Varför bara två sidor?

Varför får det bara finnas ett skrå, gille eller fack för magiker? I Nightwatch av Sergei Lukyanenko så inordnas alla magiker i ett av två skrån, de vita eller de mörka, och dessa har sedan dansat en tango genom tiderna, ständigt på vakt emot den andre, ständigt intrigerande och testande gränserna, ständigt rädda att den andra skall försvinna; det är bara i den andre som den egna existensen bekräftas.

Nästan samma sak återfinns i Storm front av Jim Butcher, ett Vitt Råd (snälla, snälla författare; Tolkien tingade det namnet för hur många år sedan som helst — hitta på ett eget namn på magikernas innersta cirkel! [Som ni kanske förstår är jag ingen anhängare av ”Fan Service/Homage”.]).

Under medeltiden hade gillena monopol så långt som stadens makt sträckte sig, samma sak gäller dagens fackföreningar, men det jag inte lyckas begripa är varför någon som besitter sådana krafter som magiker accepterar att det bara finns en förening att vara med i, tillika en som stiftar lagar och kan utmäta straff. Varje ställe där det finns en rörelse finns det en motrörelse.

En krona i vinst

För ganska länge sedan skrev jag följande på bloggen:

De allra flesta författarna, tror jag, hör till den första kategorin när man kommer till de ”politiska vetenskaperna”, ekonomi och statsvetenskap. Det sätter självklart sitt avtryck i berättelsen. Det är väldigt svårt att t.ex. modellera hur en statsapparat fungerar och på vilka värdegrunder den baserar sig på om man själv har kunskaper om ”vad som behövs” och vilka effekter det får.

Som det skulle slumpa sig har Marie Brennan berört samma ämne; fast ur ett litet annat perspektiv. Jag tolkar inte hennes artikel som att författare väljer monarkin som styrelseform för sitt fantasyland för att de inte känner till något annat, utan för att det är så mycket lättare med en monarki; dels att modellera och dels att tillåta att någon stiger i graderna och så småningom blir landets härskare, eller vad nu berättelsen går ut på.

Men ärligt talat, monarkin är ju bara en variant på temat; härskaren härskar för att hans pappa var härskare. Men hur en härskare sätts på tronen är inte nödvändigtvis sammankopplat med byråkratin kring den. Det finns många andra sätt att styra ett land (den engelska sidan på Wikipedia listar fler statsskick än den svenska) där en enskild individ kan stiga till stor makt bara genom att ha en beskyddare av någon form eller genom att (relativt enkelt) spela ut ett fåtal mäktiga individer emot varandra. Europeisk medeltid har ett järngrepp kring fantasygenren, t.ex. varför separerar man kyrka och stat i alla fantasyländer? Man låter religionen har stort inflytande, men när regerade en kung ”av Guds nåde” senast? Att låta en teokrati styra ett land vore uppfriskande; då har man dessutom möjligheten att verkligen låta huvudpersonen vara ”gudarnas utvalde” (Brutha ifrån teokratin Omnia vet precis vad det innebär…).

Ofta förväxlar man en monarki med att en man bestämmer allt, den som sitter i toppen har kontroll, men som alla vet så är det inte alltid så. Man behöver inte en Ormstunga bakom tronen men runt makten samlas det alltid personer som vet vilka beslut som skall fattas, men som inte nödvändigtvis själva tillhör ”makten” — i Europa kallar vi dem lobbyister. Dessa maktsugna personer intrigerar såklart och kan mycket väl ta till sig en uppkommling och ”leda” denne på rätt väg. De behöver med andra ord inte ha en ”kung” vid makten, det kan lika gärna vara någon som höll ett bra tal till folket, den som kom på en viktig ny uppfinning eller vara ”av gudarna utvald” — inget av det emottsäger att det finns stora kader av intrigmakare runt om ”tronen”. Det enda som styr antalet intrigmakare är storleken på landet, stammen eller imperiet; ju större ju fler — eller rättare: ju rikare ju fler (ju färre som behöver producera värde i form av mat och andra produkter ju fler kan springa i maktens korridorer).

Författarens kunskaper

Diskussionen med Johan ifrån Vetsaga gjorde att jag funderade lite mer på temat och ville vidga idén lite.

Jag har inte läst enorma mängder fantasy, eller SF för den delen, utan jag är alläsare, jag hade som projekt för många år sedan att läsa något av alla berömda författare — jag har inte på långa vägar tagit mig igenom listan men jag har läst Machavellis Fursten, Platons Staten, Thomas Moores Utopia, flera noveller av Maupassant, flera av Gogols böcker, osv osv. Vad jag försöker säga, utöver att skryta lite, är att det kan vara så att jag inte har hela bilden klar för mig, men sammanfattningsvis kan man säga att jag ser, i sammanhanget, två kategorier av författare som skriver fantasy respektive SF:

Den inspirerade
Dessa utgör den stora massan och det massor av böcker i den här gruppen. Författaren skriver en bra historia och blandar in vetenskap där det passar i den mängd som det passar. Ett typiskt exempel är lasersvärden i Stjärnornas Krig, spelar ingen roll om det är fysiskt möjligt eller ej — ”de har löst det”.
Den vetenskaplige
Dessa finner man i huvudsak inom SF men jag skulle vilja placera Tolkien och Sarah Douglass i den här kategorin. När man bygger en värld så läser man på om t.ex. vilka naturlagar som gäller och hur de styr saker och ting. Man placerar inte ett jordbrukarsamhälle mitt i ett träsk och läsaren närmast uppmanas att hitta ”fel” i bakgrunden. Ett bra exempel är Heavy Planet där Hal Clement ägnade mycket tid åt att räkna ut vilka effekter flera hundra g har på växt och djurliv — för att inte tala landskapet. Douglass är historiker och har lagt ned mycket tid på att få alla detaljerna korrekta i sina böcker och vad Tolkiens arbete med alvspråken har betytt behöver väl inte nämnas? Sammanfattningsvis kan sägas att den vetenskaplige ställer sig hela tiden frågorna ”är det här möjligt?” och ”vad får det här för effekt?”

En av mina favritserietecknare, Bizarro, har gjort en bra strip där en person säger till en annan ”Jag fick ge upp deckarförfattareambitionerna, jag tycker man skall skriva om något man vet något om och jag är för feg för att ha ihjäl någon.” Den sammanfattar väldigt mycket vad jag tänkte försöka komma till; att de kunskaper som författaren har styr väldigt mycket av vad som händer i böckerna. Nästan alla böcker innehåller strider av något slag och okunskapen bland författare om t.ex. svärd är omfattande, vilket leder till mer eller mindre grova felaktigheter (jag rekommenderar att läsa Björns svärdssida under Litteratur och filmer). Samma sak gäller kunskapen om att göra upp eld; hur många fantasyförfattare kan göra upp en eld? Utan tändstickor? Kan du? (Jag kan och jag blir så förbannat trött på alla klåpare som stoppar en brinnande tidning under ett par fuktiga klampar och nöjt konstaterar ”nu brinner det”, ”kreativa” personer som vid grillutflykten ersätter tidningen med ”torrt” gräs borde diskvalificeras ifrån att vistas utanför asfalterade områden!) Vanligen så konstaterar författaren att ”när NN kom tillbaka så hade NN1 och NN2 fått igång en liten eld”.

De flesta av dessa felaktigheter går läsaren förbi, eftersom denne inte kan mer i ämnet, och i böcker i den första kategorin ovan, den inspirerade, så ingår det i ”suspension of disbelief” (någon som har ett bra svenskt utryck för det?) att man ignorerar det, vilket jag självklart inte har några problem med.

Vad jag tänkte komma till var kopplingen till politik i böckerna. De allra flesta författarna, tror jag, hör till den första kategorin när man kommer till de ”politiska vetenskaperna”, ekonomi och statsvetenskap. Det sätter självklart sitt avtryck i berättelsen. Det är väldigt svårt att t.ex. modellera hur en statsapparat fungerar och på vilka värdegrunder den baserar sig på om man själv har kunskaper om ”vad som behövs” och vilka effekter det får.

Som jag alldeles nyss sade så ingår en del av författarens kunskapsluckor i den del som man får acceptera som läsare, t.ex. så är det inte viktigt om personerna har gjort upp eld eller för den delen hur det gjorde (om eldmakandet beskrevs i detalj så skulle jag få en ny anledning till ett utbrott), men jag tycker det är lite tråkigt att, som jag upplever det — och betänk då min lilla brasklapp näst längst upp, så väldigt många författare har utelämnat styrelseskicken. Ibland vänder man på det, t.ex. låter kvinnorna utgöra stammens beslutande råd, eller hittar på något ”helt annorlunda”, läsaren ges en snabb inblick i samhället mer som ett kuriosastånd på en marknad än som en integrerad del i berättelsen. I sagorna om Belgarion finns det ett land där allt bygger på mutor och gentjänster, man kan inte kalla det för en ideologi, men om jag inte minns fel så försvarar en lokal adelsman det och konstaterar att det är det naturligaste som finns och man använder det i berättelsen (Belgarions ödesbestämda fru, vad hon nu heter [det är många år sedan jag läste böckerna…], använder korruptionen i sitt försök att övertala folk [soldater?] att ansluta sig till hjältarnas sak). Jag söker lite mer av den varan, böcker där författaren inte bara säger att landet X är genomkorrupt utan också funderar på vad det innebär för dem som lever där.

Kungen skall återställa allt när han kommer tillbaka och skipa rättvisa, men enligt vilka principer skipas det rättvisa? Vad är rättvisa?

Det är den frågan som jag saknar i böckerna jag läser — och vilket svar som undersåtarna har kommit fram till.

Politiska ideologier i fantasy – kommentarssvar

Johan skrev en kommentar till Politiska ideologier i SF och fantasy och mitt svar i min tur blev lite väl långt så jag lämnar det här som en eget inlägg, på gott och ont:

Nja, enkelt och enkelt. 🙂 Jag har inte läst Jordan (bestämde mig för många år sedan att bojkotta en författare som uppenbarligen inte kunde avsluta en berättelse), men du får gärna ge en kort beskrivning (eller länk) till där styrelseskicken beskrivs närmare. Alltid roligt att vidga sina vyer.

Vad jag försökte, men nog inte lyckades med, beskriva var bristen på ideologier, även om man inte har ett arvsdöme så är det vanligt att regeringen består av en sammanslutning av individer som håller sig för att vara de mäktigaste och inflytelserika. Ibland utses en ledare för dem och kallas för t.ex. kung eller kejsare men de kan lika gärna vara en ordförande eller överstepräst. Det som har gjort dessa individer (ibland är blodsband viktiga och man talar om familjer istället för individer) mäktigare än andra är vanligen att någons förfader blev snuskigt rik, t.ex. genom handel, eller lyckades banka skiten ur fler motståndare än andra osv. Sedan fungerar logiken enligt principen att ”eftersom hans förfader var duktig på det så är även han själv det och är värd respekt och mycket ödmjukhet, låt oss göra som han säger ständigt och jämnt”. Men faktum kvarstår; man har en form av adel som lever på förfäders lagrar och den med häftigast förfäder kallas kung. Och viktigast av allt, nästan, är att det enda sättet för dig att bli av med jobbet är en yxa i nacken, en dolk i ryggen eller skämt ut dig så att du får bli landsflykting.

Den ideologi som styr är mångt och mycket ”den som har en viktig förfader/är rik/etc. skall bestämma över andra”. Inte mycket till ideologi relativt t.ex. liberalismen eller konservatismen.

Var är t.ex. Platons tankar i Staten om en mer meritokratibaserad urvalsprocess? En process där endast dina egna handlingar påverkar om du anses vara lämplig och där du måste visa dig lämplig inom det område som du får ansvar för!

Var är möjligheten att helt enkelt söka ett jobb, á la Kina, ett jobb som man kan sägas upp ifrån som vilket annat?

Vad var det som gjorde den där förfadern så beundransvärd? Att han dödade fler än någon annan i ett slag? Betyder det då att näste massmördare skall krönas?

Men ekonomistyning och byråkrati verkar lysa med sin frånvaro och det är en minst lika viktig del av en stats funktion som vad man kallar den högst upp. Vanligen så har man en person som kungen har förtroende för som får en summa pengar och instruktionen ”var mig till lags i fråga om…” Det tog inte många år innan man i Sverige började bygga organisationer som vad vi idag kallar myndigheter och departement fyllda med tjänstemän. Väldigt sällan berörs något av detta (kanske pga av att det inte är så episkt…). Det jag gillar med Robin Hobbs bok Assassins Apprentice (jag har inte läst resten av serien, har hört att den skall vara rätt dålig men har som sagt inte läst den så jag vet inte om det stämmer) var att något som liknar en myndighetsfunktion berörs – spionage och lönnmördardepartementet så att säga.

Det vore riktigt intressant att läsa en bok som har skrivits av en statsvetare, borde finnas en hel del intressanta aspekter som en sådan skulle kunna få med i en berättelse.

SF-litteraturen har, nästan, alltid krävt att alla historier skall vara vetenskapligt korrekta, framförallt rörande naturvetenskap (en del författare har till och med gjort det till en sport – kan läsaren hitta några felaktigheter i hur naturlagarna har applicerats?), det vore intressant att se vad skulle hända om liknande krav ställdes på fantasylitteraturen…

Politiska ideologier i SF och fantasy

Om man försöker göra en lista på alla politiska ideologier, som finns i vår värld, så är det ett sisyfosarbete, så snart man tror listan är komplett så dyker det upp nya, Wikipedia gör ett försök (men å andra sidan så vet vi ju att man inte skall lita på Wikipedia), och det kan reflekteras i SF-litteraturen (ibland hittas nya på, som Quellism i Richard Morgans böcker), men i fantasylitteraturen lyser den med sin frånvaro.

Fantasy brukar vara en spegelbild av europeiskt feudalväsen anno 14-1500-tal med en lagom stark kung och adelsmän med makt och rikedom kopplad till mark och förläningar, ibland kan man ha ett mer vikingaaktigt styrelsesätt med självständiga storfamiljer som lovat trohet till en stamhövding, men alltid är det med europeiska förtecken.

Det politiska systemet brukar vara ett system där egen rikedom är styrande, det finns ingen välfärdsstat över huvud taget och pension är det du har sparat ihop när du inte längre kan arbeta. Det ”allmänna”, det som skatterna går till, brukar vara armén, furstens palats och vägar (för att transportera armén snabbt).

Även om det var det system som var förhärskande på medeltiden i Europa, men varför har inte fantasyvärldens tänkare kommit på andra system? Jag är dåligt påläst om andra delar av världen men grekerna testade ett flertal system, bland annat demokrati som bekant, men det lyser med sin frånvaro i litteraturen. Vi har även det kinesiska väldets meritokrati-liknande system med examinationer för att få bli byråkrater och självklart alla varianter på teokratier som har plågat vår jord, men en kung på toppen som antingen är född till posten eller som tagit kungakronan (vanligen genom våld och) verkar det enda som fungerar, eller?

Lite fantasilöst tycker jag.

Jag har en fundering på om jag någonsin skulle skiva en bok så skulle jag läsa på hur afrikanska och polynesiska samhällen fungerade när jag byggde mina nationer, det medeltida England och Frankrike — och möjligen italien — är så överutnyttjade. Sten Bergman och Thor Heyerdahl ger ett par inblickar till lite andra värderingar, framförallt till mäns respektive kvinnors arbetsuppgifter (tyvärr minns jag inte detaljerna så jag kan inte ge exempel), men lite mer variation kan man nog önska sig.

Kanske blir det bättre i och med en ny generation författare, en som har växt upp med fantasy och SF och som lämnar de gamla fårorna och bryter ny mark. Man kan alltid hoppas.

Inkompetenta hjältar

Vi har dem i många böcker, inkompetenta hjältar med stora hjärtan, och det verkar vara närmast legio för Den Goda Sidan att ledas av någon som inte skulle klara en anställningsintervju för uppgiften de ställs inför. De vet inte vart de är på väg, vad det är de egentligen skall göra, hur det skall göra det eller ens om de vill göra det. Men gör det gör de i alla fall, om inte annat för att de verkar fegt att vända om och åka hem…

Varför är alla dessa huvudpersoner så oförmögna till att genomför ens de enklaste hjältedåd? Skall man identifiera sig med huvudpersonen och känna att man själv inte skulle kunna hantera situationen bättre?

Egentligen klagar jag inte, men jag skulle så gärna se lite kompetens ibland – det blir inte mycket till historia om huvudpersonerna lyckas rakt igenom och hela tiden har kontroll på situationen likt ett Mission Impossible-avsnitt eller en episod om A-Team. Vi kan ta en annan form av hjälte; poliskommisarien i Graham Greenes Hjärtpunkten som i Afrikas hetta och krigets vanvett försöker skydda sin hustru, hjälpa skadade, leta diamantsmugglare, fånga tjuvar och undvika det egna kontraspionaget. Scobie är långt ifrån inkompetent, han visar att han är synnerligen kompetent för sin uppgift, men han plågas mycket av sina funderingar om livet och hur han skall skydda alla han bryr sig om. Han är självutplånande, rent av bokstavligen, i sin vädjan för att alla han bryr sig om skall bli skyddade ifrån … någonting. Allt ont.

Tyvärr är det en så fastbiten kliché i SF och fantasy att huvudpersonen skall vara ung, lite lagom dum och godhjärtad. Jag har lite svårt att sätta fingret på vem som är ”hjälten” i Tigana, man kanske rent av kan säga att en sådan inte finns, att gråskalan är för nyanserad, men Frodo är inte på något sätt inkompetent, även om han åtföljs av den obligatoriska fadersfiguren, det som hindrar honom ifrån att rusa iväg och utföra stordåd är hans tvivel om att han gör rätt sak och att han verkligen borde släpa med sina vänner på det (något som han försöka sätta stopp för vid Amon Hen, lyckas väl sådär).

Det börjar bli dags att raljera över andra fenomen, annars blir den här bloggen ganska klichéartad…

Hur beskrivs den onda sidan i böcker?

Den onda sidan behöver nödvändigtvis inte vara i förbund med Sauron eller djävulen, men i varje berättelse som handlar om en motsättning finns det (ofta) en ”ond” och en ”god” sida och man skall som läsare heja på den ”goda” sidan. Ibland kan det röra sig om en mycket balanserad motsättning där båda sidorna framställs som mänskliga med sina fel och brister och läsaren får en inblick i motiven för respektive sida (någon som har ett förslag på en sådan bok som exempel, jag kunde inte komma på någon?). Men oftast så blir det ganska ensidigt; man får en klar inblick i ”hjältens” motiv men motståndarna beskrivs nästan enbart genom sina handlingar. Lite klichéartat så får nästan alla onda samma attribut:

Sadistiska
Det spelar nästan ingen roll vilka motståndarna är, de har alltid en sadistisk läggning, minsta orsak till att utnyttja sin maktposition skall utnyttjas och det spelar ingen roll om de utnyttjar sina egna underhuggare eller sina motståndare. Sadismen har ofta, men inte alltid, en sexuell underton.
Socialistiska
Det gäller väl främst amerikansk SF, men motståndarna har en tendens till att förespråka olika former av socialism.
Känslokalla
Man kan inte vara ond om man har känslor…
Storhetsvansinne
Aj vill rule thö wörld in zirty zeconds, Mr Bönd
Kontrollbehov
Om det är så ner till när underhuggarna skall gå på toaletten så nog lägger sig storboven sig i var och när de gör det.

En motsättning kan lyfta en berättelse och göra den mer intressant eller spännande, men oftast görs motståndaren ond bara för att läsaren inte skall känna något tvivel om vem denne skall heja på. Ett slående exempel på det är Vernor Vinges A fire upon the deep där ”The Emergents” görs så genomonda att det inte skall finnas en skugga av en chans att läsaren av misstag hejar på fel sida (samt kunna motivera varför hjältarna inte skall samarbeta med dessa). Ett annat exempel är House Harkonnen i Frank Herbets Dune som även de njuter av att plåga de svaga.

Som en motsats kan man nämna The Lions of Al-Rassan av Guy Gavriel Kay, där antagonisterna i slutet av boken är gamla vänner, men tydligast är det nog i Ender’s Game av Orson Scott Card där de genomonda fienderna inte alls visar sig vara vad man trodde, de går ifrån att vara onda insekter till att vara varelser med ett känsloliv.

Medicin?

Varför är det så sällan några beskrivningar av medicinskt kunnande i böckerna? Det vanligaste är att det sägs att någon ”förbinder” någon annan, men varför är det aldrig någon beskrivning om hur långt den medicinska vetenskapen har nått i respektive värld? Man brukar få mycket teknikfrosseri, för SF, eller juveler- och dräktfrosseri i fantasy, men aldrig hur en läkare arbetar. Är det okunskap hos författarna eller är folk inte intresserade? (Jag undviker gärna kladdiga beskrivningar om hur ont det gör och hur blodet sprutar, läkarskräckorgierna kan lämnas utanför.) Jag har läst ”hård” SF-litteratur som satsat på att vara exakt, vetenskaplig och trovärdig men där man tar piller emot de flesta krämpor eller lägger på högteknologiska bandage som verkar lösa alla problem. Är det någon som kan beskriva någon av de behandlingsmetoder som används i Läkandets Hus i Minas Tirith (utöver Athelas)?

Den enda bok jag kan påminna mig ha läst som går in lite mer på området är Sinuhe av Waltari, men den handlar om en läkare och det vore konstigt om den inte kommenterade på behandlingarna.

Episk fantasy — enda möjligheten?

Mycket av den fantasy som skrivs är episk — det onda strider emot det goda och huvudpersonerna är ofta ”vanliga” personer som kämpar emot övermäktiga odds för att rädda världen. Klichéartat så man blir deprimerad.

Jag saknar verkligen lite ”diskbänksrealism” i fantasyn, en berättelse som inte resulterar i att grisvaktarpojken lyckas stoppa den onda motståndaren ifrån att ta över världen. En kompis slog fast att fantasy lämpar sig bara för episka berättelser, att om man ville skriva en deckarhistoria eller något annat än episkt fick man skriva en SF-historia. Det är något som jag definitivt inte håller med om!

Tag en bok som Rosens namn av Umberto Eco, en medeltida deckarhistoria, eller Robert van Guliks böcker om Domare Dee, deckarhistorier förlagda till 600-talets Kina — böcker som på intet vis är episka. Deckarhistorier är en genre i sig och där är ofta bara platsen och tiden en kuliss för själva gåtans lösning och något som ofta kan bytas ut, berättelsen i sig är densamma.

Men kommer vi någonsin att få se berättelser som Noise och Heavy Planet av Hal Clement inom fantasyn? Det var länge sedan som jag läste Neuromancer av Gibson, men jag har för mig att den var ganska oepisk, även den.

Vad jag menar med en episk berättelse är en berättelse där huvudpersonerna kämpar heroiskt emot en mycket stark motståndare och att världen påverkas av vad som huvudpersonerna gör och den kommer att påverkas under lång tid framöver. Berättelsen behöver inte sträcka sig över långa tidsperioder, på så sätt skiljer sig min definition ifrån den gängse, men en historiker skall ett par generationer senare kunna peka på ”den och den och den” effekten kom sig av vad huvudpersonerna gjorde, eller inte gjorde. Det klassiska exemplet är striden mellan gott och ont, t.ex. Taran och den svarta kitteln eller Sagan om Ringen, eller när huvudpersonerna kommer fram till viktig information, t.ex. Ringworld (där huvudpersonen listar ut en hel del information om ”Puppeteers”, utöver vad de får fram om den ringformade världen) eller Broken Angels (där man återfinner, utforskar samt drar flera viktiga slutsatser om ett marsianskepp).

Men du kanske noterade en intressant sak här; att de två exempel jag hade på striden mellan gott och ont var fantasyböcker och informationssamlandet var SF-böcker? Noise och Heavy Planet är också de berättelser om vetenskapliga expeditioner, varför kommer det sig att vi inte kan se något sådant i fantasytappning? Jag är övertygad om att man skulle kunna finna en vetenskaplig expedition i en fantasyvärld lika intressant som en på en främmande planet. I Noise kan man byta ut orsaken till stormarna ifrån atmosfärens sammansättning till magiska stormar, havets oberäknerlighet ifrån havsbottenskalv till magiska orsaker även där och låta skeppet leta efter särskild fisk istället för ämnesdestillatorer. Det skulle inte vara riktigt samma sak eftersom berättelsen är mer en orgie i vetenskap, det är s.k. hård SF, än ett rafflande äventyr, men principen är ändå den samma.

Men jag störs av den stora bristen på ”låg fantasy”, på icke-episk fantasy. Varför envisas fantasyförfattarna om att skriva episka berättelser? Har de svårt att lämna klichéerna? Är det bara SF-författarna som klarar av att tänka i nya banor och anamma nya spår?

Vem går på Ankh-Morporks gator, Stålmannen eller Fantomen?

Har Terry Pratchetts figurer i stadsvakten blivit som Stålmannen eller som Fantomen?

Ett utmärkande drag för Stålmannen, som det beskrevs i en Fantomen-tidning i en diskussion om varför Fantomen fortsatte att vara populär medan Stålmannen hade försvunnit ur hyllorna, är att Stålmannen genom åren har fått allt fler och kraftigare superkrafter. Till en början var han bara enormt stark — han var inte så övernaturligt stark som han senare blev — och han kunde inte flyga utan ”bara” hoppa över hus (med tiden blev det över skyskrapor och till slut kunde han flyga). Vidare så fick han röntgensyn, värmesyn, hypnotisk blick osv. Fantomen å sin sida blev … skickligare i att skjuta och se cool ut (samt en helt fenomenal tur!). Stålmannen fick till slut så många superkrafter att det i princip inte fanns något som kunde besegra honom.

Jag när jag hade avslutat Thud! kunde jag inte låta bli att slås av att Pratchett har tonat ned Vimes, Morots och Anguas förmågor rätt betänkligt. Morot kan inte bara gå in i dvärgsamhället och domptera som han kunde i tidigare böcker, han hade knappt något att säga till om överhuvudtaget (och i Den Femte Elefanten var hans okunskap om vildmarksliv närmast livshotande). Angua möte ofta(re) motståndare som på olika sätt neutraliserade hennes varulvsstyrka och -förmågor (t.ex. luktsinnet) och Vimes har inte alls samma kontroll på situationen som han hade i t.ex. På Lerfötter — på senare tid har han kunnat lura varenda Lönnmördare som överhuvudtaget har åtagit sig ett kontrakt på Vimes. (Jag undrar om han lika lätt kommer att komma undan ifrån nästa lönnmordsförsök?) Kan det vara så att trion blev för ”mäktig”, att de kunde klara av för mycket motståndare, att de blev för mycket som Stålmannen så Pratchett var tvungen att tona ned dem, att göra dem ”mänskligare”? Men var det i så fall för att det blev löjligt, svårt att skriva ”trovärdiga” berättelser eller var det av någon annan anledning?

Själv tror jag att Pratchett insåg att hans berättelser om Stadsvakten skulle bli en enda lång terrorbalans — motståndarna skulle tvingas bli allt extremare för att de överhuvudtaget skulle kunna bli en match för Vakten, och Vimes med anhang skulle, något subtilt, hela tiden utvecklas och klara situationen. Det blir lite fånigt om man klarar varje utmaning — det skulle vara lite uppfriskande om de misslyckades med att fånga en mördare, spion eller tjuv. Ett tecken på detta Stålmannenfenomen som man kan se är den totala bristern på belöningar till Vimes efter varje uppklarat fall — han har stigit så i titlarna att han inte kan stiga så mycket mer, efter de senaste böckerna har belöningarna helt uteblivit.

Men det som intresserar mig mer är vad som händer i böckerna framöver, kommer Vimes stjärna att dala, eller kommer det att bli vanligare med storpolitik och intriger som i Den Femte Elefanten, Jingo och Thud? Min favoriter bland Pratchetts böcker har varit just böckerna om Vakten och jag skulle välkomna lite mer jordnära berättelser där trion rör sig på stadens gator och försöker styra undan gillesintrigerna, snarare än vara mitt upp i dem.