Teknikrevolution och bokbransch i förändring

Att musikranchen och filmbranschen håller på och kämpar med näbbar och klor för att stoppa den digitala revolutionen står utom rimligt tvivel, men allt fler branscher börjar skrämmas av vad som ryms i framtiden. När den digitala revolutionen kom på allvar under andra halvan av 90-talet så var det inte ett teknikgenombrott, en ny produktflora eller en ny uppfinning som såg dagens ljus. Det var en revolution i klass med den naturvetenskapliga revolutionen på 1600-talet, den industriella revolutionen på 17-1800-talet eller bilismen och massproduktionen under 1900-talet. De tekniska, ekonomiska och kulturella förutsättningarna hade helt förändrats för en bransch och gjorde hela affärsmodeller föråldrade. Under 90-talet hade datorerna blivit såpass billiga att de fanns i ”var mans hem”, de var såpass kraftfulla att de kunde koda och avkoda bild och ljud med god kvalité utan att gå på knäna, ljud- och bildformat arbetades fram som kunde förmedla innehållet utan att ta för stor plats och gemene man såg möjligheterna med vad som gick att göra. Tillsammans med detta blev sensorerna så bra att de kunde spela in i god kvalité och minnestekniken fortsatte att driva fram snabbare och större minnen till lägre kostnad. De första digitalkamerorna och MP3-spelarna såg dagens ljus. De uppfanns inte, de gjordes möjliga av revolutionen, de var den logiska effekten av vad som var tekniskt möjligt – frågan var bara när de skulle komma, inte om.

Hur film- och musikbranschen agerade behöver jag inte gå in på, det känner alla till som inte har varit bortkopplade ifrån Internet och nyhetsflöde det senaste decenniet. Det som skiljer de branscherna ifrån i stort sett varje annan bransch är att de har en lagstiftning i form av upphovslagstiftningen som ger dem en helt annan kontroll på sin marknad än vad många andra har. (De har också lyckats få oss alla att se ett samband mellan upphovsrätt och deras nuvarande affärsmodell, upphovsrätten används till att försvara cdns existens – om man inte köper en cd så begår man ett brott.) Är det någon som tror att 1800-talets hästhandlare hade nöjt sig med att se sin marknad försvinna när bilen så småningom kom om de hade haft en enda bittesta liten lagparagraf att luta sig emot? Hur många fotohandlare och filmtillverkare tror ni inte hålögt har legat nätterna igenom och bläddrat i lagböckerna för att stoppa digitalkamerans framfart? Antipiratbyrån & Co säger att si och så många ”musikarbetare” har förlorat jobbet pga Pirate Bay, men hur många fotohandlare har gått i konkurs pga digitalkameran? Skall vi förbjuda JPEG- och MP3-formaten för att rädda musik- och fotohandlare? Skall vi förbjuda bilen för att rädda hästhandlare? Löjligt.

En teknikrevolution är inget som man kan stoppa. Asken är öppnad och innehållet har sluppit ut, och så länge som konsumenterna ser att de är intresserade av vad som erbjuds (möjligheten att ”gratis” ta 400 kort på ett bröllop och med några knapptryck dela med sig av dem till alla vänner och bekanta, möjligheten att bära med sig hela sin skivsamling i fickan, att kunna sitta och titta på en film under en långresa osv.) så kommer det finnas företag som ser en marknad och som erbjuder kunderna det som de de facto efterfrågar. Folks plånböcker är en starkare kraft än någon lagbok, om inte så upptäcker politikerna att de förlorar röster – någon som lever på folks stöd är mycket lyhörd för vad folk tycker, även om det inte alltid märks.

Nu har Förläggarföreningen och bokbranschen allt mer uppmärksammat tekniken, och i panik kastat sig i armarna på musik- och filmbranschens lobbyister. Rasmus på Copyriot har skrivit en del i ämnet, men det jag tänkte kommentera i sammanhanget är inte så mycket en utbrott på panikåtgärder och kommentarer på hur föråldrade affärsmodeller rasar samman (här gör sig inledningen till Monty Pythons Meningen med Livet väl påmind). Det jag snarare tänkte kommentera är det alla måste göra, se möjligheterna i de nya förutsättningar som finns. Det spelar ingen roll om man är bank, biltillverkare, musiker eller författare; som världen ser ut idag måste man ta tjuren vid hornen och anpassa sig. Och så har det alltid varit, och kommer alltid att vara. Marknadsekonomin bygger på att konkurrenterna kommer med nya produkter och man måste möta dessa.

I och med vad som är möjligt med dagens skrivare och tryckerier är det för mig fullständigt obegripligt att en bok kan gå ur tryck eller att man inte försöker slå lite mynt av att erbjuda kunderna något extra. I samband med att pocketversionen av en bok ges ut så slutar man trycka den inbundna versionen, detta är det som jag har svårast för att förstå. Att det inte är försvarbart att ha stora lager med inbundna böcker ”för framtida bruk” förstår jag, men varför inte erbjuda en inbunden version som trycks på beställning (”print on demand”)? Jag har flera serier där jag har första boken i pocket och de andra inbundna (för att jag inte uppmärksammade författaren förrän det var ”för sent”), men jag skulle lätt kunna tänka mig betala 2-400 kr för en bok som jag redan har! Andra har redan uppfattat att det finns en marknad för det här och Altered Carbon med Richard Morgan går att få tag i inbuden för mellan 80 och 250 pund. Det är självklart inte alla som betalar runt 3000 kr för en bok, men det räcker med att en gör det.

Erbjud något mer till köparen, varje bok går inte i så stora upplagor, men ge då något som gör att de vill lätta på plånboken och betala ett premium. Jag läste att de flesta bilföretag ligger på 7-10 procents vinstmarginal, medan BMW ligger på 15. Är det så att de lyckas lura kunderna extra effektivt, eller är det så att de erbjuder något som kunderna är beredda att betala ett premium för?

Ge t.ex. erbjudandet att ”köp boken med en svartvit karta för x kr, eller vänta två veckor och få den med vackert färglagd karta för 1,5x kr”. Film- och musikbranschen har i många år gjort sidoprodukter som hör till rockband eller filmer – leksaker, affischer, t-shirtar osv. Det börjar komma bland böckerna också, t.ex. statyetter på personerna i Terry Pratchetts berättelser, väggkalendrar med mer eller mindre relaterade fantasymotiv osv.

Jag är ingen anhängare av väggkalendrar eller statyetter, men för mig är böckerna i hyllan lika mycket en dekoration som en läsupplevelse, jag vill ha snygga böcker som ger rummet en själ. Synd bara att man bara ser till sina ekonomiska modeller och inte vågar ifrågasätta dem och satsa på lite udda saker. Sociala nätverk är ju fortfarande stekhett (även om Facebook känns 2007) och där har de också något att haka på; skapa fanklubbar värda namnet. Om du är med i en sådan får du veta när manuskriptet på nästa bok har lämnats till förlaget, du får ett utdrag på första sidorna innan de första förhandsexemplaren gått till journalisterna osv. (Detta get också självklart mycket prat på bloggar och forum på nätet, spaltkilometer med gratisreklam.) Med Internet så kan man driva sådant med ett minimum av kostnader, just kostnaden brukar vara det som argumenterar emot fanklubbar, och om man använder sig av Facebook, MySpace, LibraryThing osv. så slipper man dessutom driften av systemet – och fansen finns där redan. Var inte rädda för tekniken, utnyttja den eller bli utnyttjad av den. Det behöver inte vara en ”pirat” som utnyttjar tekniken emot dig, det räcker med att det är en konkurrent – spelar det någon roll om vem det var som körde över dig när du ligger i diket?

Bokbranschen, eller i alla fall en del av den, lever på att spekulera i hur framtiden kan tänkas se ut, och när man inte har ställt den uppenbara följdfrågan ”hur påverkar det oss?” så har man misslyckats. Kapitalt.

Varför bara två sidor?

Varför får det bara finnas ett skrå, gille eller fack för magiker? I Nightwatch av Sergei Lukyanenko så inordnas alla magiker i ett av två skrån, de vita eller de mörka, och dessa har sedan dansat en tango genom tiderna, ständigt på vakt emot den andre, ständigt intrigerande och testande gränserna, ständigt rädda att den andra skall försvinna; det är bara i den andre som den egna existensen bekräftas.

Nästan samma sak återfinns i Storm front av Jim Butcher, ett Vitt Råd (snälla, snälla författare; Tolkien tingade det namnet för hur många år sedan som helst — hitta på ett eget namn på magikernas innersta cirkel! [Som ni kanske förstår är jag ingen anhängare av ”Fan Service/Homage”.]).

Under medeltiden hade gillena monopol så långt som stadens makt sträckte sig, samma sak gäller dagens fackföreningar, men det jag inte lyckas begripa är varför någon som besitter sådana krafter som magiker accepterar att det bara finns en förening att vara med i, tillika en som stiftar lagar och kan utmäta straff. Varje ställe där det finns en rörelse finns det en motrörelse.

En krona i vinst

För ganska länge sedan skrev jag följande på bloggen:

De allra flesta författarna, tror jag, hör till den första kategorin när man kommer till de ”politiska vetenskaperna”, ekonomi och statsvetenskap. Det sätter självklart sitt avtryck i berättelsen. Det är väldigt svårt att t.ex. modellera hur en statsapparat fungerar och på vilka värdegrunder den baserar sig på om man själv har kunskaper om ”vad som behövs” och vilka effekter det får.

Som det skulle slumpa sig har Marie Brennan berört samma ämne; fast ur ett litet annat perspektiv. Jag tolkar inte hennes artikel som att författare väljer monarkin som styrelseform för sitt fantasyland för att de inte känner till något annat, utan för att det är så mycket lättare med en monarki; dels att modellera och dels att tillåta att någon stiger i graderna och så småningom blir landets härskare, eller vad nu berättelsen går ut på.

Men ärligt talat, monarkin är ju bara en variant på temat; härskaren härskar för att hans pappa var härskare. Men hur en härskare sätts på tronen är inte nödvändigtvis sammankopplat med byråkratin kring den. Det finns många andra sätt att styra ett land (den engelska sidan på Wikipedia listar fler statsskick än den svenska) där en enskild individ kan stiga till stor makt bara genom att ha en beskyddare av någon form eller genom att (relativt enkelt) spela ut ett fåtal mäktiga individer emot varandra. Europeisk medeltid har ett järngrepp kring fantasygenren, t.ex. varför separerar man kyrka och stat i alla fantasyländer? Man låter religionen har stort inflytande, men när regerade en kung ”av Guds nåde” senast? Att låta en teokrati styra ett land vore uppfriskande; då har man dessutom möjligheten att verkligen låta huvudpersonen vara ”gudarnas utvalde” (Brutha ifrån teokratin Omnia vet precis vad det innebär…).

Ofta förväxlar man en monarki med att en man bestämmer allt, den som sitter i toppen har kontroll, men som alla vet så är det inte alltid så. Man behöver inte en Ormstunga bakom tronen men runt makten samlas det alltid personer som vet vilka beslut som skall fattas, men som inte nödvändigtvis själva tillhör ”makten” — i Europa kallar vi dem lobbyister. Dessa maktsugna personer intrigerar såklart och kan mycket väl ta till sig en uppkommling och ”leda” denne på rätt väg. De behöver med andra ord inte ha en ”kung” vid makten, det kan lika gärna vara någon som höll ett bra tal till folket, den som kom på en viktig ny uppfinning eller vara ”av gudarna utvald” — inget av det emottsäger att det finns stora kader av intrigmakare runt om ”tronen”. Det enda som styr antalet intrigmakare är storleken på landet, stammen eller imperiet; ju större ju fler — eller rättare: ju rikare ju fler (ju färre som behöver producera värde i form av mat och andra produkter ju fler kan springa i maktens korridorer).

Författarens kunskaper

Diskussionen med Johan ifrån Vetsaga gjorde att jag funderade lite mer på temat och ville vidga idén lite.

Jag har inte läst enorma mängder fantasy, eller SF för den delen, utan jag är alläsare, jag hade som projekt för många år sedan att läsa något av alla berömda författare — jag har inte på långa vägar tagit mig igenom listan men jag har läst Machavellis Fursten, Platons Staten, Thomas Moores Utopia, flera noveller av Maupassant, flera av Gogols böcker, osv osv. Vad jag försöker säga, utöver att skryta lite, är att det kan vara så att jag inte har hela bilden klar för mig, men sammanfattningsvis kan man säga att jag ser, i sammanhanget, två kategorier av författare som skriver fantasy respektive SF:

Den inspirerade
Dessa utgör den stora massan och det massor av böcker i den här gruppen. Författaren skriver en bra historia och blandar in vetenskap där det passar i den mängd som det passar. Ett typiskt exempel är lasersvärden i Stjärnornas Krig, spelar ingen roll om det är fysiskt möjligt eller ej — ”de har löst det”.
Den vetenskaplige
Dessa finner man i huvudsak inom SF men jag skulle vilja placera Tolkien och Sarah Douglass i den här kategorin. När man bygger en värld så läser man på om t.ex. vilka naturlagar som gäller och hur de styr saker och ting. Man placerar inte ett jordbrukarsamhälle mitt i ett träsk och läsaren närmast uppmanas att hitta ”fel” i bakgrunden. Ett bra exempel är Heavy Planet där Hal Clement ägnade mycket tid åt att räkna ut vilka effekter flera hundra g har på växt och djurliv — för att inte tala landskapet. Douglass är historiker och har lagt ned mycket tid på att få alla detaljerna korrekta i sina böcker och vad Tolkiens arbete med alvspråken har betytt behöver väl inte nämnas? Sammanfattningsvis kan sägas att den vetenskaplige ställer sig hela tiden frågorna ”är det här möjligt?” och ”vad får det här för effekt?”

En av mina favritserietecknare, Bizarro, har gjort en bra strip där en person säger till en annan ”Jag fick ge upp deckarförfattareambitionerna, jag tycker man skall skriva om något man vet något om och jag är för feg för att ha ihjäl någon.” Den sammanfattar väldigt mycket vad jag tänkte försöka komma till; att de kunskaper som författaren har styr väldigt mycket av vad som händer i böckerna. Nästan alla böcker innehåller strider av något slag och okunskapen bland författare om t.ex. svärd är omfattande, vilket leder till mer eller mindre grova felaktigheter (jag rekommenderar att läsa Björns svärdssida under Litteratur och filmer). Samma sak gäller kunskapen om att göra upp eld; hur många fantasyförfattare kan göra upp en eld? Utan tändstickor? Kan du? (Jag kan och jag blir så förbannat trött på alla klåpare som stoppar en brinnande tidning under ett par fuktiga klampar och nöjt konstaterar ”nu brinner det”, ”kreativa” personer som vid grillutflykten ersätter tidningen med ”torrt” gräs borde diskvalificeras ifrån att vistas utanför asfalterade områden!) Vanligen så konstaterar författaren att ”när NN kom tillbaka så hade NN1 och NN2 fått igång en liten eld”.

De flesta av dessa felaktigheter går läsaren förbi, eftersom denne inte kan mer i ämnet, och i böcker i den första kategorin ovan, den inspirerade, så ingår det i ”suspension of disbelief” (någon som har ett bra svenskt utryck för det?) att man ignorerar det, vilket jag självklart inte har några problem med.

Vad jag tänkte komma till var kopplingen till politik i böckerna. De allra flesta författarna, tror jag, hör till den första kategorin när man kommer till de ”politiska vetenskaperna”, ekonomi och statsvetenskap. Det sätter självklart sitt avtryck i berättelsen. Det är väldigt svårt att t.ex. modellera hur en statsapparat fungerar och på vilka värdegrunder den baserar sig på om man själv har kunskaper om ”vad som behövs” och vilka effekter det får.

Som jag alldeles nyss sade så ingår en del av författarens kunskapsluckor i den del som man får acceptera som läsare, t.ex. så är det inte viktigt om personerna har gjort upp eld eller för den delen hur det gjorde (om eldmakandet beskrevs i detalj så skulle jag få en ny anledning till ett utbrott), men jag tycker det är lite tråkigt att, som jag upplever det — och betänk då min lilla brasklapp näst längst upp, så väldigt många författare har utelämnat styrelseskicken. Ibland vänder man på det, t.ex. låter kvinnorna utgöra stammens beslutande råd, eller hittar på något ”helt annorlunda”, läsaren ges en snabb inblick i samhället mer som ett kuriosastånd på en marknad än som en integrerad del i berättelsen. I sagorna om Belgarion finns det ett land där allt bygger på mutor och gentjänster, man kan inte kalla det för en ideologi, men om jag inte minns fel så försvarar en lokal adelsman det och konstaterar att det är det naturligaste som finns och man använder det i berättelsen (Belgarions ödesbestämda fru, vad hon nu heter [det är många år sedan jag läste böckerna…], använder korruptionen i sitt försök att övertala folk [soldater?] att ansluta sig till hjältarnas sak). Jag söker lite mer av den varan, böcker där författaren inte bara säger att landet X är genomkorrupt utan också funderar på vad det innebär för dem som lever där.

Kungen skall återställa allt när han kommer tillbaka och skipa rättvisa, men enligt vilka principer skipas det rättvisa? Vad är rättvisa?

Det är den frågan som jag saknar i böckerna jag läser — och vilket svar som undersåtarna har kommit fram till.

Politiska ideologier i fantasy – kommentarssvar

Johan skrev en kommentar till Politiska ideologier i SF och fantasy och mitt svar i min tur blev lite väl långt så jag lämnar det här som en eget inlägg, på gott och ont:

Nja, enkelt och enkelt. 🙂 Jag har inte läst Jordan (bestämde mig för många år sedan att bojkotta en författare som uppenbarligen inte kunde avsluta en berättelse), men du får gärna ge en kort beskrivning (eller länk) till där styrelseskicken beskrivs närmare. Alltid roligt att vidga sina vyer.

Vad jag försökte, men nog inte lyckades med, beskriva var bristen på ideologier, även om man inte har ett arvsdöme så är det vanligt att regeringen består av en sammanslutning av individer som håller sig för att vara de mäktigaste och inflytelserika. Ibland utses en ledare för dem och kallas för t.ex. kung eller kejsare men de kan lika gärna vara en ordförande eller överstepräst. Det som har gjort dessa individer (ibland är blodsband viktiga och man talar om familjer istället för individer) mäktigare än andra är vanligen att någons förfader blev snuskigt rik, t.ex. genom handel, eller lyckades banka skiten ur fler motståndare än andra osv. Sedan fungerar logiken enligt principen att ”eftersom hans förfader var duktig på det så är även han själv det och är värd respekt och mycket ödmjukhet, låt oss göra som han säger ständigt och jämnt”. Men faktum kvarstår; man har en form av adel som lever på förfäders lagrar och den med häftigast förfäder kallas kung. Och viktigast av allt, nästan, är att det enda sättet för dig att bli av med jobbet är en yxa i nacken, en dolk i ryggen eller skämt ut dig så att du får bli landsflykting.

Den ideologi som styr är mångt och mycket ”den som har en viktig förfader/är rik/etc. skall bestämma över andra”. Inte mycket till ideologi relativt t.ex. liberalismen eller konservatismen.

Var är t.ex. Platons tankar i Staten om en mer meritokratibaserad urvalsprocess? En process där endast dina egna handlingar påverkar om du anses vara lämplig och där du måste visa dig lämplig inom det område som du får ansvar för!

Var är möjligheten att helt enkelt söka ett jobb, á la Kina, ett jobb som man kan sägas upp ifrån som vilket annat?

Vad var det som gjorde den där förfadern så beundransvärd? Att han dödade fler än någon annan i ett slag? Betyder det då att näste massmördare skall krönas?

Men ekonomistyning och byråkrati verkar lysa med sin frånvaro och det är en minst lika viktig del av en stats funktion som vad man kallar den högst upp. Vanligen så har man en person som kungen har förtroende för som får en summa pengar och instruktionen ”var mig till lags i fråga om…” Det tog inte många år innan man i Sverige började bygga organisationer som vad vi idag kallar myndigheter och departement fyllda med tjänstemän. Väldigt sällan berörs något av detta (kanske pga av att det inte är så episkt…). Det jag gillar med Robin Hobbs bok Assassins Apprentice (jag har inte läst resten av serien, har hört att den skall vara rätt dålig men har som sagt inte läst den så jag vet inte om det stämmer) var att något som liknar en myndighetsfunktion berörs – spionage och lönnmördardepartementet så att säga.

Det vore riktigt intressant att läsa en bok som har skrivits av en statsvetare, borde finnas en hel del intressanta aspekter som en sådan skulle kunna få med i en berättelse.

SF-litteraturen har, nästan, alltid krävt att alla historier skall vara vetenskapligt korrekta, framförallt rörande naturvetenskap (en del författare har till och med gjort det till en sport – kan läsaren hitta några felaktigheter i hur naturlagarna har applicerats?), det vore intressant att se vad skulle hända om liknande krav ställdes på fantasylitteraturen…

Politiska ideologier i SF och fantasy

Om man försöker göra en lista på alla politiska ideologier, som finns i vår värld, så är det ett sisyfosarbete, så snart man tror listan är komplett så dyker det upp nya, Wikipedia gör ett försök (men å andra sidan så vet vi ju att man inte skall lita på Wikipedia), och det kan reflekteras i SF-litteraturen (ibland hittas nya på, som Quellism i Richard Morgans böcker), men i fantasylitteraturen lyser den med sin frånvaro.

Fantasy brukar vara en spegelbild av europeiskt feudalväsen anno 14-1500-tal med en lagom stark kung och adelsmän med makt och rikedom kopplad till mark och förläningar, ibland kan man ha ett mer vikingaaktigt styrelsesätt med självständiga storfamiljer som lovat trohet till en stamhövding, men alltid är det med europeiska förtecken.

Det politiska systemet brukar vara ett system där egen rikedom är styrande, det finns ingen välfärdsstat över huvud taget och pension är det du har sparat ihop när du inte längre kan arbeta. Det ”allmänna”, det som skatterna går till, brukar vara armén, furstens palats och vägar (för att transportera armén snabbt).

Även om det var det system som var förhärskande på medeltiden i Europa, men varför har inte fantasyvärldens tänkare kommit på andra system? Jag är dåligt påläst om andra delar av världen men grekerna testade ett flertal system, bland annat demokrati som bekant, men det lyser med sin frånvaro i litteraturen. Vi har även det kinesiska väldets meritokrati-liknande system med examinationer för att få bli byråkrater och självklart alla varianter på teokratier som har plågat vår jord, men en kung på toppen som antingen är född till posten eller som tagit kungakronan (vanligen genom våld och) verkar det enda som fungerar, eller?

Lite fantasilöst tycker jag.

Jag har en fundering på om jag någonsin skulle skiva en bok så skulle jag läsa på hur afrikanska och polynesiska samhällen fungerade när jag byggde mina nationer, det medeltida England och Frankrike — och möjligen italien — är så överutnyttjade. Sten Bergman och Thor Heyerdahl ger ett par inblickar till lite andra värderingar, framförallt till mäns respektive kvinnors arbetsuppgifter (tyvärr minns jag inte detaljerna så jag kan inte ge exempel), men lite mer variation kan man nog önska sig.

Kanske blir det bättre i och med en ny generation författare, en som har växt upp med fantasy och SF och som lämnar de gamla fårorna och bryter ny mark. Man kan alltid hoppas.

Finns det några böcker som är förbjudna i Sverige?

Martinas inlägg om förbjudna böcker i USA fick mig att tänka till, har vi några böcker som är förbjudna i Sverige? Jag kan tänka mig att det finns böcker som ägnar sig åt ”hets mot folkgrupp”, men ”vanliga” böcker?

Jag känner inte till några, men det kanske bara betyder att förbudet fungerar…

Författarnas politiska åsikter

Det är inte ofta som författarnas egna politiska åsikter skiner igenom i en bok, även om man oftast kan ana sig till det (t.ex. brukar man kunna se vissa vänstersympatier och anti-globaliseringstankar bakom en del SF-litteratur, framförallt där företagen beskrivs som genomonda och direkt människofientliga), men frågan är om det blir bra om en författare närmast ”bevisar” sin politiska ståndspunkts förträfflighet genom sina böcker?

Jag tänker i det här fallet på Vernor Vinge och idén om anarkokapitalism, en idé som han har gett fritt spelrum i A Deepness in the Sky, novellen Bomb Scare och uppföljaren The Peace War. Idén kan sammanfattas, som den har gjorts på Wikipedia, med extrem individuell frihet — det finns ingen stat och rättsväsendet sköts genom väktarföretag (vad som då tvingar företagen att följa sina kontrakt är mer än vad jag förstår — i dagens samhälle missköter sig företagen ganska grovt med de ”straffas” inte av konsumenterna i så stor omfattning att det inte lönar sig att t.ex. utnyttja arbetarna i sina fabriker, inte hålla vad man lovar i sin reklam eller ducka undan garantiåtaganden, och vad hindrar dem ifrån att göra samma sak när det inte finns ett konsumentverk att ta dem i örat?).

Vernor Vinge själv har sagt att han tror att systemet i novellen Bomb Scare kan fungera (se förordet till novellen i The Collected Stories of Vernor Vinge) — och det märks i böckerna att han tror på systemet. I novellen och dess uppföljare, som utspelas efter en katastrof med civilisationens sammanbrott som följd, finns det en stat i Mexico medan Texas är en enda stor våt dröm för anarkokapitalism. Mexikanerna hyllar (så klart) sin styrelseform som att staten tar hand om sjuka och gamla m.m. — men det framgår med all önskvärd tydlighet att de egentligen, genom sin blotta existens, är onda och förtrycker sitt folk. Stat = förtryck. (Sedan har jag lite svårt för Vinges tendens till att beskriva ”den onda sidan” som extremt genomond, det skall inte finnas någon risk att man av misstag hejar på fel sida!)

Texas däremot är en samling enstöringar, som alla bygger sin egen ranch med olika former av militära försvarssystem, och där väktarbolag agerar polisstyrka och krigsmakt (och deras förhållande till alla regleras genom kontrakt som de storsint tydligen alltid följer, ädla [amerikaner?] som de är). Det som stör mig i visionen är att i The Peace War så är dessa ensamvargar tusen gånger bättre på att utveckla ny teknik än vad de organiserade vetenskapsmännen i Mexico är (man kan ana en antydan till att orsaken, förutom att de är en stat och därmed ineffektiv, till att Mexico släpar efter är att de lägger resurser på att ta hand om fattiga och socialt utslagna — något som kan tolkas som ytterligare en av de många ”ondskorna” som en stat sysslar med [”folk får klara sig själv” alt. ”ingen stat — ingen fattigdom”]). Visualisera följande scen: Den egenägande bonden arbetar på fälten, tar hand om djuren, gör allt underhåll av gården som hör till och dessutom utvecklar han avancerad elektronik hemma på kammaren och bygger nya maskiner som underlättar för honom på gården. Han har dessutom omfattande handel med andra bönder i samma situation och utbyter idéer och produkter så att han kan utveckla sina egna produkter. Dessutom går den utvecklingen ett par magnituder snabbare än den som drivs att de mexikanska ingenjörerna som är avlönade och kan ägna sig åt sitt arbete på heltid. Tänk vilka inneboende effekter man kan ha i ett politiskt system! Jag har rätt svårt att tro är att det är det politiska systemet som genom sin blotta existens alstrar dessa överingenjörer. (Eller är det en ganska smutsig rasism som vi ser skymta fram? Mexikaner vs. Amerikaner?)

Att läsa en bok där en skicklig författare undersöker vilka möjligheter som finns i en viss politisk eller teknisk utveckling, t.ex. i 1984, Neuromancer eller Altered Carbon, är ett trevligt nöje, men jag blir inte vidare imponerad när Vinge famlar omkring med sina vimsiga drömmar. Jag blev rekommenderad Vinge med förklaringen att det skulle vara ”hård” och realistisk SF, men så här efteråt ångrar jag att jag köpte och läste böckerna.

Ett framtida Amerika

Oscar Wilde brukar tillskrivas uttalandet att Mode är något så motbjudande att vi måste byta ut det var sjätte månad för att stå ut med det, och likaväl som det går moden i kläder går det också så i litteraturen, då särskilt i SF- och fantasy-genrena. Jag läste All Tomorrow Parties av William Gibbson strax innan jul 2005 och jag kunde då inte låta bli att slås av ovanstående ”citat”.

Inom SF-genren verkar det finnas två moden — eller är det rent av två dominerande politiska filosofier? — som härskar: Nationalstatens försvinnande och vad som händer om miljövänner får inflytande.

Det har alltid gjort sig påmint men snart går det inte att läsa en bok utan att konfronteras med det första modet; nationalstatens upplösande. I så gott som varje bok har man presenterat ett framtida samhälle som tagit över av multinationella företag och där nationalstaten så gott som helt har försvunnit — Asien har förvandalts till en rå kapitalism med enorma, ansiktslösa arbetarskaror som skyndar mellan kontor eller maskiner och likkisteliknande lägenheter (coffins) och Europa pendlar mellan ett allomspännande EU, anarki och små, svaga nationalstater som innvånarna desperat klamrar sig fast vid till skydd emot storföretagen. En svart och okänslig framtid brukar målas upp, utom för USA! Något som alltid fascinerar mig är att USA verkar ha gått ur varje omvälvande samhällsförändring ganska oskatt. Det brukar variera hur intakt Washington är, ibland har USA delats upp i nya nationalstater (företrädesvis i en sydlig, en östlig del och västkusten i en eller flera delar med Kalifonien som den dominerande parten) och ibland fungerar landet som idag men med ett större mått av regionalt självstyre.

Är detta ett tecken på författarnas politiska uppfattning (en extrem-neo-liberal, anti-federal republikansk vision?) eller amerikansk patriotism (vårt land är så bra att det kommer aldrig att falla, alla andra kommer att krossas av utvecklingens hjul!)? Svårt att svara på, särskilt som flera författare har sagt att de genom sina böcker ville varna för en viss utveckling (mest känd för det är väl William Gibson som med Neuromancer ville varna för och påvisa utvecklingen emot megacorpar och social utslagning — bara för att närmast påskynda utvecklingen genom cyberpunken).

Utmärkande för varje sådant scenario är att man går emot ett mer anarkistiskt samhälle, ganska ofta med en obefintlig eller försvagad statsapparat, och att man relativt ostraffat kan utnyttja folk som man vill — det enda som hindrar dig ifrån att gå för hårt fram är att grannen har en stor puffra eller många vänner med stora puffror.

Om anarkismen utmålas som något gott eller ont varierar självklart mellan författare och författare, men anarkism verkar vara det som väntar USA i framtiden.

Den enda boken jag påminna mig som jag har läst som har gått emot en starkare centralstat är Ape and Essence av Aldous Huxley, en bok som utspelas i en kärnvapenbombat Los Angeles. Strålningen har förändrat flera av människans instinkter och som ett svar på detta har en väldigt regiös regim införts.

Men detta är förstås inte sant om miljövännerna vinner något inflytande! Då blir det centralstat, diktatur, förtryck, ekonomisk kollaps och en tillbakgång till medeltiden; och gärna med ett inslag av socialism (som en amerikan uppfattar det). Det mest slående exemplet på det är Fallen Angels av Larry Niven, Jerry Pournelle och Michael Flynn (den finns att ladda hem gratis ifrån Baen Free Library), en istid har kommit som en följd av klimatförändringar, vilket har gjort att miljövännerna (de beskrivs som Ludditer men porträtteras mer som miljövänner än som egentliga Ludditer — men man sätter likhetstecken mellan miljörörelsen och motstånd emot varje civilisationsutveckling) har kommit till makten, med ett par förutsägbara resultat som centraliserad stat, socialism och förtryck (vilka alla tre enligt många verkar gå hand i hand).

Hur man än vänder och vrider på det så ser inte framtiden ljus ut för USA; om det inte vore för de självständiga själar som drömmer om frihet och makten att råda över sig själva. Gissa vilka som är böckernas hjältar…