganska länge sedan skrev jag följande på bloggen:

De allra flesta författarna, tror jag, hör till den första kategorin när man kommer till de ”politiska vetenskaperna”, ekonomi och statsvetenskap. Det sätter självklart sitt avtryck i berättelsen. Det är väldigt svårt att t.ex. modellera hur en statsapparat fungerar och på vilka värdegrunder den baserar sig på om man själv har kunskaper om ”vad som behövs” och vilka effekter det får.

Som det skulle slumpa sig har Marie Brennan berört samma ämne; fast ur ett litet annat perspektiv. Jag tolkar inte hennes artikel som att författare väljer monarkin som styrelseform för sitt fantasyland för att de inte känner till något annat, utan för att det är så mycket lättare med en monarki; dels att modellera och dels att tillåta att någon stiger i graderna och så småningom blir landets härskare, eller vad nu berättelsen går ut på.

Men ärligt talat, monarkin är ju bara en variant på temat; härskaren härskar för att hans pappa var härskare. Men hur en härskare sätts på tronen är inte nödvändigtvis sammankopplat med byråkratin kring den. Det finns många andra sätt att styra ett land (den engelska sidan på Wikipedia listar fler statsskick än den svenska) där en enskild individ kan stiga till stor makt bara genom att ha en beskyddare av någon form eller genom att (relativt enkelt) spela ut ett fåtal mäktiga individer emot varandra. Europeisk medeltid har ett järngrepp kring fantasygenren, t.ex. varför separerar man kyrka och stat i alla fantasyländer? Man låter religionen har stort inflytande, men när regerade en kung ”av Guds nåde” senast? Att låta en teokrati styra ett land vore uppfriskande; då har man dessutom möjligheten att verkligen låta huvudpersonen vara ”gudarnas utvalde” (Brutha ifrån teokratin Omnia vet precis vad det innebär…).

Ofta förväxlar man en monarki med att en man bestämmer allt, den som sitter i toppen har kontroll, men som alla vet så är det inte alltid så. Man behöver inte en Ormstunga bakom tronen men runt makten samlas det alltid personer som vet vilka beslut som skall fattas, men som inte nödvändigtvis själva tillhör ”makten” — i Europa kallar vi dem lobbyister. Dessa maktsugna personer intrigerar såklart och kan mycket väl ta till sig en uppkommling och ”leda” denne på rätt väg. De behöver med andra ord inte ha en ”kung” vid makten, det kan lika gärna vara någon som höll ett bra tal till folket, den som kom på en viktig ny uppfinning eller vara ”av gudarna utvald” — inget av det emottsäger att det finns stora kader av intrigmakare runt om ”tronen”. Det enda som styr antalet intrigmakare är storleken på landet, stammen eller imperiet; ju större ju fler — eller rättare: ju rikare ju fler (ju färre som behöver producera värde i form av mat och andra produkter ju fler kan springa i maktens korridorer).

Politiska ideologier i SF och fantasy

Om man försöker göra en lista på alla politiska ideologier, som finns i vår värld, så är det ett sisyfosarbete, så snart man tror listan är komplett så dyker det upp nya, Wikipedia gör ett försök (men å andra sidan så vet vi ju att man inte skall lita på Wikipedia), och det kan reflekteras i SF-litteraturen (ibland hittas nya på, som Quellism i Richard Morgans böcker), men i fantasylitteraturen lyser den med sin frånvaro.

Fantasy brukar vara en spegelbild av europeiskt feudalväsen anno 14-1500-tal med en lagom stark kung och adelsmän med makt och rikedom kopplad till mark och förläningar, ibland kan man ha ett mer vikingaaktigt styrelsesätt med självständiga storfamiljer som lovat trohet till en stamhövding, men alltid är det med europeiska förtecken.

Det politiska systemet brukar vara ett system där egen rikedom är styrande, det finns ingen välfärdsstat över huvud taget och pension är det du har sparat ihop när du inte längre kan arbeta. Det ”allmänna”, det som skatterna går till, brukar vara armén, furstens palats och vägar (för att transportera armén snabbt).

Även om det var det system som var förhärskande på medeltiden i Europa, men varför har inte fantasyvärldens tänkare kommit på andra system? Jag är dåligt påläst om andra delar av världen men grekerna testade ett flertal system, bland annat demokrati som bekant, men det lyser med sin frånvaro i litteraturen. Vi har även det kinesiska väldets meritokrati-liknande system med examinationer för att få bli byråkrater och självklart alla varianter på teokratier som har plågat vår jord, men en kung på toppen som antingen är född till posten eller som tagit kungakronan (vanligen genom våld och) verkar det enda som fungerar, eller?

Lite fantasilöst tycker jag.

Jag har en fundering på om jag någonsin skulle skiva en bok så skulle jag läsa på hur afrikanska och polynesiska samhällen fungerade när jag byggde mina nationer, det medeltida England och Frankrike — och möjligen italien — är så överutnyttjade. Sten Bergman och Thor Heyerdahl ger ett par inblickar till lite andra värderingar, framförallt till mäns respektive kvinnors arbetsuppgifter (tyvärr minns jag inte detaljerna så jag kan inte ge exempel), men lite mer variation kan man nog önska sig.

Kanske blir det bättre i och med en ny generation författare, en som har växt upp med fantasy och SF och som lämnar de gamla fårorna och bryter ny mark. Man kan alltid hoppas.