Bokrekommendationer – eller läser datorer böcker?

Som vi alla vet påverkas olika genrer av varandra, men även att enskilda författare ligger varandra nära. En undran av Bokhyllaren fick mig att fundera på Gnooks. Det vanliga sättet att upptäcka nya författare har tidigare varit genom muntliga rekommendationer — tips ifrån vänner eller genom recensioner i tidningar. Men i och med allt mer avancerade sök- och databehandlingsalgoritmer så kommer det att bli vanligare med rekommendationer baserade på köpmönster (det används i stor omfattning av alla näthandlare — ”tänk om de andra vet något som jag inte vet, bäst jag köper den där också”), ”näraliggande” författare osv.

Idag är det knappt någon som använder portalsidorna för att hitta material på nätet — det är Google som gäller. Men är inte risken att vi missar något då? Att Google ”tvättar” nätet är känt (det var en av anledningarna till att de konkurrerade ut Altavista, de ”tvättade” bort porren ifrån resultaten) och sidor, likt Wikipedia, där vem som helst kan ändra och ingen har ansvar har ju visat sig vara problematiska (totalt sett får de det mesta rätt, men vid varje tillfälle går det inte att, utan kontroll, utgå ifrån att materialet är korrekt, vilket kan få ödesdigra konsekvenser).

Resonemanget förutsätter självklart att databasen är komplett, eller åtminstone är omfattande; men en korrekt källkritik av en rekommendation kräver även att man håller reda på vem eller vilka som ligger bakom databasen, om vad som läggs in i den. Man kan inte förvänta sig att små oberoende förlag får med sina böcker i en databas som i slutänden drivs av de stora jättarna, och vilka andra intressen har påverkat innehållet? Jag var i Kina för ett par år sedan och försökte då googla på ”Himmelska fridens torg”, inte ett enda resultat. Inte en enda sökträff — eller rättare, jag fick massor av träffar men inte en enda som pekade på massakern där eller torget i sig. Inte ens en reklamsida för turister. Kinesiska myndigheter har krävt av Google att de skall tvätta bort alla sådana resultat.

En recension i en tidning eller i en blogg kan motivera varför en bok är bra, men en genererad rapport kan bara säga att enligt kartan är A och B grannar. Hur vet man då om de fejdar eller om de är goda grannar? Källkritik har blivit allt mer kritiskt att ägna sig åt, men att utvärdera resultaten skapar situationen att man måste sätta sig in i både utvärderingsmetoden och i databasen. Hur många företag vill lämna ut sådan information? Hur många klarar av att tolka och utvärdera informationen som man får ut? Om man vill få tips om nya författare, går det att skilja mellan en metodstyrd rekommendation och en ren slumpmässig?

Hur väl klarar sökalgoritmerna ett Turingtest?

Jag är ambivalent.

Sommaruppehåll

Som ni har märkt har det inte blivit så mycket postat på ett tag, men nu är … hrrm … sommaruppehållet över och jag skall försöka posta lite mer. Ifrån början hade jag som mål att skiva var fjortonde dag, men fortsättningsvis är målsättningen snarare en gång i månaden. Jag har alldeles för många järn i elden, för mycket texter av olika slag som skall skrivas och projekt slutföras.

Ryktena om bloggens död är inte direkt överdrivna, däremot är viskningarna om att den återuppstår, när stjärnorna står rätt, sanna.

Mat i rymden

Som jag berörde i Författarens kunskaper så krävs det en del kunskap hos författaren för att relativt enkla fenomen skall gå att beskrivas på ett trovärdigt sätt, läsarskaran besitter en samlad kunskap som vida övergår varje författare, men jag tycker att man som författare skall undvika de värsta hålen och läsa på lite kring de frågor som man tar upp.

Ett återkommande tema i SF-litteraturen är konstgjord mat, vanligen så odlas köttliknande stycken i stora kar, något som kanske inte är så görbart när man låter en biologiprofessor har en åsikt i frågan; PZ Meyer, en närmast militant ateist och debattör, har ett par intressanta poänger i sin artikel Who needs a vat when you’ve got a chicken?, glöm inte att läsa kommentarerna, det finns en hel del vetenskapligt orienterade läsare av Pharyngula. Det jag gillar mest med PZ’ betraktelse är att en kar fullt med socker, aminosyror och annat som muskelcellerna behöver även är rena paradiset för bakterier, så man måste ha ett effektivt immunförsvar. Om jag inte minns fel så gick man och högg loss stora köttstycken med svärd i Venus är vår, föga hygieniskt om du frågar mig.

Jag har för mig satt jag läste i någon av min ”vanliga” bokbloggar ett inlägg om just ”konstgjord” mat, och jag tänkte länka till det som ett exempel på den vanliga inställningen bland läsare, men jag kan självklart inte hitta det, eller ens vilken blogg det var, nu när jag letar.

Starka ämnen

Redan ifrån början hade jag som målsättning att jag skulle komma med ett nytt inlägg ungefär varannan vecka, men det här har verkligen dragit ut på tiden. Jag har vetat ungefär vad jag vill skriva om, men det har varit svårt att få ned det på pränt, jag har haft förvånansvärt svårt att veta hur jag skall närma mig ämnet. Tanken var att ta upp känsliga, starka ämnen, sådana som får läsaren att reagera, kanske rent av ta illa vid sig, och hur dessa används i litteraturen, men det har självklart gjort sitt avtryck på bloggen, att tala om ett ämne kan vara känsligt bara det.

För inte så länge sedan läste jag Diana Francis bloggning om våldtäkt i böcker och hon berör en sak som jag tänkte följa upp här och jag skulle vilja vidga frågan till alla starka ämnen och hur de behandlas av läsare och författare.

Jag kan bara påminna mig om att jag har läst två böcker som innehåller våldtäkt (Wounded Hawk och King Rat), en om homosexualitet (Rykande Rymdraketer av Harry Harrison) och tre om prostitution (Neuromancer, Altered Carbon och Tigana) — jag har läst fler om prostitution, t.ex. Alchemist’s Apprentice, men alla förmedlar (delvis) myten om den lyckliga horan och jag räknar inte in dem här (kanske Neuromancer skall räknas till den här kategorin, det är ett gränsfall). Andra ämnen som som brukar betraktas som starka är våld (legio i böcker) och ond, bråd död (också legio), med tanke på hur mycket död det är i böckerna är det förvånansvärt lite ångest inför döden och sorg över avlidna… Däremot har jag bara, vad jag kan påminna mig, stött på tortyr i en bok; Alchemist’s Apprentice. Det slår mig nu att jag har läst en bok till om tortyr men den boken är så dålig att jag inte tänker besudla de här sidorna med den titeln, avrättning genom tortyr som finns i Broken Angels räknar jag till ett starkt ämne men inte som tortyr i det här sammanhanget.

Ibland är våldet dolt ute i kulisserna; det var en ganska otrevlig upplevelse att läsa om en tradition på Elrics hemö i Morcocks böcker. (Det var länge sedan jag läste boken så minnet är mycket vagt, jag hoppas att jag inte kastar falska anklagelser, men det satte sina spår.) Om jag inte minns fel var det så att adelsätterna led av barnlöshet men för att säkra återväxten så hade man traditionen att under en årlig festlighet, när hela staden festade, gick adelsmännen runt ifrån hus till hus i staden och avlade barn. Det som störde mig när jag läste det var insikten om hur många av stadens kvinnor som gjorde det här frivillig och hur många som blev våldtagna. Det nämndes aldrig i texten utan det vara en slutsats man fick dra som läsare (som självklart är färgad av den västerländska, kristna sexualsynen — att kvinnan är kysk och inte har något intresse av att ha sex med någon annan än maken).

Diana Francis påtalar i sitt inlägg att våldtäkt används som ett sätt att motivera framtida handlade (t.ex. hämnd) eller för att ändra/få fart på intrigen i boken, men ofta utan att hela det emotionella bagaget som ett våldtäktsoffer (vanligen menar man en kvinna, men även män våldtas så därför talar jag om ”ett offer” istället för ”en kvinna”, samma sak gäller förövaren — denne kan vara en kvinna) får med sig. Martina komplettera det ganska fint med sin betraktelse om ”hot om våldtäkt”, kvinnliga huvudpersoner lever ofta under hot om att bli våldtagna, läsaren skall hela tiden sitta på nålar och undra ”när blir det?”, om jag inte minns fel fanns det även i kulissen i The Lions of Al-Rassan.

Att se någon man tycker om, vilket får anta att man gör med en huvudperson, råka illa ut berör självklart — det rör vid en mycket fundamental mänsklig drift, behovet av och identifieringen med gruppen. Att då låta någon konfronteras med olycka och dessutom låta olyckan i sig vara påträngande och något som vi som läsare reagerar över är chansen mycket god att man som läsare engagerar sig i berättelsen och verkligen vill läsa vidare och se hur det går för ”familjemedlemmen” — skipas rättvisa?

Men samtidigt måste självklart författaren undvika att skrämma bort läsaren, ett visst rosa skimmer måste målas upp mellan händelserna och läsaren. Ett tydligt exempel på det är tortyrscenen i Alchemist’s Apprentice, man svettas lite inför vad man kommer att få läsa men samtidigt får man känslan av att ”det är inte så farligt, det här kommer han att klara”. Det tilltänkta tortyroffret lider kval inför vad som komma skall och man får följa hans tankar, men samtidigt finns det en resignation att han inte kan komma undan, det är lika bra att härda ut. Läsaren lovas mellan raderna att det här kommer inte att bli så farligt, man kommer att besparas de värsta delarna.

Men är inte det egentligen precis det som Francis tar upp i sin artikel? Författaren använder något starkt ämne som ett sätt att motivera och förändra händelseförloppet, men det lämnar inga spår. Tortyren för in händelserna på ett helt nytt spår, folks agerande ändras betänkligt, men offret lider bara kval dagen efter i sin rädsla att det skall upprepas. (Tortyren är del i en dröm och nästa dag lider huvudpersonen av tanken att det kanske är en sanndröm, och han vidtar vissa mått och steg som skall motverka detta, vilket för in det hela på ett nytt spår.)

Jag kommer nog finna anledning till att återkomma till det här i senare inlägg.

28 är lika med 4000

Hade egentligen inte tänkt ta med sådana här saker på bloggen, men kunde inte låta bli: Jag lade just en beställning på tjugoåtta böcker, varav sex svenska, om totalt fyra tusen kronor på Adlibris. Bokhyllan som jag håller på att bygga blir på totalt tolv meter och man måste ju fylla den med något.

Precis när jag skickat iväg den finner jag att jag glömde ta med ett par böcker, men inser också att jag nog bör hejda mig.

Känns på det hela taget bra.

Fler definierande citat

Läste ut Broken Angels för andra gången häromveckan och hittade två citat som jag tycker passar in på boken: ”We’re not engaged in a popularity contest” (Isaac Carrera, Carrera Wedge) och ”We do not belong out here” (i betydelsen ”utanför jordens atmosfär”). Popularitetssiffrona för i princip samtliga som överhuvudtaget figurerar i boken tävlar om att sjunka ikapp och mänskligheten ger ett gott intryck av att vara mellanstadieeleven som har smugit in på högstadieskolans skolgård och storögt tittar sig runt, nyfiken men samtidigt livrädd för att skolklockan skall ringa ut till rast och gården fyllas med alla de Stora.

Författarens kunskaper

Diskussionen med Johan ifrån Vetsaga gjorde att jag funderade lite mer på temat och ville vidga idén lite.

Jag har inte läst enorma mängder fantasy, eller SF för den delen, utan jag är alläsare, jag hade som projekt för många år sedan att läsa något av alla berömda författare — jag har inte på långa vägar tagit mig igenom listan men jag har läst Machavellis Fursten, Platons Staten, Thomas Moores Utopia, flera noveller av Maupassant, flera av Gogols böcker, osv osv. Vad jag försöker säga, utöver att skryta lite, är att det kan vara så att jag inte har hela bilden klar för mig, men sammanfattningsvis kan man säga att jag ser, i sammanhanget, två kategorier av författare som skriver fantasy respektive SF:

Den inspirerade
Dessa utgör den stora massan och det massor av böcker i den här gruppen. Författaren skriver en bra historia och blandar in vetenskap där det passar i den mängd som det passar. Ett typiskt exempel är lasersvärden i Stjärnornas Krig, spelar ingen roll om det är fysiskt möjligt eller ej — ”de har löst det”.
Den vetenskaplige
Dessa finner man i huvudsak inom SF men jag skulle vilja placera Tolkien och Sarah Douglass i den här kategorin. När man bygger en värld så läser man på om t.ex. vilka naturlagar som gäller och hur de styr saker och ting. Man placerar inte ett jordbrukarsamhälle mitt i ett träsk och läsaren närmast uppmanas att hitta ”fel” i bakgrunden. Ett bra exempel är Heavy Planet där Hal Clement ägnade mycket tid åt att räkna ut vilka effekter flera hundra g har på växt och djurliv — för att inte tala landskapet. Douglass är historiker och har lagt ned mycket tid på att få alla detaljerna korrekta i sina böcker och vad Tolkiens arbete med alvspråken har betytt behöver väl inte nämnas? Sammanfattningsvis kan sägas att den vetenskaplige ställer sig hela tiden frågorna ”är det här möjligt?” och ”vad får det här för effekt?”

En av mina favritserietecknare, Bizarro, har gjort en bra strip där en person säger till en annan ”Jag fick ge upp deckarförfattareambitionerna, jag tycker man skall skriva om något man vet något om och jag är för feg för att ha ihjäl någon.” Den sammanfattar väldigt mycket vad jag tänkte försöka komma till; att de kunskaper som författaren har styr väldigt mycket av vad som händer i böckerna. Nästan alla böcker innehåller strider av något slag och okunskapen bland författare om t.ex. svärd är omfattande, vilket leder till mer eller mindre grova felaktigheter (jag rekommenderar att läsa Björns svärdssida under Litteratur och filmer). Samma sak gäller kunskapen om att göra upp eld; hur många fantasyförfattare kan göra upp en eld? Utan tändstickor? Kan du? (Jag kan och jag blir så förbannat trött på alla klåpare som stoppar en brinnande tidning under ett par fuktiga klampar och nöjt konstaterar ”nu brinner det”, ”kreativa” personer som vid grillutflykten ersätter tidningen med ”torrt” gräs borde diskvalificeras ifrån att vistas utanför asfalterade områden!) Vanligen så konstaterar författaren att ”när NN kom tillbaka så hade NN1 och NN2 fått igång en liten eld”.

De flesta av dessa felaktigheter går läsaren förbi, eftersom denne inte kan mer i ämnet, och i böcker i den första kategorin ovan, den inspirerade, så ingår det i ”suspension of disbelief” (någon som har ett bra svenskt utryck för det?) att man ignorerar det, vilket jag självklart inte har några problem med.

Vad jag tänkte komma till var kopplingen till politik i böckerna. De allra flesta författarna, tror jag, hör till den första kategorin när man kommer till de ”politiska vetenskaperna”, ekonomi och statsvetenskap. Det sätter självklart sitt avtryck i berättelsen. Det är väldigt svårt att t.ex. modellera hur en statsapparat fungerar och på vilka värdegrunder den baserar sig på om man själv har kunskaper om ”vad som behövs” och vilka effekter det får.

Som jag alldeles nyss sade så ingår en del av författarens kunskapsluckor i den del som man får acceptera som läsare, t.ex. så är det inte viktigt om personerna har gjort upp eld eller för den delen hur det gjorde (om eldmakandet beskrevs i detalj så skulle jag få en ny anledning till ett utbrott), men jag tycker det är lite tråkigt att, som jag upplever det — och betänk då min lilla brasklapp näst längst upp, så väldigt många författare har utelämnat styrelseskicken. Ibland vänder man på det, t.ex. låter kvinnorna utgöra stammens beslutande råd, eller hittar på något ”helt annorlunda”, läsaren ges en snabb inblick i samhället mer som ett kuriosastånd på en marknad än som en integrerad del i berättelsen. I sagorna om Belgarion finns det ett land där allt bygger på mutor och gentjänster, man kan inte kalla det för en ideologi, men om jag inte minns fel så försvarar en lokal adelsman det och konstaterar att det är det naturligaste som finns och man använder det i berättelsen (Belgarions ödesbestämda fru, vad hon nu heter [det är många år sedan jag läste böckerna…], använder korruptionen i sitt försök att övertala folk [soldater?] att ansluta sig till hjältarnas sak). Jag söker lite mer av den varan, böcker där författaren inte bara säger att landet X är genomkorrupt utan också funderar på vad det innebär för dem som lever där.

Kungen skall återställa allt när han kommer tillbaka och skipa rättvisa, men enligt vilka principer skipas det rättvisa? Vad är rättvisa?

Det är den frågan som jag saknar i böckerna jag läser — och vilket svar som undersåtarna har kommit fram till.

Politiska ideologier i fantasy – kommentarssvar

Johan skrev en kommentar till Politiska ideologier i SF och fantasy och mitt svar i min tur blev lite väl långt så jag lämnar det här som en eget inlägg, på gott och ont:

Nja, enkelt och enkelt. 🙂 Jag har inte läst Jordan (bestämde mig för många år sedan att bojkotta en författare som uppenbarligen inte kunde avsluta en berättelse), men du får gärna ge en kort beskrivning (eller länk) till där styrelseskicken beskrivs närmare. Alltid roligt att vidga sina vyer.

Vad jag försökte, men nog inte lyckades med, beskriva var bristen på ideologier, även om man inte har ett arvsdöme så är det vanligt att regeringen består av en sammanslutning av individer som håller sig för att vara de mäktigaste och inflytelserika. Ibland utses en ledare för dem och kallas för t.ex. kung eller kejsare men de kan lika gärna vara en ordförande eller överstepräst. Det som har gjort dessa individer (ibland är blodsband viktiga och man talar om familjer istället för individer) mäktigare än andra är vanligen att någons förfader blev snuskigt rik, t.ex. genom handel, eller lyckades banka skiten ur fler motståndare än andra osv. Sedan fungerar logiken enligt principen att ”eftersom hans förfader var duktig på det så är även han själv det och är värd respekt och mycket ödmjukhet, låt oss göra som han säger ständigt och jämnt”. Men faktum kvarstår; man har en form av adel som lever på förfäders lagrar och den med häftigast förfäder kallas kung. Och viktigast av allt, nästan, är att det enda sättet för dig att bli av med jobbet är en yxa i nacken, en dolk i ryggen eller skämt ut dig så att du får bli landsflykting.

Den ideologi som styr är mångt och mycket ”den som har en viktig förfader/är rik/etc. skall bestämma över andra”. Inte mycket till ideologi relativt t.ex. liberalismen eller konservatismen.

Var är t.ex. Platons tankar i Staten om en mer meritokratibaserad urvalsprocess? En process där endast dina egna handlingar påverkar om du anses vara lämplig och där du måste visa dig lämplig inom det område som du får ansvar för!

Var är möjligheten att helt enkelt söka ett jobb, á la Kina, ett jobb som man kan sägas upp ifrån som vilket annat?

Vad var det som gjorde den där förfadern så beundransvärd? Att han dödade fler än någon annan i ett slag? Betyder det då att näste massmördare skall krönas?

Men ekonomistyning och byråkrati verkar lysa med sin frånvaro och det är en minst lika viktig del av en stats funktion som vad man kallar den högst upp. Vanligen så har man en person som kungen har förtroende för som får en summa pengar och instruktionen ”var mig till lags i fråga om…” Det tog inte många år innan man i Sverige började bygga organisationer som vad vi idag kallar myndigheter och departement fyllda med tjänstemän. Väldigt sällan berörs något av detta (kanske pga av att det inte är så episkt…). Det jag gillar med Robin Hobbs bok Assassins Apprentice (jag har inte läst resten av serien, har hört att den skall vara rätt dålig men har som sagt inte läst den så jag vet inte om det stämmer) var att något som liknar en myndighetsfunktion berörs – spionage och lönnmördardepartementet så att säga.

Det vore riktigt intressant att läsa en bok som har skrivits av en statsvetare, borde finnas en hel del intressanta aspekter som en sådan skulle kunna få med i en berättelse.

SF-litteraturen har, nästan, alltid krävt att alla historier skall vara vetenskapligt korrekta, framförallt rörande naturvetenskap (en del författare har till och med gjort det till en sport – kan läsaren hitta några felaktigheter i hur naturlagarna har applicerats?), det vore intressant att se vad skulle hända om liknande krav ställdes på fantasylitteraturen…