Definiera Woken Furies

Till slut hittade jag citatet som jag sökte för Woken Furies av Richard Morgan, citatet som på något vis definierar boken, eller mer i det här fallet, den värld som boken utspelas i:

Because if the don’t co-operate fully, I’ll promise them an Envoy deployment at assult strength.

Woken Furies av Richard Morgan

Hela resten av Tods utläggning och Kovacs tankar efter ger en gåshud, men är för långt för att återges här, om du har boken kan du läsa det i 44:e kapitlet, runt en halv sida.

Uppdatering: Nu hittade jag citatet som jag hade tänkt posta om:

`Oh, Come on, Virginia. We’ve both done worse than that on more worlds then I can remember right now.’

`You’ve got Envoy recall,’ she said numbly.

I gestured again. `Figure of speech. On seventeen worlds and five moons. And that habitat in the Nevsky Scatter. And –‘

Woken Furies av Richard Morgan

Mat i rymden

Som jag berörde i Författarens kunskaper så krävs det en del kunskap hos författaren för att relativt enkla fenomen skall gå att beskrivas på ett trovärdigt sätt, läsarskaran besitter en samlad kunskap som vida övergår varje författare, men jag tycker att man som författare skall undvika de värsta hålen och läsa på lite kring de frågor som man tar upp.

Ett återkommande tema i SF-litteraturen är konstgjord mat, vanligen så odlas köttliknande stycken i stora kar, något som kanske inte är så görbart när man låter en biologiprofessor har en åsikt i frågan; PZ Meyer, en närmast militant ateist och debattör, har ett par intressanta poänger i sin artikel Who needs a vat when you’ve got a chicken?, glöm inte att läsa kommentarerna, det finns en hel del vetenskapligt orienterade läsare av Pharyngula. Det jag gillar mest med PZ’ betraktelse är att en kar fullt med socker, aminosyror och annat som muskelcellerna behöver även är rena paradiset för bakterier, så man måste ha ett effektivt immunförsvar. Om jag inte minns fel så gick man och högg loss stora köttstycken med svärd i Venus är vår, föga hygieniskt om du frågar mig.

Jag har för mig satt jag läste i någon av min ”vanliga” bokbloggar ett inlägg om just ”konstgjord” mat, och jag tänkte länka till det som ett exempel på den vanliga inställningen bland läsare, men jag kan självklart inte hitta det, eller ens vilken blogg det var, nu när jag letar.

Författarens kunskaper

Diskussionen med Johan ifrån Vetsaga gjorde att jag funderade lite mer på temat och ville vidga idén lite.

Jag har inte läst enorma mängder fantasy, eller SF för den delen, utan jag är alläsare, jag hade som projekt för många år sedan att läsa något av alla berömda författare — jag har inte på långa vägar tagit mig igenom listan men jag har läst Machavellis Fursten, Platons Staten, Thomas Moores Utopia, flera noveller av Maupassant, flera av Gogols böcker, osv osv. Vad jag försöker säga, utöver att skryta lite, är att det kan vara så att jag inte har hela bilden klar för mig, men sammanfattningsvis kan man säga att jag ser, i sammanhanget, två kategorier av författare som skriver fantasy respektive SF:

Den inspirerade
Dessa utgör den stora massan och det massor av böcker i den här gruppen. Författaren skriver en bra historia och blandar in vetenskap där det passar i den mängd som det passar. Ett typiskt exempel är lasersvärden i Stjärnornas Krig, spelar ingen roll om det är fysiskt möjligt eller ej — ”de har löst det”.
Den vetenskaplige
Dessa finner man i huvudsak inom SF men jag skulle vilja placera Tolkien och Sarah Douglass i den här kategorin. När man bygger en värld så läser man på om t.ex. vilka naturlagar som gäller och hur de styr saker och ting. Man placerar inte ett jordbrukarsamhälle mitt i ett träsk och läsaren närmast uppmanas att hitta ”fel” i bakgrunden. Ett bra exempel är Heavy Planet där Hal Clement ägnade mycket tid åt att räkna ut vilka effekter flera hundra g har på växt och djurliv — för att inte tala landskapet. Douglass är historiker och har lagt ned mycket tid på att få alla detaljerna korrekta i sina böcker och vad Tolkiens arbete med alvspråken har betytt behöver väl inte nämnas? Sammanfattningsvis kan sägas att den vetenskaplige ställer sig hela tiden frågorna ”är det här möjligt?” och ”vad får det här för effekt?”

En av mina favritserietecknare, Bizarro, har gjort en bra strip där en person säger till en annan ”Jag fick ge upp deckarförfattareambitionerna, jag tycker man skall skriva om något man vet något om och jag är för feg för att ha ihjäl någon.” Den sammanfattar väldigt mycket vad jag tänkte försöka komma till; att de kunskaper som författaren har styr väldigt mycket av vad som händer i böckerna. Nästan alla böcker innehåller strider av något slag och okunskapen bland författare om t.ex. svärd är omfattande, vilket leder till mer eller mindre grova felaktigheter (jag rekommenderar att läsa Björns svärdssida under Litteratur och filmer). Samma sak gäller kunskapen om att göra upp eld; hur många fantasyförfattare kan göra upp en eld? Utan tändstickor? Kan du? (Jag kan och jag blir så förbannat trött på alla klåpare som stoppar en brinnande tidning under ett par fuktiga klampar och nöjt konstaterar ”nu brinner det”, ”kreativa” personer som vid grillutflykten ersätter tidningen med ”torrt” gräs borde diskvalificeras ifrån att vistas utanför asfalterade områden!) Vanligen så konstaterar författaren att ”när NN kom tillbaka så hade NN1 och NN2 fått igång en liten eld”.

De flesta av dessa felaktigheter går läsaren förbi, eftersom denne inte kan mer i ämnet, och i böcker i den första kategorin ovan, den inspirerade, så ingår det i ”suspension of disbelief” (någon som har ett bra svenskt utryck för det?) att man ignorerar det, vilket jag självklart inte har några problem med.

Vad jag tänkte komma till var kopplingen till politik i böckerna. De allra flesta författarna, tror jag, hör till den första kategorin när man kommer till de ”politiska vetenskaperna”, ekonomi och statsvetenskap. Det sätter självklart sitt avtryck i berättelsen. Det är väldigt svårt att t.ex. modellera hur en statsapparat fungerar och på vilka värdegrunder den baserar sig på om man själv har kunskaper om ”vad som behövs” och vilka effekter det får.

Som jag alldeles nyss sade så ingår en del av författarens kunskapsluckor i den del som man får acceptera som läsare, t.ex. så är det inte viktigt om personerna har gjort upp eld eller för den delen hur det gjorde (om eldmakandet beskrevs i detalj så skulle jag få en ny anledning till ett utbrott), men jag tycker det är lite tråkigt att, som jag upplever det — och betänk då min lilla brasklapp näst längst upp, så väldigt många författare har utelämnat styrelseskicken. Ibland vänder man på det, t.ex. låter kvinnorna utgöra stammens beslutande råd, eller hittar på något ”helt annorlunda”, läsaren ges en snabb inblick i samhället mer som ett kuriosastånd på en marknad än som en integrerad del i berättelsen. I sagorna om Belgarion finns det ett land där allt bygger på mutor och gentjänster, man kan inte kalla det för en ideologi, men om jag inte minns fel så försvarar en lokal adelsman det och konstaterar att det är det naturligaste som finns och man använder det i berättelsen (Belgarions ödesbestämda fru, vad hon nu heter [det är många år sedan jag läste böckerna…], använder korruptionen i sitt försök att övertala folk [soldater?] att ansluta sig till hjältarnas sak). Jag söker lite mer av den varan, böcker där författaren inte bara säger att landet X är genomkorrupt utan också funderar på vad det innebär för dem som lever där.

Kungen skall återställa allt när han kommer tillbaka och skipa rättvisa, men enligt vilka principer skipas det rättvisa? Vad är rättvisa?

Det är den frågan som jag saknar i böckerna jag läser — och vilket svar som undersåtarna har kommit fram till.

Politiska ideologier i SF och fantasy

Om man försöker göra en lista på alla politiska ideologier, som finns i vår värld, så är det ett sisyfosarbete, så snart man tror listan är komplett så dyker det upp nya, Wikipedia gör ett försök (men å andra sidan så vet vi ju att man inte skall lita på Wikipedia), och det kan reflekteras i SF-litteraturen (ibland hittas nya på, som Quellism i Richard Morgans böcker), men i fantasylitteraturen lyser den med sin frånvaro.

Fantasy brukar vara en spegelbild av europeiskt feudalväsen anno 14-1500-tal med en lagom stark kung och adelsmän med makt och rikedom kopplad till mark och förläningar, ibland kan man ha ett mer vikingaaktigt styrelsesätt med självständiga storfamiljer som lovat trohet till en stamhövding, men alltid är det med europeiska förtecken.

Det politiska systemet brukar vara ett system där egen rikedom är styrande, det finns ingen välfärdsstat över huvud taget och pension är det du har sparat ihop när du inte längre kan arbeta. Det ”allmänna”, det som skatterna går till, brukar vara armén, furstens palats och vägar (för att transportera armén snabbt).

Även om det var det system som var förhärskande på medeltiden i Europa, men varför har inte fantasyvärldens tänkare kommit på andra system? Jag är dåligt påläst om andra delar av världen men grekerna testade ett flertal system, bland annat demokrati som bekant, men det lyser med sin frånvaro i litteraturen. Vi har även det kinesiska väldets meritokrati-liknande system med examinationer för att få bli byråkrater och självklart alla varianter på teokratier som har plågat vår jord, men en kung på toppen som antingen är född till posten eller som tagit kungakronan (vanligen genom våld och) verkar det enda som fungerar, eller?

Lite fantasilöst tycker jag.

Jag har en fundering på om jag någonsin skulle skiva en bok så skulle jag läsa på hur afrikanska och polynesiska samhällen fungerade när jag byggde mina nationer, det medeltida England och Frankrike — och möjligen italien — är så överutnyttjade. Sten Bergman och Thor Heyerdahl ger ett par inblickar till lite andra värderingar, framförallt till mäns respektive kvinnors arbetsuppgifter (tyvärr minns jag inte detaljerna så jag kan inte ge exempel), men lite mer variation kan man nog önska sig.

Kanske blir det bättre i och med en ny generation författare, en som har växt upp med fantasy och SF och som lämnar de gamla fårorna och bryter ny mark. Man kan alltid hoppas.

Hur beskrivs den onda sidan i böcker?

Den onda sidan behöver nödvändigtvis inte vara i förbund med Sauron eller djävulen, men i varje berättelse som handlar om en motsättning finns det (ofta) en ”ond” och en ”god” sida och man skall som läsare heja på den ”goda” sidan. Ibland kan det röra sig om en mycket balanserad motsättning där båda sidorna framställs som mänskliga med sina fel och brister och läsaren får en inblick i motiven för respektive sida (någon som har ett förslag på en sådan bok som exempel, jag kunde inte komma på någon?). Men oftast så blir det ganska ensidigt; man får en klar inblick i ”hjältens” motiv men motståndarna beskrivs nästan enbart genom sina handlingar. Lite klichéartat så får nästan alla onda samma attribut:

Sadistiska
Det spelar nästan ingen roll vilka motståndarna är, de har alltid en sadistisk läggning, minsta orsak till att utnyttja sin maktposition skall utnyttjas och det spelar ingen roll om de utnyttjar sina egna underhuggare eller sina motståndare. Sadismen har ofta, men inte alltid, en sexuell underton.
Socialistiska
Det gäller väl främst amerikansk SF, men motståndarna har en tendens till att förespråka olika former av socialism.
Känslokalla
Man kan inte vara ond om man har känslor…
Storhetsvansinne
Aj vill rule thö wörld in zirty zeconds, Mr Bönd
Kontrollbehov
Om det är så ner till när underhuggarna skall gå på toaletten så nog lägger sig storboven sig i var och när de gör det.

En motsättning kan lyfta en berättelse och göra den mer intressant eller spännande, men oftast görs motståndaren ond bara för att läsaren inte skall känna något tvivel om vem denne skall heja på. Ett slående exempel på det är Vernor Vinges A fire upon the deep där ”The Emergents” görs så genomonda att det inte skall finnas en skugga av en chans att läsaren av misstag hejar på fel sida (samt kunna motivera varför hjältarna inte skall samarbeta med dessa). Ett annat exempel är House Harkonnen i Frank Herbets Dune som även de njuter av att plåga de svaga.

Som en motsats kan man nämna The Lions of Al-Rassan av Guy Gavriel Kay, där antagonisterna i slutet av boken är gamla vänner, men tydligast är det nog i Ender’s Game av Orson Scott Card där de genomonda fienderna inte alls visar sig vara vad man trodde, de går ifrån att vara onda insekter till att vara varelser med ett känsloliv.

Medicin?

Varför är det så sällan några beskrivningar av medicinskt kunnande i böckerna? Det vanligaste är att det sägs att någon ”förbinder” någon annan, men varför är det aldrig någon beskrivning om hur långt den medicinska vetenskapen har nått i respektive värld? Man brukar få mycket teknikfrosseri, för SF, eller juveler- och dräktfrosseri i fantasy, men aldrig hur en läkare arbetar. Är det okunskap hos författarna eller är folk inte intresserade? (Jag undviker gärna kladdiga beskrivningar om hur ont det gör och hur blodet sprutar, läkarskräckorgierna kan lämnas utanför.) Jag har läst ”hård” SF-litteratur som satsat på att vara exakt, vetenskaplig och trovärdig men där man tar piller emot de flesta krämpor eller lägger på högteknologiska bandage som verkar lösa alla problem. Är det någon som kan beskriva någon av de behandlingsmetoder som används i Läkandets Hus i Minas Tirith (utöver Athelas)?

Den enda bok jag kan påminna mig ha läst som går in lite mer på området är Sinuhe av Waltari, men den handlar om en läkare och det vore konstigt om den inte kommenterade på behandlingarna.

Episk fantasy — enda möjligheten?

Mycket av den fantasy som skrivs är episk — det onda strider emot det goda och huvudpersonerna är ofta ”vanliga” personer som kämpar emot övermäktiga odds för att rädda världen. Klichéartat så man blir deprimerad.

Jag saknar verkligen lite ”diskbänksrealism” i fantasyn, en berättelse som inte resulterar i att grisvaktarpojken lyckas stoppa den onda motståndaren ifrån att ta över världen. En kompis slog fast att fantasy lämpar sig bara för episka berättelser, att om man ville skriva en deckarhistoria eller något annat än episkt fick man skriva en SF-historia. Det är något som jag definitivt inte håller med om!

Tag en bok som Rosens namn av Umberto Eco, en medeltida deckarhistoria, eller Robert van Guliks böcker om Domare Dee, deckarhistorier förlagda till 600-talets Kina — böcker som på intet vis är episka. Deckarhistorier är en genre i sig och där är ofta bara platsen och tiden en kuliss för själva gåtans lösning och något som ofta kan bytas ut, berättelsen i sig är densamma.

Men kommer vi någonsin att få se berättelser som Noise och Heavy Planet av Hal Clement inom fantasyn? Det var länge sedan som jag läste Neuromancer av Gibson, men jag har för mig att den var ganska oepisk, även den.

Vad jag menar med en episk berättelse är en berättelse där huvudpersonerna kämpar heroiskt emot en mycket stark motståndare och att världen påverkas av vad som huvudpersonerna gör och den kommer att påverkas under lång tid framöver. Berättelsen behöver inte sträcka sig över långa tidsperioder, på så sätt skiljer sig min definition ifrån den gängse, men en historiker skall ett par generationer senare kunna peka på ”den och den och den” effekten kom sig av vad huvudpersonerna gjorde, eller inte gjorde. Det klassiska exemplet är striden mellan gott och ont, t.ex. Taran och den svarta kitteln eller Sagan om Ringen, eller när huvudpersonerna kommer fram till viktig information, t.ex. Ringworld (där huvudpersonen listar ut en hel del information om ”Puppeteers”, utöver vad de får fram om den ringformade världen) eller Broken Angels (där man återfinner, utforskar samt drar flera viktiga slutsatser om ett marsianskepp).

Men du kanske noterade en intressant sak här; att de två exempel jag hade på striden mellan gott och ont var fantasyböcker och informationssamlandet var SF-böcker? Noise och Heavy Planet är också de berättelser om vetenskapliga expeditioner, varför kommer det sig att vi inte kan se något sådant i fantasytappning? Jag är övertygad om att man skulle kunna finna en vetenskaplig expedition i en fantasyvärld lika intressant som en på en främmande planet. I Noise kan man byta ut orsaken till stormarna ifrån atmosfärens sammansättning till magiska stormar, havets oberäknerlighet ifrån havsbottenskalv till magiska orsaker även där och låta skeppet leta efter särskild fisk istället för ämnesdestillatorer. Det skulle inte vara riktigt samma sak eftersom berättelsen är mer en orgie i vetenskap, det är s.k. hård SF, än ett rafflande äventyr, men principen är ändå den samma.

Men jag störs av den stora bristen på ”låg fantasy”, på icke-episk fantasy. Varför envisas fantasyförfattarna om att skriva episka berättelser? Har de svårt att lämna klichéerna? Är det bara SF-författarna som klarar av att tänka i nya banor och anamma nya spår?

Författarnas politiska åsikter

Det är inte ofta som författarnas egna politiska åsikter skiner igenom i en bok, även om man oftast kan ana sig till det (t.ex. brukar man kunna se vissa vänstersympatier och anti-globaliseringstankar bakom en del SF-litteratur, framförallt där företagen beskrivs som genomonda och direkt människofientliga), men frågan är om det blir bra om en författare närmast ”bevisar” sin politiska ståndspunkts förträfflighet genom sina böcker?

Jag tänker i det här fallet på Vernor Vinge och idén om anarkokapitalism, en idé som han har gett fritt spelrum i A Deepness in the Sky, novellen Bomb Scare och uppföljaren The Peace War. Idén kan sammanfattas, som den har gjorts på Wikipedia, med extrem individuell frihet — det finns ingen stat och rättsväsendet sköts genom väktarföretag (vad som då tvingar företagen att följa sina kontrakt är mer än vad jag förstår — i dagens samhälle missköter sig företagen ganska grovt med de ”straffas” inte av konsumenterna i så stor omfattning att det inte lönar sig att t.ex. utnyttja arbetarna i sina fabriker, inte hålla vad man lovar i sin reklam eller ducka undan garantiåtaganden, och vad hindrar dem ifrån att göra samma sak när det inte finns ett konsumentverk att ta dem i örat?).

Vernor Vinge själv har sagt att han tror att systemet i novellen Bomb Scare kan fungera (se förordet till novellen i The Collected Stories of Vernor Vinge) — och det märks i böckerna att han tror på systemet. I novellen och dess uppföljare, som utspelas efter en katastrof med civilisationens sammanbrott som följd, finns det en stat i Mexico medan Texas är en enda stor våt dröm för anarkokapitalism. Mexikanerna hyllar (så klart) sin styrelseform som att staten tar hand om sjuka och gamla m.m. — men det framgår med all önskvärd tydlighet att de egentligen, genom sin blotta existens, är onda och förtrycker sitt folk. Stat = förtryck. (Sedan har jag lite svårt för Vinges tendens till att beskriva ”den onda sidan” som extremt genomond, det skall inte finnas någon risk att man av misstag hejar på fel sida!)

Texas däremot är en samling enstöringar, som alla bygger sin egen ranch med olika former av militära försvarssystem, och där väktarbolag agerar polisstyrka och krigsmakt (och deras förhållande till alla regleras genom kontrakt som de storsint tydligen alltid följer, ädla [amerikaner?] som de är). Det som stör mig i visionen är att i The Peace War så är dessa ensamvargar tusen gånger bättre på att utveckla ny teknik än vad de organiserade vetenskapsmännen i Mexico är (man kan ana en antydan till att orsaken, förutom att de är en stat och därmed ineffektiv, till att Mexico släpar efter är att de lägger resurser på att ta hand om fattiga och socialt utslagna — något som kan tolkas som ytterligare en av de många ”ondskorna” som en stat sysslar med [”folk får klara sig själv” alt. ”ingen stat — ingen fattigdom”]). Visualisera följande scen: Den egenägande bonden arbetar på fälten, tar hand om djuren, gör allt underhåll av gården som hör till och dessutom utvecklar han avancerad elektronik hemma på kammaren och bygger nya maskiner som underlättar för honom på gården. Han har dessutom omfattande handel med andra bönder i samma situation och utbyter idéer och produkter så att han kan utveckla sina egna produkter. Dessutom går den utvecklingen ett par magnituder snabbare än den som drivs att de mexikanska ingenjörerna som är avlönade och kan ägna sig åt sitt arbete på heltid. Tänk vilka inneboende effekter man kan ha i ett politiskt system! Jag har rätt svårt att tro är att det är det politiska systemet som genom sin blotta existens alstrar dessa överingenjörer. (Eller är det en ganska smutsig rasism som vi ser skymta fram? Mexikaner vs. Amerikaner?)

Att läsa en bok där en skicklig författare undersöker vilka möjligheter som finns i en viss politisk eller teknisk utveckling, t.ex. i 1984, Neuromancer eller Altered Carbon, är ett trevligt nöje, men jag blir inte vidare imponerad när Vinge famlar omkring med sina vimsiga drömmar. Jag blev rekommenderad Vinge med förklaringen att det skulle vara ”hård” och realistisk SF, men så här efteråt ångrar jag att jag köpte och läste böckerna.

Ett framtida Amerika

Oscar Wilde brukar tillskrivas uttalandet att Mode är något så motbjudande att vi måste byta ut det var sjätte månad för att stå ut med det, och likaväl som det går moden i kläder går det också så i litteraturen, då särskilt i SF- och fantasy-genrena. Jag läste All Tomorrow Parties av William Gibbson strax innan jul 2005 och jag kunde då inte låta bli att slås av ovanstående ”citat”.

Inom SF-genren verkar det finnas två moden — eller är det rent av två dominerande politiska filosofier? — som härskar: Nationalstatens försvinnande och vad som händer om miljövänner får inflytande.

Det har alltid gjort sig påmint men snart går det inte att läsa en bok utan att konfronteras med det första modet; nationalstatens upplösande. I så gott som varje bok har man presenterat ett framtida samhälle som tagit över av multinationella företag och där nationalstaten så gott som helt har försvunnit — Asien har förvandalts till en rå kapitalism med enorma, ansiktslösa arbetarskaror som skyndar mellan kontor eller maskiner och likkisteliknande lägenheter (coffins) och Europa pendlar mellan ett allomspännande EU, anarki och små, svaga nationalstater som innvånarna desperat klamrar sig fast vid till skydd emot storföretagen. En svart och okänslig framtid brukar målas upp, utom för USA! Något som alltid fascinerar mig är att USA verkar ha gått ur varje omvälvande samhällsförändring ganska oskatt. Det brukar variera hur intakt Washington är, ibland har USA delats upp i nya nationalstater (företrädesvis i en sydlig, en östlig del och västkusten i en eller flera delar med Kalifonien som den dominerande parten) och ibland fungerar landet som idag men med ett större mått av regionalt självstyre.

Är detta ett tecken på författarnas politiska uppfattning (en extrem-neo-liberal, anti-federal republikansk vision?) eller amerikansk patriotism (vårt land är så bra att det kommer aldrig att falla, alla andra kommer att krossas av utvecklingens hjul!)? Svårt att svara på, särskilt som flera författare har sagt att de genom sina böcker ville varna för en viss utveckling (mest känd för det är väl William Gibson som med Neuromancer ville varna för och påvisa utvecklingen emot megacorpar och social utslagning — bara för att närmast påskynda utvecklingen genom cyberpunken).

Utmärkande för varje sådant scenario är att man går emot ett mer anarkistiskt samhälle, ganska ofta med en obefintlig eller försvagad statsapparat, och att man relativt ostraffat kan utnyttja folk som man vill — det enda som hindrar dig ifrån att gå för hårt fram är att grannen har en stor puffra eller många vänner med stora puffror.

Om anarkismen utmålas som något gott eller ont varierar självklart mellan författare och författare, men anarkism verkar vara det som väntar USA i framtiden.

Den enda boken jag påminna mig som jag har läst som har gått emot en starkare centralstat är Ape and Essence av Aldous Huxley, en bok som utspelas i en kärnvapenbombat Los Angeles. Strålningen har förändrat flera av människans instinkter och som ett svar på detta har en väldigt regiös regim införts.

Men detta är förstås inte sant om miljövännerna vinner något inflytande! Då blir det centralstat, diktatur, förtryck, ekonomisk kollaps och en tillbakgång till medeltiden; och gärna med ett inslag av socialism (som en amerikan uppfattar det). Det mest slående exemplet på det är Fallen Angels av Larry Niven, Jerry Pournelle och Michael Flynn (den finns att ladda hem gratis ifrån Baen Free Library), en istid har kommit som en följd av klimatförändringar, vilket har gjort att miljövännerna (de beskrivs som Ludditer men porträtteras mer som miljövänner än som egentliga Ludditer — men man sätter likhetstecken mellan miljörörelsen och motstånd emot varje civilisationsutveckling) har kommit till makten, med ett par förutsägbara resultat som centraliserad stat, socialism och förtryck (vilka alla tre enligt många verkar gå hand i hand).

Hur man än vänder och vrider på det så ser inte framtiden ljus ut för USA; om det inte vore för de självständiga själar som drömmer om frihet och makten att råda över sig själva. Gissa vilka som är böckernas hjältar…