Fysikkunskaper

Hur mycket författaten vet i ett ämne har tidigare berörts, och jag har fått anledning till att återvända till detta ämne.

Jag har ärvt ett antal böcker, och kunskapen om grundläggande fysik har inte varit framträdande hos den tidigare generationen av SF-författare. Exempelvis läste jag Simon Black i världsrymden, där huvudpersonerna har konstruerat ett flygplan som är kapabelt att resa till Mars på ett par månader. Det riktigt intressanta är att de styr ute i rymden, inte genom att använda sina skevroder, att rymden inte innehöll någon luft visste författaren, utan genom att förflytta en 100-kilos blyklump i planet, och på så sätt förändra planets tyngdpunkt. Fascinerande metod, undrar om ESA känner till den? Skulle spara en del bränsle misstänker jag…

Under julen hade jag det tveksamma nöjet att läsa Asimovs Världar i krig:

Strålen väntade på honom i rummet. Det var en personlig stråle som ingen annan än han själv kunde läsa, telegramhemligheten var absolut. Det behövdes ingen mottagare, inga metallföremål eller trådar för att uppfånga den svaga, modulerade stråle av elektroner, som genom den yttre rymden viskande överförde sina pulser från en värld på 500 ljusårs avstånd. I sitt rum hade han ett litet utrymme där själva luften var polariserad. Denna polarisering kunde endast upptäckas vid mottagning och inom detta lilla utrymme var det bara hans egen hjärna som kunde tjäna som mottagare — det var endast de elektriska egenskaperna i hans eget nervsystem som kunde komma i resonans med svängningarna i den bärvågstråle som innehöll meddelandet.

Världar i krig, Isaac Asimov

Utan att citera för mycket kan man vidare konstatera att en konversation sker i realtid utan några fördröjningar som författaren anser det värt att kommentera, man sänder genom att tänka sitt meddelande (tillsammans med en liten, pytteapparat som går att gömma i en knapp i klädseln). Jag kan tänka mig ett par sätt som ovanstående skulle kunna göras ”möjligt”, eftersom de har hyperrymdshopp (även om de inte kallas för det), men det är ganska många delar av citatet ovan som verkligen gör att man undrar över fysikkunskaperna. Boken jag har är tryckt 1954 och kunskaperna på den tiden om ljusets absoluta hastighet var väl inte så framträdande då, SF var mer ”fantastisk fiktion” än ”vetenskaplig fiktion”.

Men priset tog nog ändå Asimov när han deklarerade att en av huvudpersonerna svimmade eftersom dennes kropp fick slut på koldioxid. Scenen är att de rör sig på en planet med aningsbar atmosfär men nästan ingen koldioxid. En av huvudpersonerna glömmer sin andningsapparat, som förser en med just koldioxid, och svimmar senare på grund av att kroppen har fått slut på koldioxid. Jag kontrollerade med en läkare, som dessutom har den goda smaken att vara en mycket god vän till mig, och det är riktigt att vi ”behöver” koldioxid, men inte i inandningsluften. Det är mängden koldioxid i blodet som styr hur mycket vi andas, kroppen producerar koldioxid och om halten blir för hög, t.ex. på grund av att vi springer, så ökar andningen för att ventilera ut den och få in mer syre (så vi kan producera mer koldioxid). Vi behöver helt enkelt inte andas in koldioxid.

Sedan finns det en aspekt som man inte får glömma, men som det är lätt att man gör: kunskapen om tämligen triviala saker och rekommendationer kring dem har varierat genom åren. Det kan mycket väl vara så att man på 50-talet ansåg att koldioxidhalten i inandningsluften inte fick gå under en viss nivå, man kan ju dra parallellen till filmen Goldfinger där Jill Masterton dör av att hon målas i guldfärg, något som man tydligen trodde skulle kunna ske på den tiden (jag såg en dokumentär för många år sedan som förklarade att man var rädd för att Shirley Eaton, som spelade Jill, skulle utsättas för fara, så man lämnade ”en rektangel på ryggen”, det framgick inte hur stor rektangeln var men jag misstänker att ingen läkare eller vetenskapsman tillfrågades utan den som målade fick lämna ett ”lämpligt” stycke ”som kändes bra”).

Vad som ”är vettigt” ett decenium kan vara utskrattat nästa — för att åter vara i ropet ytterligare ett decennium senare. Men det är ett visst steg ifrån Världar i krig till Hal Clements noveller kring Mesklin.

Har ni, kära läsare, några exempel på välrenommerade författares klavertramp?

Att ge läsaren ledtrådar

När jag läste Bekännelsen av Maupassant häromveckan funderade jag en del på hur mycket som en författare skall avslöja för sina läsare; den tio sidor korta novellen går i korthet ut på att en make har i fyllan och villan varit otrogen och bekänner det efter mycket samvetskval för hustrun när hon tjatar, med resultatet att hon fullständigt bryter ihop av skratt och lämnar maken och läsaren (dvs. mig) alldeles förvirrad. Jag misstänker att det exemplar som jag har innehåller någon form av fel — i översättningen eller i sättningen och bindingen — för texten är mycket förvirrande, åtskilliga relativa pronomen verkar ”peka fel” och så vidare. Det finns egentligen tre möjliga scenarion: Hustrun tycker maken är mycket rolig, hustrun har vetat om den lilla historien och tycker makens reaktion är rolig och slutligen, vilken jag lutar emot, att det var hustrun som maken var ”otrogen” med men han var för full för att inse det.

Men det som är intressant är hur mycket ledtrådar en författare skall ge till en läsare.

Tag de klassiska deckarhistorierna där det finns två traditioner; en där detektiven samlar alla misstänkta i sista kapitlet och avslöjar hela den infernaliska intrigen för alla inblandade, inklusive läsaren, och en där läsaren introduceras till alla bevisen i samma takt som detektiven får reda på dem och det blir någon form av tävlan mellan läsaren och detektiven om vem som först knäcker gåtan.

Det finns så klart fler traditioner och en blandning av dem, men de här är väl de klichéartade traditionerna som mest förknippas med deckargenren.

Personligen gillar jag inte riktigt när precis allting berättas för en, men jag tycker sämre om när man förväntas komma på en massa luriga ledtrådar och förstå varför något hände på ett viss sätt. Jag vill normlat läsa vidare och inte lägga ifrån mig boken för en stund för att fundera på ”varför hände det där!?” — då vill jag hellre få det beskrivet för mig.

Vikten av att respektera läsaren

Författaren är till för läsaren och inte tvärt om!

Det är väldigt få böcker som jag har lagt ifrån mig utan att läsa ut dem — de jag kan komma på är SS-staten, A Game of Thrones (planerar att kanske läsa slut den om … ett tag), Market Forces … och Nalle Puh och Atomens Existens av Hans-Uno Bengtsson.

Varför jag har slutat läsa dem har varierat, men Hans-Uno Bengtssons bok är den enda som jag har lagt bort av ilska över författaren och ett beslut att aldrig läsa vare sig den eller någon annan bok av författaren ifråga.

Jag hade dessförinnan läst Tao enligt Puh av Benjamin Hoff och funnit mycket nöje i den boken, och då jag slår upp Nalle Puh och Atomens Existens och läser i inledningen hur Bengtsson ondgör sig över Hoffs bok inser man snabbt två saker; dels att Bengtsson inte har fattat ett dugg av vad Hoff försöker säga och att han är en typisk Uggla.

Vad är då utmärkane för en Uggla? Jo, ”kvirrandet för kvirrandets egen skull” (om mitt minne inte sviker mig) och en stark tendens om att vara imponerad av sig själv — den beskrivningen passar mycket väl in på den Hans-Uno Bengtsson som skymtar fram under det första kapitlet (jag läste aldrig mer än så).

I första kapitlet lägger Hans-Uno Bengtsson grunden för resten av boken och tar då avstamp i berättelsen om hur Nalle Puh försökt komma åt binas honung genom att segla upp med Christoffer Robins ballong. Jag kan inte påstå att jag förstod så mycket av kapitlet — jag återkommer snart till varför — men mitt minne kan svika mig på detaljerna, det är 10-15 år sedan jag läste den. Men jag minns fortfarande min ilska tydligt.

Hans-Uno Bengtsson var uppenbarligen mycket imponerad av sina kunskaper i franska språket för han var mycket förtjust i att citera just franska vetenskapsmän — och han återgav dem självklart på originalspråk. Tyvärr var han inte så kunnig att han kunde översätta dem till svenska. Jag sökte ganska ingående efter fotnoter, slutnoter eller någon annan information om vad citaten betydde — för ni tror väl inte att texten i övrigt gav några ledtrådar? Självklart förutsatte resonemanget runt om att man förstod citatet — hur skulle man annars kunna köra ner i halsen på läsaren att han inte var lika kunnig och kvick som författaren?

Jag gav upp när jag läste en sida med bortåt tio citat, uppgiven kunde jag konstatera att en hel sida var helt värdelös för mig.

Jag återkommer inte till en restaurang med usel service, eller en affär med okunnig personal, varför skall jag då lägga tid på att läsa en bok där författaren inte respekterar läsaren? I Rosens Namn av Umberto Eco finns det gott om latinska citat, men där har man slutnoter med svenska översättningar. Att hålla på och bläddra fram och tillbaka sänker läshastigheten på ett, för mig, otrevligt sätt, jag hade föredragit fotnoter, men man visar sig vara mån om att läsaren skall få god behållning av berättelsen och inte förvirrat bläddra vidare. Det är något jag inte kan påstå att Hans-Uno Bengtsson har gjort. Han har visat ett överlägset förakt för läsaren och jag begriper inte varför förläggaren har låtit sig övertals till att utelämna en översättning.

Var det någon som begrep franskan och kan uttala sig om boken var bra eller ej? Har jag missat något?