Trösteböcker

Böcker fyller många syften; läroböcker, faktaböcker, tidsfördriv, påverkan, …

På samma sätt som vi tröstäter har vi tröstböcker, böcker vi läser, ibland om och om igen, när vi är nere eller behöver muntras upp. Min mest skrämmande läsupplevelse var när jag, på högstadiet tror jag, läste Färg bortom tid och rum av Lovecraft. Den tvingade mig att läsa Fylke rensas ur Sagan om Konungens Återkomst innan jag vågade somna.

Sedan jag började läsa på högskola, och jag upptäckt Pratchett i större omfattning, har jag alltid sett hans böcker som en sätt att muntra upp mig; ett par böcker har jag explicit köpt för att ta fram när jag haft ”en blå stund”. Vilka böcker vi väljer att muntra upp oss med varierar självklart, på samma sätt som det finns en hel genre för det (antar jag!), men frågan är om två personer tycker samma bok fungerar som ett ljus i mörkret?

Man får ju inte bli deprimerad, nedstämd eller upprörd av en bok som skall göra en glad, men många ”glada” böcker gränsar till rent barnsligt trams, inget djup hos personerna, inget händer egentligen, före och efter är de samma. Shakespeare var annars en mästare på uppmuntrare, man kan gå ut ifrån en av hans pjäser och vara rejält glad, men förutom att pjäsen slutar lyckligt så har det varit drama och sorg dessförinnan. Shakespeare har börjat sorgelöst, gått ned till ens egen nivå, kanske rent av lite under, och sedan lyft upp en tillsammans med berättelsens bubblor, och man bryter ytan långt ifrån där man sjönk.

Så jobbar en mästare, man kan inte bara komma med skämt och glam, man måste även ges något annat att tänka på. Pratchett arbetar inte så, han jobbar mer enligt principen om att hålla en ganska jämn ström av tokroligheter. Det är sällan som jag skrattar högt åt hans berättelser, det är vanligare att man ler, men när man har läst en stund har man fått något annat att tänka på och känner sig uppmuntrad. Folk dör, hem förstörs, men allt är ändå ganska harmlöst. Det är som datorspelen där man kan byta ut det sprutande blodet emot gnistrande stjärnor. ”Inga djur skadades under skrivandet av den här boken.” Så bra, jag kan vara glad.

Hur inleder man en bok bäst?

Det är inte utan att man förstår Richard Morgans förtvivlan när han började läsa David Copperfield, hur en bok inleds är, som bekant, väldigt viktigt. Men det är inte första meningen som är den viktiga delen, utan resten av stycket och det nästföljande. Jag började läsa Fången på Zenda när jag var runt 10 och jag lade ifrån mig boken efter bara ett par sidor, jag fick ingen rätsida på det, och det trots att inledningen, Jag undrar när du ar tänkt skaffa dig ett ordentligt arbete, Rudolf?, är en ganska okej inledning, en konflikt ligger och vilar under ytan.

Sedan så finns det fler sätt att inleda böcker på, men priset tas nog ändå av Simon Black i världsrymden: Ni minns väl Alan Grant, den berömda hemliga agenten med det skojfriska humöret och det lockiga röda håret? (Berömd, hemlig agent!?)

Ja, jag vet att jag hackar på pojkböcker ifrån 50-talet, igen, men det är svårt att låta bli, om inte annat för de grundlade många av de klichéer som vi får dras med idag.

Fysikkunskaper

Hur mycket författaten vet i ett ämne har tidigare berörts, och jag har fått anledning till att återvända till detta ämne.

Jag har ärvt ett antal böcker, och kunskapen om grundläggande fysik har inte varit framträdande hos den tidigare generationen av SF-författare. Exempelvis läste jag Simon Black i världsrymden, där huvudpersonerna har konstruerat ett flygplan som är kapabelt att resa till Mars på ett par månader. Det riktigt intressanta är att de styr ute i rymden, inte genom att använda sina skevroder, att rymden inte innehöll någon luft visste författaren, utan genom att förflytta en 100-kilos blyklump i planet, och på så sätt förändra planets tyngdpunkt. Fascinerande metod, undrar om ESA känner till den? Skulle spara en del bränsle misstänker jag…

Under julen hade jag det tveksamma nöjet att läsa Asimovs Världar i krig:

Strålen väntade på honom i rummet. Det var en personlig stråle som ingen annan än han själv kunde läsa, telegramhemligheten var absolut. Det behövdes ingen mottagare, inga metallföremål eller trådar för att uppfånga den svaga, modulerade stråle av elektroner, som genom den yttre rymden viskande överförde sina pulser från en värld på 500 ljusårs avstånd. I sitt rum hade han ett litet utrymme där själva luften var polariserad. Denna polarisering kunde endast upptäckas vid mottagning och inom detta lilla utrymme var det bara hans egen hjärna som kunde tjäna som mottagare — det var endast de elektriska egenskaperna i hans eget nervsystem som kunde komma i resonans med svängningarna i den bärvågstråle som innehöll meddelandet.

Världar i krig, Isaac Asimov

Utan att citera för mycket kan man vidare konstatera att en konversation sker i realtid utan några fördröjningar som författaren anser det värt att kommentera, man sänder genom att tänka sitt meddelande (tillsammans med en liten, pytteapparat som går att gömma i en knapp i klädseln). Jag kan tänka mig ett par sätt som ovanstående skulle kunna göras ”möjligt”, eftersom de har hyperrymdshopp (även om de inte kallas för det), men det är ganska många delar av citatet ovan som verkligen gör att man undrar över fysikkunskaperna. Boken jag har är tryckt 1954 och kunskaperna på den tiden om ljusets absoluta hastighet var väl inte så framträdande då, SF var mer ”fantastisk fiktion” än ”vetenskaplig fiktion”.

Men priset tog nog ändå Asimov när han deklarerade att en av huvudpersonerna svimmade eftersom dennes kropp fick slut på koldioxid. Scenen är att de rör sig på en planet med aningsbar atmosfär men nästan ingen koldioxid. En av huvudpersonerna glömmer sin andningsapparat, som förser en med just koldioxid, och svimmar senare på grund av att kroppen har fått slut på koldioxid. Jag kontrollerade med en läkare, som dessutom har den goda smaken att vara en mycket god vän till mig, och det är riktigt att vi ”behöver” koldioxid, men inte i inandningsluften. Det är mängden koldioxid i blodet som styr hur mycket vi andas, kroppen producerar koldioxid och om halten blir för hög, t.ex. på grund av att vi springer, så ökar andningen för att ventilera ut den och få in mer syre (så vi kan producera mer koldioxid). Vi behöver helt enkelt inte andas in koldioxid.

Sedan finns det en aspekt som man inte får glömma, men som det är lätt att man gör: kunskapen om tämligen triviala saker och rekommendationer kring dem har varierat genom åren. Det kan mycket väl vara så att man på 50-talet ansåg att koldioxidhalten i inandningsluften inte fick gå under en viss nivå, man kan ju dra parallellen till filmen Goldfinger där Jill Masterton dör av att hon målas i guldfärg, något som man tydligen trodde skulle kunna ske på den tiden (jag såg en dokumentär för många år sedan som förklarade att man var rädd för att Shirley Eaton, som spelade Jill, skulle utsättas för fara, så man lämnade ”en rektangel på ryggen”, det framgick inte hur stor rektangeln var men jag misstänker att ingen läkare eller vetenskapsman tillfrågades utan den som målade fick lämna ett ”lämpligt” stycke ”som kändes bra”).

Vad som ”är vettigt” ett decenium kan vara utskrattat nästa — för att åter vara i ropet ytterligare ett decennium senare. Men det är ett visst steg ifrån Världar i krig till Hal Clements noveller kring Mesklin.

Har ni, kära läsare, några exempel på välrenommerade författares klavertramp?

Koncentrera sig på rätt saker

Det finns två saker som jag tycker en författare skall vinnlägga sig om; det ena är sina kunskaper i de ämnen som berörs i berättelsen, och det andra är respekten för läsaren. Jag har berört både ämnena tidigare i den här bloggen och kommer att få anledning till att återkomma till det förra i ett senare inlägg, men det senare tänkte jag kommentera den här gången.

Varje fantasyförfattare måste uppfinna en egen värld, med egen gudavärld och och egna språk, och det finns ju ingen anledning till att uppfinna ett språk om man inte använder sig av det. Den relativt välkända webbserien XKCD hade en ganska bra reflektion på temat av språk; Fiction rule of Thumb, som i princip går ut på att ju fler ord som författaren har hittat på (och vävt in i texten), ju lägre kvalité har boken. Ligger ganska mycket i det…

Det är inte det att författaren kanske har dålig fantasi, utan det spelar inte så stor roll om man fyller ut sin text med franska uttryck eller använder sig av sitt påhittade språk krfsmska, om läsaren inte begriper och kan följa med så har man misslyckats. Jag kan ta ett ganska enkelt exempel; när jag läste de sista kapitlen i MacLeans The Last Frontier, en bok som lyckas hålla en tät och spännande agentintrig rakt igenom, så föll all spänning platt till marken när huvudpersonen skulle ta sig ur tågvagnen och upp på taket i den vinande snöstormen. Orsaken var att MacLean beskrev hur utsidan såg ut och hur hjälten kämpade för att nå sitt mål, och dessutom klara av det levande, men jag kunde inte för min inre blick se hur det såg ut, vad det var han gjorde för att komma upp. Han kaste de sig över kopplingar etc. och vagnar som krängde, men klimaxet blev bara en transportsträcka eftersom en liten men vital del saknades, min bild av hur scenen såg ut.

MacLean är i och för sig en skicklig författare och jag har läst flera av hans böcker med god behållning och jag läste boken på engelska, det kan mycket väl vara så att det var något ord jag inte förstod och att sammanhanget därmed försvann, men en vital del i berättelsen blev lidande därför att läsare och författare inte fick samma bild av vad som hände.

Annars brukar en av mina käpphästar vara olika personers ålder; det skedde även när jag läste The Last Frontier. En av personerna, Greven borde han kallas i den svenska översättningen (på engelska kallas han för the Count), föreställde jag mig igenom hela boken som något över 30 — men i slutet så framkommer det att han snarare borde vara runt de 50! Det är etter värre att försöka ställa om sin mentala bild ”bara sådär”, men det kan förklara en hel del saker som skett i en bok och där jag har tänkt ”hur kan de gå, han är ju inte tillräckligt gammal för att ha levt då?”

Hatar när det händer.

Hur du en hylla för böcker, eller ett bibliotek?

De flesta hem har ett par hyllor för böcker, men väldigt många bokintresserade, vilket jag antar att du är eftersom du läser det här, talar snarare om sitt bibliotek. Bibliotek var förr något värdefullt och något man vårdade och var stolt över, idag skuffar många undan böckerna i någon hylla på någon väggyta som ”blivit över”. Men kommer man hem till någon som har ett välinrett bibliotek, då vet man att man har att göra med en civiliserad person. Eller för att uttrycka det på engelska:

Books, as any visitor to a civilised house knows, do furnish a room. Books never look untidy, even when piled in tumbling stacks.

Bokrekommendationer – eller läser datorer böcker?

Som vi alla vet påverkas olika genrer av varandra, men även att enskilda författare ligger varandra nära. En undran av Bokhyllaren fick mig att fundera på Gnooks. Det vanliga sättet att upptäcka nya författare har tidigare varit genom muntliga rekommendationer — tips ifrån vänner eller genom recensioner i tidningar. Men i och med allt mer avancerade sök- och databehandlingsalgoritmer så kommer det att bli vanligare med rekommendationer baserade på köpmönster (det används i stor omfattning av alla näthandlare — ”tänk om de andra vet något som jag inte vet, bäst jag köper den där också”), ”näraliggande” författare osv.

Idag är det knappt någon som använder portalsidorna för att hitta material på nätet — det är Google som gäller. Men är inte risken att vi missar något då? Att Google ”tvättar” nätet är känt (det var en av anledningarna till att de konkurrerade ut Altavista, de ”tvättade” bort porren ifrån resultaten) och sidor, likt Wikipedia, där vem som helst kan ändra och ingen har ansvar har ju visat sig vara problematiska (totalt sett får de det mesta rätt, men vid varje tillfälle går det inte att, utan kontroll, utgå ifrån att materialet är korrekt, vilket kan få ödesdigra konsekvenser).

Resonemanget förutsätter självklart att databasen är komplett, eller åtminstone är omfattande; men en korrekt källkritik av en rekommendation kräver även att man håller reda på vem eller vilka som ligger bakom databasen, om vad som läggs in i den. Man kan inte förvänta sig att små oberoende förlag får med sina böcker i en databas som i slutänden drivs av de stora jättarna, och vilka andra intressen har påverkat innehållet? Jag var i Kina för ett par år sedan och försökte då googla på ”Himmelska fridens torg”, inte ett enda resultat. Inte en enda sökträff — eller rättare, jag fick massor av träffar men inte en enda som pekade på massakern där eller torget i sig. Inte ens en reklamsida för turister. Kinesiska myndigheter har krävt av Google att de skall tvätta bort alla sådana resultat.

En recension i en tidning eller i en blogg kan motivera varför en bok är bra, men en genererad rapport kan bara säga att enligt kartan är A och B grannar. Hur vet man då om de fejdar eller om de är goda grannar? Källkritik har blivit allt mer kritiskt att ägna sig åt, men att utvärdera resultaten skapar situationen att man måste sätta sig in i både utvärderingsmetoden och i databasen. Hur många företag vill lämna ut sådan information? Hur många klarar av att tolka och utvärdera informationen som man får ut? Om man vill få tips om nya författare, går det att skilja mellan en metodstyrd rekommendation och en ren slumpmässig?

Hur väl klarar sökalgoritmerna ett Turingtest?

Jag är ambivalent.

Starka ämnen

Redan ifrån början hade jag som målsättning att jag skulle komma med ett nytt inlägg ungefär varannan vecka, men det här har verkligen dragit ut på tiden. Jag har vetat ungefär vad jag vill skriva om, men det har varit svårt att få ned det på pränt, jag har haft förvånansvärt svårt att veta hur jag skall närma mig ämnet. Tanken var att ta upp känsliga, starka ämnen, sådana som får läsaren att reagera, kanske rent av ta illa vid sig, och hur dessa används i litteraturen, men det har självklart gjort sitt avtryck på bloggen, att tala om ett ämne kan vara känsligt bara det.

För inte så länge sedan läste jag Diana Francis bloggning om våldtäkt i böcker och hon berör en sak som jag tänkte följa upp här och jag skulle vilja vidga frågan till alla starka ämnen och hur de behandlas av läsare och författare.

Jag kan bara påminna mig om att jag har läst två böcker som innehåller våldtäkt (Wounded Hawk och King Rat), en om homosexualitet (Rykande Rymdraketer av Harry Harrison) och tre om prostitution (Neuromancer, Altered Carbon och Tigana) — jag har läst fler om prostitution, t.ex. Alchemist’s Apprentice, men alla förmedlar (delvis) myten om den lyckliga horan och jag räknar inte in dem här (kanske Neuromancer skall räknas till den här kategorin, det är ett gränsfall). Andra ämnen som som brukar betraktas som starka är våld (legio i böcker) och ond, bråd död (också legio), med tanke på hur mycket död det är i böckerna är det förvånansvärt lite ångest inför döden och sorg över avlidna… Däremot har jag bara, vad jag kan påminna mig, stött på tortyr i en bok; Alchemist’s Apprentice. Det slår mig nu att jag har läst en bok till om tortyr men den boken är så dålig att jag inte tänker besudla de här sidorna med den titeln, avrättning genom tortyr som finns i Broken Angels räknar jag till ett starkt ämne men inte som tortyr i det här sammanhanget.

Ibland är våldet dolt ute i kulisserna; det var en ganska otrevlig upplevelse att läsa om en tradition på Elrics hemö i Morcocks böcker. (Det var länge sedan jag läste boken så minnet är mycket vagt, jag hoppas att jag inte kastar falska anklagelser, men det satte sina spår.) Om jag inte minns fel var det så att adelsätterna led av barnlöshet men för att säkra återväxten så hade man traditionen att under en årlig festlighet, när hela staden festade, gick adelsmännen runt ifrån hus till hus i staden och avlade barn. Det som störde mig när jag läste det var insikten om hur många av stadens kvinnor som gjorde det här frivillig och hur många som blev våldtagna. Det nämndes aldrig i texten utan det vara en slutsats man fick dra som läsare (som självklart är färgad av den västerländska, kristna sexualsynen — att kvinnan är kysk och inte har något intresse av att ha sex med någon annan än maken).

Diana Francis påtalar i sitt inlägg att våldtäkt används som ett sätt att motivera framtida handlade (t.ex. hämnd) eller för att ändra/få fart på intrigen i boken, men ofta utan att hela det emotionella bagaget som ett våldtäktsoffer (vanligen menar man en kvinna, men även män våldtas så därför talar jag om ”ett offer” istället för ”en kvinna”, samma sak gäller förövaren — denne kan vara en kvinna) får med sig. Martina komplettera det ganska fint med sin betraktelse om ”hot om våldtäkt”, kvinnliga huvudpersoner lever ofta under hot om att bli våldtagna, läsaren skall hela tiden sitta på nålar och undra ”när blir det?”, om jag inte minns fel fanns det även i kulissen i The Lions of Al-Rassan.

Att se någon man tycker om, vilket får anta att man gör med en huvudperson, råka illa ut berör självklart — det rör vid en mycket fundamental mänsklig drift, behovet av och identifieringen med gruppen. Att då låta någon konfronteras med olycka och dessutom låta olyckan i sig vara påträngande och något som vi som läsare reagerar över är chansen mycket god att man som läsare engagerar sig i berättelsen och verkligen vill läsa vidare och se hur det går för ”familjemedlemmen” — skipas rättvisa?

Men samtidigt måste självklart författaren undvika att skrämma bort läsaren, ett visst rosa skimmer måste målas upp mellan händelserna och läsaren. Ett tydligt exempel på det är tortyrscenen i Alchemist’s Apprentice, man svettas lite inför vad man kommer att få läsa men samtidigt får man känslan av att ”det är inte så farligt, det här kommer han att klara”. Det tilltänkta tortyroffret lider kval inför vad som komma skall och man får följa hans tankar, men samtidigt finns det en resignation att han inte kan komma undan, det är lika bra att härda ut. Läsaren lovas mellan raderna att det här kommer inte att bli så farligt, man kommer att besparas de värsta delarna.

Men är inte det egentligen precis det som Francis tar upp i sin artikel? Författaren använder något starkt ämne som ett sätt att motivera och förändra händelseförloppet, men det lämnar inga spår. Tortyren för in händelserna på ett helt nytt spår, folks agerande ändras betänkligt, men offret lider bara kval dagen efter i sin rädsla att det skall upprepas. (Tortyren är del i en dröm och nästa dag lider huvudpersonen av tanken att det kanske är en sanndröm, och han vidtar vissa mått och steg som skall motverka detta, vilket för in det hela på ett nytt spår.)

Jag kommer nog finna anledning till att återkomma till det här i senare inlägg.

Fler definierande citat

Läste ut Broken Angels för andra gången häromveckan och hittade två citat som jag tycker passar in på boken: ”We’re not engaged in a popularity contest” (Isaac Carrera, Carrera Wedge) och ”We do not belong out here” (i betydelsen ”utanför jordens atmosfär”). Popularitetssiffrona för i princip samtliga som överhuvudtaget figurerar i boken tävlar om att sjunka ikapp och mänskligheten ger ett gott intryck av att vara mellanstadieeleven som har smugit in på högstadieskolans skolgård och storögt tittar sig runt, nyfiken men samtidigt livrädd för att skolklockan skall ringa ut till rast och gården fyllas med alla de Stora.

Inkompetenta hjältar

Vi har dem i många böcker, inkompetenta hjältar med stora hjärtan, och det verkar vara närmast legio för Den Goda Sidan att ledas av någon som inte skulle klara en anställningsintervju för uppgiften de ställs inför. De vet inte vart de är på väg, vad det är de egentligen skall göra, hur det skall göra det eller ens om de vill göra det. Men gör det gör de i alla fall, om inte annat för att de verkar fegt att vända om och åka hem…

Varför är alla dessa huvudpersoner så oförmögna till att genomför ens de enklaste hjältedåd? Skall man identifiera sig med huvudpersonen och känna att man själv inte skulle kunna hantera situationen bättre?

Egentligen klagar jag inte, men jag skulle så gärna se lite kompetens ibland – det blir inte mycket till historia om huvudpersonerna lyckas rakt igenom och hela tiden har kontroll på situationen likt ett Mission Impossible-avsnitt eller en episod om A-Team. Vi kan ta en annan form av hjälte; poliskommisarien i Graham Greenes Hjärtpunkten som i Afrikas hetta och krigets vanvett försöker skydda sin hustru, hjälpa skadade, leta diamantsmugglare, fånga tjuvar och undvika det egna kontraspionaget. Scobie är långt ifrån inkompetent, han visar att han är synnerligen kompetent för sin uppgift, men han plågas mycket av sina funderingar om livet och hur han skall skydda alla han bryr sig om. Han är självutplånande, rent av bokstavligen, i sin vädjan för att alla han bryr sig om skall bli skyddade ifrån … någonting. Allt ont.

Tyvärr är det en så fastbiten kliché i SF och fantasy att huvudpersonen skall vara ung, lite lagom dum och godhjärtad. Jag har lite svårt att sätta fingret på vem som är ”hjälten” i Tigana, man kanske rent av kan säga att en sådan inte finns, att gråskalan är för nyanserad, men Frodo är inte på något sätt inkompetent, även om han åtföljs av den obligatoriska fadersfiguren, det som hindrar honom ifrån att rusa iväg och utföra stordåd är hans tvivel om att han gör rätt sak och att han verkligen borde släpa med sina vänner på det (något som han försöka sätta stopp för vid Amon Hen, lyckas väl sådär).

Det börjar bli dags att raljera över andra fenomen, annars blir den här bloggen ganska klichéartad…