En krona i vinst

För ganska länge sedan skrev jag följande på bloggen:

De allra flesta författarna, tror jag, hör till den första kategorin när man kommer till de ”politiska vetenskaperna”, ekonomi och statsvetenskap. Det sätter självklart sitt avtryck i berättelsen. Det är väldigt svårt att t.ex. modellera hur en statsapparat fungerar och på vilka värdegrunder den baserar sig på om man själv har kunskaper om ”vad som behövs” och vilka effekter det får.

Som det skulle slumpa sig har Marie Brennan berört samma ämne; fast ur ett litet annat perspektiv. Jag tolkar inte hennes artikel som att författare väljer monarkin som styrelseform för sitt fantasyland för att de inte känner till något annat, utan för att det är så mycket lättare med en monarki; dels att modellera och dels att tillåta att någon stiger i graderna och så småningom blir landets härskare, eller vad nu berättelsen går ut på.

Men ärligt talat, monarkin är ju bara en variant på temat; härskaren härskar för att hans pappa var härskare. Men hur en härskare sätts på tronen är inte nödvändigtvis sammankopplat med byråkratin kring den. Det finns många andra sätt att styra ett land (den engelska sidan på Wikipedia listar fler statsskick än den svenska) där en enskild individ kan stiga till stor makt bara genom att ha en beskyddare av någon form eller genom att (relativt enkelt) spela ut ett fåtal mäktiga individer emot varandra. Europeisk medeltid har ett järngrepp kring fantasygenren, t.ex. varför separerar man kyrka och stat i alla fantasyländer? Man låter religionen har stort inflytande, men när regerade en kung ”av Guds nåde” senast? Att låta en teokrati styra ett land vore uppfriskande; då har man dessutom möjligheten att verkligen låta huvudpersonen vara ”gudarnas utvalde” (Brutha ifrån teokratin Omnia vet precis vad det innebär…).

Ofta förväxlar man en monarki med att en man bestämmer allt, den som sitter i toppen har kontroll, men som alla vet så är det inte alltid så. Man behöver inte en Ormstunga bakom tronen men runt makten samlas det alltid personer som vet vilka beslut som skall fattas, men som inte nödvändigtvis själva tillhör ”makten” — i Europa kallar vi dem lobbyister. Dessa maktsugna personer intrigerar såklart och kan mycket väl ta till sig en uppkommling och ”leda” denne på rätt väg. De behöver med andra ord inte ha en ”kung” vid makten, det kan lika gärna vara någon som höll ett bra tal till folket, den som kom på en viktig ny uppfinning eller vara ”av gudarna utvald” — inget av det emottsäger att det finns stora kader av intrigmakare runt om ”tronen”. Det enda som styr antalet intrigmakare är storleken på landet, stammen eller imperiet; ju större ju fler — eller rättare: ju rikare ju fler (ju färre som behöver producera värde i form av mat och andra produkter ju fler kan springa i maktens korridorer).

Politiska ideologier i fantasy – kommentarssvar

Johan skrev en kommentar till Politiska ideologier i SF och fantasy och mitt svar i min tur blev lite väl långt så jag lämnar det här som en eget inlägg, på gott och ont:

Nja, enkelt och enkelt. 🙂 Jag har inte läst Jordan (bestämde mig för många år sedan att bojkotta en författare som uppenbarligen inte kunde avsluta en berättelse), men du får gärna ge en kort beskrivning (eller länk) till där styrelseskicken beskrivs närmare. Alltid roligt att vidga sina vyer.

Vad jag försökte, men nog inte lyckades med, beskriva var bristen på ideologier, även om man inte har ett arvsdöme så är det vanligt att regeringen består av en sammanslutning av individer som håller sig för att vara de mäktigaste och inflytelserika. Ibland utses en ledare för dem och kallas för t.ex. kung eller kejsare men de kan lika gärna vara en ordförande eller överstepräst. Det som har gjort dessa individer (ibland är blodsband viktiga och man talar om familjer istället för individer) mäktigare än andra är vanligen att någons förfader blev snuskigt rik, t.ex. genom handel, eller lyckades banka skiten ur fler motståndare än andra osv. Sedan fungerar logiken enligt principen att ”eftersom hans förfader var duktig på det så är även han själv det och är värd respekt och mycket ödmjukhet, låt oss göra som han säger ständigt och jämnt”. Men faktum kvarstår; man har en form av adel som lever på förfäders lagrar och den med häftigast förfäder kallas kung. Och viktigast av allt, nästan, är att det enda sättet för dig att bli av med jobbet är en yxa i nacken, en dolk i ryggen eller skämt ut dig så att du får bli landsflykting.

Den ideologi som styr är mångt och mycket ”den som har en viktig förfader/är rik/etc. skall bestämma över andra”. Inte mycket till ideologi relativt t.ex. liberalismen eller konservatismen.

Var är t.ex. Platons tankar i Staten om en mer meritokratibaserad urvalsprocess? En process där endast dina egna handlingar påverkar om du anses vara lämplig och där du måste visa dig lämplig inom det område som du får ansvar för!

Var är möjligheten att helt enkelt söka ett jobb, á la Kina, ett jobb som man kan sägas upp ifrån som vilket annat?

Vad var det som gjorde den där förfadern så beundransvärd? Att han dödade fler än någon annan i ett slag? Betyder det då att näste massmördare skall krönas?

Men ekonomistyning och byråkrati verkar lysa med sin frånvaro och det är en minst lika viktig del av en stats funktion som vad man kallar den högst upp. Vanligen så har man en person som kungen har förtroende för som får en summa pengar och instruktionen ”var mig till lags i fråga om…” Det tog inte många år innan man i Sverige började bygga organisationer som vad vi idag kallar myndigheter och departement fyllda med tjänstemän. Väldigt sällan berörs något av detta (kanske pga av att det inte är så episkt…). Det jag gillar med Robin Hobbs bok Assassins Apprentice (jag har inte läst resten av serien, har hört att den skall vara rätt dålig men har som sagt inte läst den så jag vet inte om det stämmer) var att något som liknar en myndighetsfunktion berörs – spionage och lönnmördardepartementet så att säga.

Det vore riktigt intressant att läsa en bok som har skrivits av en statsvetare, borde finnas en hel del intressanta aspekter som en sådan skulle kunna få med i en berättelse.

SF-litteraturen har, nästan, alltid krävt att alla historier skall vara vetenskapligt korrekta, framförallt rörande naturvetenskap (en del författare har till och med gjort det till en sport – kan läsaren hitta några felaktigheter i hur naturlagarna har applicerats?), det vore intressant att se vad skulle hända om liknande krav ställdes på fantasylitteraturen…