Fysikkunskaper

Hur mycket författaten vet i ett ämne har tidigare berörts, och jag har fått anledning till att återvända till detta ämne.

Jag har ärvt ett antal böcker, och kunskapen om grundläggande fysik har inte varit framträdande hos den tidigare generationen av SF-författare. Exempelvis läste jag Simon Black i världsrymden, där huvudpersonerna har konstruerat ett flygplan som är kapabelt att resa till Mars på ett par månader. Det riktigt intressanta är att de styr ute i rymden, inte genom att använda sina skevroder, att rymden inte innehöll någon luft visste författaren, utan genom att förflytta en 100-kilos blyklump i planet, och på så sätt förändra planets tyngdpunkt. Fascinerande metod, undrar om ESA känner till den? Skulle spara en del bränsle misstänker jag…

Under julen hade jag det tveksamma nöjet att läsa Asimovs Världar i krig:

Strålen väntade på honom i rummet. Det var en personlig stråle som ingen annan än han själv kunde läsa, telegramhemligheten var absolut. Det behövdes ingen mottagare, inga metallföremål eller trådar för att uppfånga den svaga, modulerade stråle av elektroner, som genom den yttre rymden viskande överförde sina pulser från en värld på 500 ljusårs avstånd. I sitt rum hade han ett litet utrymme där själva luften var polariserad. Denna polarisering kunde endast upptäckas vid mottagning och inom detta lilla utrymme var det bara hans egen hjärna som kunde tjäna som mottagare — det var endast de elektriska egenskaperna i hans eget nervsystem som kunde komma i resonans med svängningarna i den bärvågstråle som innehöll meddelandet.

Världar i krig, Isaac Asimov

Utan att citera för mycket kan man vidare konstatera att en konversation sker i realtid utan några fördröjningar som författaren anser det värt att kommentera, man sänder genom att tänka sitt meddelande (tillsammans med en liten, pytteapparat som går att gömma i en knapp i klädseln). Jag kan tänka mig ett par sätt som ovanstående skulle kunna göras ”möjligt”, eftersom de har hyperrymdshopp (även om de inte kallas för det), men det är ganska många delar av citatet ovan som verkligen gör att man undrar över fysikkunskaperna. Boken jag har är tryckt 1954 och kunskaperna på den tiden om ljusets absoluta hastighet var väl inte så framträdande då, SF var mer ”fantastisk fiktion” än ”vetenskaplig fiktion”.

Men priset tog nog ändå Asimov när han deklarerade att en av huvudpersonerna svimmade eftersom dennes kropp fick slut på koldioxid. Scenen är att de rör sig på en planet med aningsbar atmosfär men nästan ingen koldioxid. En av huvudpersonerna glömmer sin andningsapparat, som förser en med just koldioxid, och svimmar senare på grund av att kroppen har fått slut på koldioxid. Jag kontrollerade med en läkare, som dessutom har den goda smaken att vara en mycket god vän till mig, och det är riktigt att vi ”behöver” koldioxid, men inte i inandningsluften. Det är mängden koldioxid i blodet som styr hur mycket vi andas, kroppen producerar koldioxid och om halten blir för hög, t.ex. på grund av att vi springer, så ökar andningen för att ventilera ut den och få in mer syre (så vi kan producera mer koldioxid). Vi behöver helt enkelt inte andas in koldioxid.

Sedan finns det en aspekt som man inte får glömma, men som det är lätt att man gör: kunskapen om tämligen triviala saker och rekommendationer kring dem har varierat genom åren. Det kan mycket väl vara så att man på 50-talet ansåg att koldioxidhalten i inandningsluften inte fick gå under en viss nivå, man kan ju dra parallellen till filmen Goldfinger där Jill Masterton dör av att hon målas i guldfärg, något som man tydligen trodde skulle kunna ske på den tiden (jag såg en dokumentär för många år sedan som förklarade att man var rädd för att Shirley Eaton, som spelade Jill, skulle utsättas för fara, så man lämnade ”en rektangel på ryggen”, det framgick inte hur stor rektangeln var men jag misstänker att ingen läkare eller vetenskapsman tillfrågades utan den som målade fick lämna ett ”lämpligt” stycke ”som kändes bra”).

Vad som ”är vettigt” ett decenium kan vara utskrattat nästa — för att åter vara i ropet ytterligare ett decennium senare. Men det är ett visst steg ifrån Världar i krig till Hal Clements noveller kring Mesklin.

Har ni, kära läsare, några exempel på välrenommerade författares klavertramp?

2 thoughts on “Fysikkunskaper”

  1. Det är väl ganska svårt att avgöra. Jag menar dom värsta klavertramen förlåter vi ju genast för att vi vill behålla ”Suspended disbelief”. Lasrar låter och syns verkligen i vacuum om vi ser på Star wars för att ta ett exempel. Alla aliens ser ut som människor i gummidräkt och pratar engelska om vi tittar på Star Trek.
    Ett exempel som jag kommer på på rak arm är ju annars ”His dark materials” av Philip Pullman som säger att norrsken består av sk Mörk Materia när det i själva verket kommer av elektriskt laddade joner.

  2. En bra poäng, men samtidigt är det, för att klyva lite hårstrån, verkligen de ”värsta” klavertrampen när vi accepterar dem? Det jag sökte var egentligen inte de fall där vi låter tvivlet ligga stilla utan de gånger när något tvingar en att tvivla för det inte går att ignorera felen.

    Var går gränsen för vad vi tillåter? Det är en ganska intressant sak som jag dock tror är väldigt kopplad till vad man tycker om boken eller filmen. Man kan acceptera att Stålmannen kan flyga, har röntgenblick osv (jag undrar t.ex. vad som är röntgenkällan i Stålmannens fall, är bakgrundstrålningen så hög att han kan se igenom allt och varför kan ha så att säga slå på och av den? Varför ser han bara genom en vägg och inte genom alla?) och att man kan ”hoppa” genom ”hyperrymden”, men åtminstone jag få allergiska utslag av den personliga strålen ovan.

    Jag tror det senare har att göra med att den personliga strålen är för fantastisk relativt den övriga tekniknivån i boken, men den skulle inte vara hälften så fantastisk i många andra SF-böcker.

    Och som jag berör i fallet med koldioxiden så har läsarens kunskaper varierat genom åren — det man tycker är fantastiskt ett decennium, skrattar man åt nästa. Dels har del allmänna kunskapsnivån höjts men dels har nydanande idéer blivit klichéer. En bok måste i det sammanhanget läsas i sitt sammanhang. Stålmannen hade inte överlevt en minut på seriehyllorna om han hade kommit idag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *