Fysikkunskaper

Hur mycket författaten vet i ett ämne har tidigare berörts, och jag har fått anledning till att återvända till detta ämne.

Jag har ärvt ett antal böcker, och kunskapen om grundläggande fysik har inte varit framträdande hos den tidigare generationen av SF-författare. Exempelvis läste jag Simon Black i världsrymden, där huvudpersonerna har konstruerat ett flygplan som är kapabelt att resa till Mars på ett par månader. Det riktigt intressanta är att de styr ute i rymden, inte genom att använda sina skevroder, att rymden inte innehöll någon luft visste författaren, utan genom att förflytta en 100-kilos blyklump i planet, och på så sätt förändra planets tyngdpunkt. Fascinerande metod, undrar om ESA känner till den? Skulle spara en del bränsle misstänker jag…

Under julen hade jag det tveksamma nöjet att läsa Asimovs Världar i krig:

Strålen väntade på honom i rummet. Det var en personlig stråle som ingen annan än han själv kunde läsa, telegramhemligheten var absolut. Det behövdes ingen mottagare, inga metallföremål eller trådar för att uppfånga den svaga, modulerade stråle av elektroner, som genom den yttre rymden viskande överförde sina pulser från en värld på 500 ljusårs avstånd. I sitt rum hade han ett litet utrymme där själva luften var polariserad. Denna polarisering kunde endast upptäckas vid mottagning och inom detta lilla utrymme var det bara hans egen hjärna som kunde tjäna som mottagare — det var endast de elektriska egenskaperna i hans eget nervsystem som kunde komma i resonans med svängningarna i den bärvågstråle som innehöll meddelandet.

Världar i krig, Isaac Asimov

Utan att citera för mycket kan man vidare konstatera att en konversation sker i realtid utan några fördröjningar som författaren anser det värt att kommentera, man sänder genom att tänka sitt meddelande (tillsammans med en liten, pytteapparat som går att gömma i en knapp i klädseln). Jag kan tänka mig ett par sätt som ovanstående skulle kunna göras ”möjligt”, eftersom de har hyperrymdshopp (även om de inte kallas för det), men det är ganska många delar av citatet ovan som verkligen gör att man undrar över fysikkunskaperna. Boken jag har är tryckt 1954 och kunskaperna på den tiden om ljusets absoluta hastighet var väl inte så framträdande då, SF var mer ”fantastisk fiktion” än ”vetenskaplig fiktion”.

Men priset tog nog ändå Asimov när han deklarerade att en av huvudpersonerna svimmade eftersom dennes kropp fick slut på koldioxid. Scenen är att de rör sig på en planet med aningsbar atmosfär men nästan ingen koldioxid. En av huvudpersonerna glömmer sin andningsapparat, som förser en med just koldioxid, och svimmar senare på grund av att kroppen har fått slut på koldioxid. Jag kontrollerade med en läkare, som dessutom har den goda smaken att vara en mycket god vän till mig, och det är riktigt att vi ”behöver” koldioxid, men inte i inandningsluften. Det är mängden koldioxid i blodet som styr hur mycket vi andas, kroppen producerar koldioxid och om halten blir för hög, t.ex. på grund av att vi springer, så ökar andningen för att ventilera ut den och få in mer syre (så vi kan producera mer koldioxid). Vi behöver helt enkelt inte andas in koldioxid.

Sedan finns det en aspekt som man inte får glömma, men som det är lätt att man gör: kunskapen om tämligen triviala saker och rekommendationer kring dem har varierat genom åren. Det kan mycket väl vara så att man på 50-talet ansåg att koldioxidhalten i inandningsluften inte fick gå under en viss nivå, man kan ju dra parallellen till filmen Goldfinger där Jill Masterton dör av att hon målas i guldfärg, något som man tydligen trodde skulle kunna ske på den tiden (jag såg en dokumentär för många år sedan som förklarade att man var rädd för att Shirley Eaton, som spelade Jill, skulle utsättas för fara, så man lämnade ”en rektangel på ryggen”, det framgick inte hur stor rektangeln var men jag misstänker att ingen läkare eller vetenskapsman tillfrågades utan den som målade fick lämna ett ”lämpligt” stycke ”som kändes bra”).

Vad som ”är vettigt” ett decenium kan vara utskrattat nästa — för att åter vara i ropet ytterligare ett decennium senare. Men det är ett visst steg ifrån Världar i krig till Hal Clements noveller kring Mesklin.

Har ni, kära läsare, några exempel på välrenommerade författares klavertramp?

En krona i vinst

För ganska länge sedan skrev jag följande på bloggen:

De allra flesta författarna, tror jag, hör till den första kategorin när man kommer till de ”politiska vetenskaperna”, ekonomi och statsvetenskap. Det sätter självklart sitt avtryck i berättelsen. Det är väldigt svårt att t.ex. modellera hur en statsapparat fungerar och på vilka värdegrunder den baserar sig på om man själv har kunskaper om ”vad som behövs” och vilka effekter det får.

Som det skulle slumpa sig har Marie Brennan berört samma ämne; fast ur ett litet annat perspektiv. Jag tolkar inte hennes artikel som att författare väljer monarkin som styrelseform för sitt fantasyland för att de inte känner till något annat, utan för att det är så mycket lättare med en monarki; dels att modellera och dels att tillåta att någon stiger i graderna och så småningom blir landets härskare, eller vad nu berättelsen går ut på.

Men ärligt talat, monarkin är ju bara en variant på temat; härskaren härskar för att hans pappa var härskare. Men hur en härskare sätts på tronen är inte nödvändigtvis sammankopplat med byråkratin kring den. Det finns många andra sätt att styra ett land (den engelska sidan på Wikipedia listar fler statsskick än den svenska) där en enskild individ kan stiga till stor makt bara genom att ha en beskyddare av någon form eller genom att (relativt enkelt) spela ut ett fåtal mäktiga individer emot varandra. Europeisk medeltid har ett järngrepp kring fantasygenren, t.ex. varför separerar man kyrka och stat i alla fantasyländer? Man låter religionen har stort inflytande, men när regerade en kung ”av Guds nåde” senast? Att låta en teokrati styra ett land vore uppfriskande; då har man dessutom möjligheten att verkligen låta huvudpersonen vara ”gudarnas utvalde” (Brutha ifrån teokratin Omnia vet precis vad det innebär…).

Ofta förväxlar man en monarki med att en man bestämmer allt, den som sitter i toppen har kontroll, men som alla vet så är det inte alltid så. Man behöver inte en Ormstunga bakom tronen men runt makten samlas det alltid personer som vet vilka beslut som skall fattas, men som inte nödvändigtvis själva tillhör ”makten” — i Europa kallar vi dem lobbyister. Dessa maktsugna personer intrigerar såklart och kan mycket väl ta till sig en uppkommling och ”leda” denne på rätt väg. De behöver med andra ord inte ha en ”kung” vid makten, det kan lika gärna vara någon som höll ett bra tal till folket, den som kom på en viktig ny uppfinning eller vara ”av gudarna utvald” — inget av det emottsäger att det finns stora kader av intrigmakare runt om ”tronen”. Det enda som styr antalet intrigmakare är storleken på landet, stammen eller imperiet; ju större ju fler — eller rättare: ju rikare ju fler (ju färre som behöver producera värde i form av mat och andra produkter ju fler kan springa i maktens korridorer).

Mat i rymden

Som jag berörde i Författarens kunskaper så krävs det en del kunskap hos författaren för att relativt enkla fenomen skall gå att beskrivas på ett trovärdigt sätt, läsarskaran besitter en samlad kunskap som vida övergår varje författare, men jag tycker att man som författare skall undvika de värsta hålen och läsa på lite kring de frågor som man tar upp.

Ett återkommande tema i SF-litteraturen är konstgjord mat, vanligen så odlas köttliknande stycken i stora kar, något som kanske inte är så görbart när man låter en biologiprofessor har en åsikt i frågan; PZ Meyer, en närmast militant ateist och debattör, har ett par intressanta poänger i sin artikel Who needs a vat when you’ve got a chicken?, glöm inte att läsa kommentarerna, det finns en hel del vetenskapligt orienterade läsare av Pharyngula. Det jag gillar mest med PZ’ betraktelse är att en kar fullt med socker, aminosyror och annat som muskelcellerna behöver även är rena paradiset för bakterier, så man måste ha ett effektivt immunförsvar. Om jag inte minns fel så gick man och högg loss stora köttstycken med svärd i Venus är vår, föga hygieniskt om du frågar mig.

Jag har för mig satt jag läste i någon av min ”vanliga” bokbloggar ett inlägg om just ”konstgjord” mat, och jag tänkte länka till det som ett exempel på den vanliga inställningen bland läsare, men jag kan självklart inte hitta det, eller ens vilken blogg det var, nu när jag letar.

Författarens kunskaper

Diskussionen med Johan ifrån Vetsaga gjorde att jag funderade lite mer på temat och ville vidga idén lite.

Jag har inte läst enorma mängder fantasy, eller SF för den delen, utan jag är alläsare, jag hade som projekt för många år sedan att läsa något av alla berömda författare — jag har inte på långa vägar tagit mig igenom listan men jag har läst Machavellis Fursten, Platons Staten, Thomas Moores Utopia, flera noveller av Maupassant, flera av Gogols böcker, osv osv. Vad jag försöker säga, utöver att skryta lite, är att det kan vara så att jag inte har hela bilden klar för mig, men sammanfattningsvis kan man säga att jag ser, i sammanhanget, två kategorier av författare som skriver fantasy respektive SF:

Den inspirerade
Dessa utgör den stora massan och det massor av böcker i den här gruppen. Författaren skriver en bra historia och blandar in vetenskap där det passar i den mängd som det passar. Ett typiskt exempel är lasersvärden i Stjärnornas Krig, spelar ingen roll om det är fysiskt möjligt eller ej — ”de har löst det”.
Den vetenskaplige
Dessa finner man i huvudsak inom SF men jag skulle vilja placera Tolkien och Sarah Douglass i den här kategorin. När man bygger en värld så läser man på om t.ex. vilka naturlagar som gäller och hur de styr saker och ting. Man placerar inte ett jordbrukarsamhälle mitt i ett träsk och läsaren närmast uppmanas att hitta ”fel” i bakgrunden. Ett bra exempel är Heavy Planet där Hal Clement ägnade mycket tid åt att räkna ut vilka effekter flera hundra g har på växt och djurliv — för att inte tala landskapet. Douglass är historiker och har lagt ned mycket tid på att få alla detaljerna korrekta i sina böcker och vad Tolkiens arbete med alvspråken har betytt behöver väl inte nämnas? Sammanfattningsvis kan sägas att den vetenskaplige ställer sig hela tiden frågorna ”är det här möjligt?” och ”vad får det här för effekt?”

En av mina favritserietecknare, Bizarro, har gjort en bra strip där en person säger till en annan ”Jag fick ge upp deckarförfattareambitionerna, jag tycker man skall skriva om något man vet något om och jag är för feg för att ha ihjäl någon.” Den sammanfattar väldigt mycket vad jag tänkte försöka komma till; att de kunskaper som författaren har styr väldigt mycket av vad som händer i böckerna. Nästan alla böcker innehåller strider av något slag och okunskapen bland författare om t.ex. svärd är omfattande, vilket leder till mer eller mindre grova felaktigheter (jag rekommenderar att läsa Björns svärdssida under Litteratur och filmer). Samma sak gäller kunskapen om att göra upp eld; hur många fantasyförfattare kan göra upp en eld? Utan tändstickor? Kan du? (Jag kan och jag blir så förbannat trött på alla klåpare som stoppar en brinnande tidning under ett par fuktiga klampar och nöjt konstaterar ”nu brinner det”, ”kreativa” personer som vid grillutflykten ersätter tidningen med ”torrt” gräs borde diskvalificeras ifrån att vistas utanför asfalterade områden!) Vanligen så konstaterar författaren att ”när NN kom tillbaka så hade NN1 och NN2 fått igång en liten eld”.

De flesta av dessa felaktigheter går läsaren förbi, eftersom denne inte kan mer i ämnet, och i böcker i den första kategorin ovan, den inspirerade, så ingår det i ”suspension of disbelief” (någon som har ett bra svenskt utryck för det?) att man ignorerar det, vilket jag självklart inte har några problem med.

Vad jag tänkte komma till var kopplingen till politik i böckerna. De allra flesta författarna, tror jag, hör till den första kategorin när man kommer till de ”politiska vetenskaperna”, ekonomi och statsvetenskap. Det sätter självklart sitt avtryck i berättelsen. Det är väldigt svårt att t.ex. modellera hur en statsapparat fungerar och på vilka värdegrunder den baserar sig på om man själv har kunskaper om ”vad som behövs” och vilka effekter det får.

Som jag alldeles nyss sade så ingår en del av författarens kunskapsluckor i den del som man får acceptera som läsare, t.ex. så är det inte viktigt om personerna har gjort upp eld eller för den delen hur det gjorde (om eldmakandet beskrevs i detalj så skulle jag få en ny anledning till ett utbrott), men jag tycker det är lite tråkigt att, som jag upplever det — och betänk då min lilla brasklapp näst längst upp, så väldigt många författare har utelämnat styrelseskicken. Ibland vänder man på det, t.ex. låter kvinnorna utgöra stammens beslutande råd, eller hittar på något ”helt annorlunda”, läsaren ges en snabb inblick i samhället mer som ett kuriosastånd på en marknad än som en integrerad del i berättelsen. I sagorna om Belgarion finns det ett land där allt bygger på mutor och gentjänster, man kan inte kalla det för en ideologi, men om jag inte minns fel så försvarar en lokal adelsman det och konstaterar att det är det naturligaste som finns och man använder det i berättelsen (Belgarions ödesbestämda fru, vad hon nu heter [det är många år sedan jag läste böckerna…], använder korruptionen i sitt försök att övertala folk [soldater?] att ansluta sig till hjältarnas sak). Jag söker lite mer av den varan, böcker där författaren inte bara säger att landet X är genomkorrupt utan också funderar på vad det innebär för dem som lever där.

Kungen skall återställa allt när han kommer tillbaka och skipa rättvisa, men enligt vilka principer skipas det rättvisa? Vad är rättvisa?

Det är den frågan som jag saknar i böckerna jag läser — och vilket svar som undersåtarna har kommit fram till.