Får en bok avvika ifrån sanningen?

Böckerna om Arn vägrar jag att läsa, filmen trakterar mig ännu mindre, men det är inte bara på grund av att jag inte står ut med Guillou, varken som författare eller person. Jag läste en recension i samband med att första boken kom och jag fick det bestående intrycket att det inte var en bok som jag inte ville läsa. Hela upplägget för boken luktade anakronism och personerna agerade mer efter en modern logik, eller en logik som en modern människa tror att de skulle agera efter, än efter en logik som jag uppfattade som mer tidsenlig (jo, jag ser hålet i mitt resonemang). Oavsett vilket så bestämde jag mig för att jag inte ville befatta mig med serien (hade det inte varit Guillou som hade skrivit dem så hade jag kanske varit mer positivt inställd till böckerna). Jag har mycket svårt för stora anakronismer i böcker som utspelas i ”dåtid”, det blir något som skaver på läsupplevelsen. (Ibland kan anakronsimen vara en del i berättelsen, t.ex. hela gengren alternativ historia.)

Vissa saker måste man gör avsteg för, t.ex. så måste huvudpersonen i boken existera, om han sedan inte har gjort det i verkligheten så är inte det något som stör mig. Samma sak gäller det historiska personer som dyker upp som huvud- eller bifigurer – för att de skall bli en berättelse av det, förutsatt att det inte är en dramatiserad biografi, så måste man göra avsteg ifrån vad personen sade och gjorde. T.ex. var en av kommentarerna om Arn-filmen att det inte fanns några historiska belägg för att det har funnits en svensk tempelriddare i Jerusalem vid den tiden, något som så att säga är utanför ämnet eftersom berättelsen ”krävde” att Arn åkte dit (jag utgår i och för sig ifrån att historikern blev felciterad av journalisten, han ville antagligen bara upplysa folk så att de inte trodde att Arn har funnits i verkligheten, felciteringar är ju annars legio).

En av mina absoluta favorittrilogier är The Crucible Triology av Sara Douglass, som är ruggigt korrekt i detaljerna, men samtidigt liberal med flera andra historiska fakta. Vad är det som gör, i mitt tycke, den ena bokserien så läsvärd och den andra avskyvärd? Om vi ser bortom kvalitén på det rena författarskapet, och hur välskriven respektive bok är, så finns det tre saker som jag tycker är viktiga:

Föremål
Saker måste vara korrekta i berättelsen för att jag skall acceptera den; dvs. inga renässansrustningar på 1200-talet (som i filmen Excalibur) och inga armborst på vikingatiden. Det enda som kan få mig att visa överseende med sådana saker är att tidsresor har ett finger med i spelet, eller att det är en berättelse som utspelas i en alternativ historia. Man kan lösa de flesta problem med den teknik som återfinns. Jag är inte en vän av den lösning som så många använder sig av (både författare och filmmakare, särskilt Disney i det senare fallet); den lite excentriske gubben som är någon form av Da Vincis kusin och som kan plocka fram spektakulära tekniska lösningar på de hinder som huvudpersonerna har stött på (t.ex. luftballonger eller finurliga, ihopvikbara apparater som hjälper dem över murar och raviner).
Händelser
Skeenden är något som jag är lite mer överseende med, de bör vara korrekta men de får ändras om de har stor betydelse för handlingen. T.ex. så väljer Sara Douglass i sin trilogi att flytta om ganska friskt i historieskrivningen för att det hela skall gå ihop, t.ex. så kommer Jeanne d’Arc senare än vad som skedde i verkligheten och många skeenden har komprimerats ganska drastiskt. Alla huvudsaker sker enligt historieskrivningen (hon har inte ändrat vem som vann viktiga slag etc.), men när de sker och när de sker relativt varandra har ändrats, ibland drastiskt. Men jag är beredd att förlåta det eftersom ändringarna ”behövs” för berättelsen, samma sak gäller för Arn; han ”behövde” åka till Jerusalem. Jag hade inte accepterat om han ”behövde” åka till månen eftersom det hade inneburit ett föremål, en rymdraket, och där går gränsen för vad jag kan svälja.
Kunskapen om världen
På medeltiden visste man att jorden var platt, solen kretsade kring jorden, att (i Europa) Gud hade skapat världen på sju dagar och att skogarna var fulla med oknytt, troll och andar. Om då huvudpersonerna agerar enligt modern logik (t.ex. att det är läskigt att gå i skogen när det är mörkt, men det är ingen fara) eller är sekulariserade, rationellt tänkande individer, då gnisslar berättelsen betänkligt, i min mening.

Jag åsyftar här bara på ”historiska romaner”, berättelser som utspelas i vår historia; fantasy och SF ingår självklart inte och inte heller berättelser som uttalat utspelas i ”parallelluniversa” (nej, Arn utspelas inte i ett parallelluniversa även om man skulle kunna klyva några hårstrån i den diskussionen).