Definiera Woken Furies

Till slut hittade jag citatet som jag sökte för Woken Furies av Richard Morgan, citatet som på något vis definierar boken, eller mer i det här fallet, den värld som boken utspelas i:

Because if the don’t co-operate fully, I’ll promise them an Envoy deployment at assult strength.

Woken Furies av Richard Morgan

Hela resten av Tods utläggning och Kovacs tankar efter ger en gåshud, men är för långt för att återges här, om du har boken kan du läsa det i 44:e kapitlet, runt en halv sida.

Uppdatering: Nu hittade jag citatet som jag hade tänkt posta om:

`Oh, Come on, Virginia. We’ve both done worse than that on more worlds then I can remember right now.’

`You’ve got Envoy recall,’ she said numbly.

I gestured again. `Figure of speech. On seventeen worlds and five moons. And that habitat in the Nevsky Scatter. And –‘

Woken Furies av Richard Morgan

Fler definierande citat

Läste ut Broken Angels för andra gången häromveckan och hittade två citat som jag tycker passar in på boken: ”We’re not engaged in a popularity contest” (Isaac Carrera, Carrera Wedge) och ”We do not belong out here” (i betydelsen ”utanför jordens atmosfär”). Popularitetssiffrona för i princip samtliga som överhuvudtaget figurerar i boken tävlar om att sjunka ikapp och mänskligheten ger ett gott intryck av att vara mellanstadieeleven som har smugit in på högstadieskolans skolgård och storögt tittar sig runt, nyfiken men samtidigt livrädd för att skolklockan skall ringa ut till rast och gården fyllas med alla de Stora.

Ett framtida Amerika

Oscar Wilde brukar tillskrivas uttalandet att Mode är något så motbjudande att vi måste byta ut det var sjätte månad för att stå ut med det, och likaväl som det går moden i kläder går det också så i litteraturen, då särskilt i SF- och fantasy-genrena. Jag läste All Tomorrow Parties av William Gibbson strax innan jul 2005 och jag kunde då inte låta bli att slås av ovanstående ”citat”.

Inom SF-genren verkar det finnas två moden — eller är det rent av två dominerande politiska filosofier? — som härskar: Nationalstatens försvinnande och vad som händer om miljövänner får inflytande.

Det har alltid gjort sig påmint men snart går det inte att läsa en bok utan att konfronteras med det första modet; nationalstatens upplösande. I så gott som varje bok har man presenterat ett framtida samhälle som tagit över av multinationella företag och där nationalstaten så gott som helt har försvunnit — Asien har förvandalts till en rå kapitalism med enorma, ansiktslösa arbetarskaror som skyndar mellan kontor eller maskiner och likkisteliknande lägenheter (coffins) och Europa pendlar mellan ett allomspännande EU, anarki och små, svaga nationalstater som innvånarna desperat klamrar sig fast vid till skydd emot storföretagen. En svart och okänslig framtid brukar målas upp, utom för USA! Något som alltid fascinerar mig är att USA verkar ha gått ur varje omvälvande samhällsförändring ganska oskatt. Det brukar variera hur intakt Washington är, ibland har USA delats upp i nya nationalstater (företrädesvis i en sydlig, en östlig del och västkusten i en eller flera delar med Kalifonien som den dominerande parten) och ibland fungerar landet som idag men med ett större mått av regionalt självstyre.

Är detta ett tecken på författarnas politiska uppfattning (en extrem-neo-liberal, anti-federal republikansk vision?) eller amerikansk patriotism (vårt land är så bra att det kommer aldrig att falla, alla andra kommer att krossas av utvecklingens hjul!)? Svårt att svara på, särskilt som flera författare har sagt att de genom sina böcker ville varna för en viss utveckling (mest känd för det är väl William Gibson som med Neuromancer ville varna för och påvisa utvecklingen emot megacorpar och social utslagning — bara för att närmast påskynda utvecklingen genom cyberpunken).

Utmärkande för varje sådant scenario är att man går emot ett mer anarkistiskt samhälle, ganska ofta med en obefintlig eller försvagad statsapparat, och att man relativt ostraffat kan utnyttja folk som man vill — det enda som hindrar dig ifrån att gå för hårt fram är att grannen har en stor puffra eller många vänner med stora puffror.

Om anarkismen utmålas som något gott eller ont varierar självklart mellan författare och författare, men anarkism verkar vara det som väntar USA i framtiden.

Den enda boken jag påminna mig som jag har läst som har gått emot en starkare centralstat är Ape and Essence av Aldous Huxley, en bok som utspelas i en kärnvapenbombat Los Angeles. Strålningen har förändrat flera av människans instinkter och som ett svar på detta har en väldigt regiös regim införts.

Men detta är förstås inte sant om miljövännerna vinner något inflytande! Då blir det centralstat, diktatur, förtryck, ekonomisk kollaps och en tillbakgång till medeltiden; och gärna med ett inslag av socialism (som en amerikan uppfattar det). Det mest slående exemplet på det är Fallen Angels av Larry Niven, Jerry Pournelle och Michael Flynn (den finns att ladda hem gratis ifrån Baen Free Library), en istid har kommit som en följd av klimatförändringar, vilket har gjort att miljövännerna (de beskrivs som Ludditer men porträtteras mer som miljövänner än som egentliga Ludditer — men man sätter likhetstecken mellan miljörörelsen och motstånd emot varje civilisationsutveckling) har kommit till makten, med ett par förutsägbara resultat som centraliserad stat, socialism och förtryck (vilka alla tre enligt många verkar gå hand i hand).

Hur man än vänder och vrider på det så ser inte framtiden ljus ut för USA; om det inte vore för de självständiga själar som drömmer om frihet och makten att råda över sig själva. Gissa vilka som är böckernas hjältar…

Definierande citat

Hur beskriver man egentligen en gripande och bra bok? Ett par av böckerna som jag har läst är riktigt bra, jag tänker t.ex. på Altered Carbon av Richard Morgan och The Crucible Triology av Sara Douglass, men hur beskriver man dem i ett par korta ord så att andra blir intresserade av vad de handlar om? Jag är lite inne på att en metod är att ha ett citat ifrån boken som samlar hela konceptet och definierar den.

De citat som jag har samlat på mig är i huvudsak ifrån Richard Morgans böcker:

  • ”Make it personal” ifrån Altered Carbon — möjligen med tillägget ”That’s f*cking enough!”. (Det förra är så häftigt att jag bad Morgan skriva ”This is personal…” som citat när han signerade mitt exemplar av Black Man).
  • ”We did worse things on more places then I care to remember / You have total Envoy recall / Ok, 17 planets and four moons” (Kovacs i ett gräl med ett före detta befäl om vad han gjorde i Broken Angels, ifrån Woken Furies). Sedan gillar jag vad som framkommer i slutet av Woken Furies där ”full Envoy deployment, at attack strength”, för att ta över kontrollen av en hel planet, visar sig vara…ungefär 10 man.
  • ”How come that I am the one feeling raped?” (The Crucuble Triology, har för mig att det är i andra halvan av andra delen, The Wounded Hawk) Tomas Nevilles kommentar i ett av hans många gräl med sin ”bundsförvanter”, men samtidigt något som sammanfattar väldigt mycket av känslan av boken. Hur kommer det sig att det är Tomas som känner sig utnyttjad och ”våldtagen”?
  • ”Bytet är på språng” eller ”The game is afoot” ifrån Sherlock Holmes, men frågan är om inte ”Elementärt, min käre Watson” är ett bättre ”citat”. Till saken hör att det senare inte alls är ett citat, frasen förekommer inte någonstans i berättelserna om Sherlock Holmes, men samtidigt är det så kärnfullt att jag väljer att ha med det här ändå.

Hur skall man ”definera” Sagan om Ringen, Stiftelsetrilogin eller Liftarens Guide till Galaxen? Går det att med ett enkelt citat sammanfatta hela stämningen i en bok och få ett igenkännande leende ifrån någon annan som har läst boken?