Starka ämnen

Redan ifrån början hade jag som målsättning att jag skulle komma med ett nytt inlägg ungefär varannan vecka, men det här har verkligen dragit ut på tiden. Jag har vetat ungefär vad jag vill skriva om, men det har varit svårt att få ned det på pränt, jag har haft förvånansvärt svårt att veta hur jag skall närma mig ämnet. Tanken var att ta upp känsliga, starka ämnen, sådana som får läsaren att reagera, kanske rent av ta illa vid sig, och hur dessa används i litteraturen, men det har självklart gjort sitt avtryck på bloggen, att tala om ett ämne kan vara känsligt bara det.

För inte så länge sedan läste jag Diana Francis bloggning om våldtäkt i böcker och hon berör en sak som jag tänkte följa upp här och jag skulle vilja vidga frågan till alla starka ämnen och hur de behandlas av läsare och författare.

Jag kan bara påminna mig om att jag har läst två böcker som innehåller våldtäkt (Wounded Hawk och King Rat), en om homosexualitet (Rykande Rymdraketer av Harry Harrison) och tre om prostitution (Neuromancer, Altered Carbon och Tigana) — jag har läst fler om prostitution, t.ex. Alchemist’s Apprentice, men alla förmedlar (delvis) myten om den lyckliga horan och jag räknar inte in dem här (kanske Neuromancer skall räknas till den här kategorin, det är ett gränsfall). Andra ämnen som som brukar betraktas som starka är våld (legio i böcker) och ond, bråd död (också legio), med tanke på hur mycket död det är i böckerna är det förvånansvärt lite ångest inför döden och sorg över avlidna… Däremot har jag bara, vad jag kan påminna mig, stött på tortyr i en bok; Alchemist’s Apprentice. Det slår mig nu att jag har läst en bok till om tortyr men den boken är så dålig att jag inte tänker besudla de här sidorna med den titeln, avrättning genom tortyr som finns i Broken Angels räknar jag till ett starkt ämne men inte som tortyr i det här sammanhanget.

Ibland är våldet dolt ute i kulisserna; det var en ganska otrevlig upplevelse att läsa om en tradition på Elrics hemö i Morcocks böcker. (Det var länge sedan jag läste boken så minnet är mycket vagt, jag hoppas att jag inte kastar falska anklagelser, men det satte sina spår.) Om jag inte minns fel var det så att adelsätterna led av barnlöshet men för att säkra återväxten så hade man traditionen att under en årlig festlighet, när hela staden festade, gick adelsmännen runt ifrån hus till hus i staden och avlade barn. Det som störde mig när jag läste det var insikten om hur många av stadens kvinnor som gjorde det här frivillig och hur många som blev våldtagna. Det nämndes aldrig i texten utan det vara en slutsats man fick dra som läsare (som självklart är färgad av den västerländska, kristna sexualsynen — att kvinnan är kysk och inte har något intresse av att ha sex med någon annan än maken).

Diana Francis påtalar i sitt inlägg att våldtäkt används som ett sätt att motivera framtida handlade (t.ex. hämnd) eller för att ändra/få fart på intrigen i boken, men ofta utan att hela det emotionella bagaget som ett våldtäktsoffer (vanligen menar man en kvinna, men även män våldtas så därför talar jag om ”ett offer” istället för ”en kvinna”, samma sak gäller förövaren — denne kan vara en kvinna) får med sig. Martina komplettera det ganska fint med sin betraktelse om ”hot om våldtäkt”, kvinnliga huvudpersoner lever ofta under hot om att bli våldtagna, läsaren skall hela tiden sitta på nålar och undra ”när blir det?”, om jag inte minns fel fanns det även i kulissen i The Lions of Al-Rassan.

Att se någon man tycker om, vilket får anta att man gör med en huvudperson, råka illa ut berör självklart — det rör vid en mycket fundamental mänsklig drift, behovet av och identifieringen med gruppen. Att då låta någon konfronteras med olycka och dessutom låta olyckan i sig vara påträngande och något som vi som läsare reagerar över är chansen mycket god att man som läsare engagerar sig i berättelsen och verkligen vill läsa vidare och se hur det går för ”familjemedlemmen” — skipas rättvisa?

Men samtidigt måste självklart författaren undvika att skrämma bort läsaren, ett visst rosa skimmer måste målas upp mellan händelserna och läsaren. Ett tydligt exempel på det är tortyrscenen i Alchemist’s Apprentice, man svettas lite inför vad man kommer att få läsa men samtidigt får man känslan av att ”det är inte så farligt, det här kommer han att klara”. Det tilltänkta tortyroffret lider kval inför vad som komma skall och man får följa hans tankar, men samtidigt finns det en resignation att han inte kan komma undan, det är lika bra att härda ut. Läsaren lovas mellan raderna att det här kommer inte att bli så farligt, man kommer att besparas de värsta delarna.

Men är inte det egentligen precis det som Francis tar upp i sin artikel? Författaren använder något starkt ämne som ett sätt att motivera och förändra händelseförloppet, men det lämnar inga spår. Tortyren för in händelserna på ett helt nytt spår, folks agerande ändras betänkligt, men offret lider bara kval dagen efter i sin rädsla att det skall upprepas. (Tortyren är del i en dröm och nästa dag lider huvudpersonen av tanken att det kanske är en sanndröm, och han vidtar vissa mått och steg som skall motverka detta, vilket för in det hela på ett nytt spår.)

Jag kommer nog finna anledning till att återkomma till det här i senare inlägg.