Koncentrera sig på rätt saker

Det finns två saker som jag tycker en författare skall vinnlägga sig om; det ena är sina kunskaper i de ämnen som berörs i berättelsen, och det andra är respekten för läsaren. Jag har berört både ämnena tidigare i den här bloggen och kommer att få anledning till att återkomma till det förra i ett senare inlägg, men det senare tänkte jag kommentera den här gången.

Varje fantasyförfattare måste uppfinna en egen värld, med egen gudavärld och och egna språk, och det finns ju ingen anledning till att uppfinna ett språk om man inte använder sig av det. Den relativt välkända webbserien XKCD hade en ganska bra reflektion på temat av språk; Fiction rule of Thumb, som i princip går ut på att ju fler ord som författaren har hittat på (och vävt in i texten), ju lägre kvalité har boken. Ligger ganska mycket i det…

Det är inte det att författaren kanske har dålig fantasi, utan det spelar inte så stor roll om man fyller ut sin text med franska uttryck eller använder sig av sitt påhittade språk krfsmska, om läsaren inte begriper och kan följa med så har man misslyckats. Jag kan ta ett ganska enkelt exempel; när jag läste de sista kapitlen i MacLeans The Last Frontier, en bok som lyckas hålla en tät och spännande agentintrig rakt igenom, så föll all spänning platt till marken när huvudpersonen skulle ta sig ur tågvagnen och upp på taket i den vinande snöstormen. Orsaken var att MacLean beskrev hur utsidan såg ut och hur hjälten kämpade för att nå sitt mål, och dessutom klara av det levande, men jag kunde inte för min inre blick se hur det såg ut, vad det var han gjorde för att komma upp. Han kaste de sig över kopplingar etc. och vagnar som krängde, men klimaxet blev bara en transportsträcka eftersom en liten men vital del saknades, min bild av hur scenen såg ut.

MacLean är i och för sig en skicklig författare och jag har läst flera av hans böcker med god behållning och jag läste boken på engelska, det kan mycket väl vara så att det var något ord jag inte förstod och att sammanhanget därmed försvann, men en vital del i berättelsen blev lidande därför att läsare och författare inte fick samma bild av vad som hände.

Annars brukar en av mina käpphästar vara olika personers ålder; det skedde även när jag läste The Last Frontier. En av personerna, Greven borde han kallas i den svenska översättningen (på engelska kallas han för the Count), föreställde jag mig igenom hela boken som något över 30 — men i slutet så framkommer det att han snarare borde vara runt de 50! Det är etter värre att försöka ställa om sin mentala bild ”bara sådär”, men det kan förklara en hel del saker som skett i en bok och där jag har tänkt ”hur kan de gå, han är ju inte tillräckligt gammal för att ha levt då?”

Hatar när det händer.

Hur du en hylla för böcker, eller ett bibliotek?

De flesta hem har ett par hyllor för böcker, men väldigt många bokintresserade, vilket jag antar att du är eftersom du läser det här, talar snarare om sitt bibliotek. Bibliotek var förr något värdefullt och något man vårdade och var stolt över, idag skuffar många undan böckerna i någon hylla på någon väggyta som ”blivit över”. Men kommer man hem till någon som har ett välinrett bibliotek, då vet man att man har att göra med en civiliserad person. Eller för att uttrycka det på engelska:

Books, as any visitor to a civilised house knows, do furnish a room. Books never look untidy, even when piled in tumbling stacks.

Bokrekommendationer – eller läser datorer böcker?

Som vi alla vet påverkas olika genrer av varandra, men även att enskilda författare ligger varandra nära. En undran av Bokhyllaren fick mig att fundera på Gnooks. Det vanliga sättet att upptäcka nya författare har tidigare varit genom muntliga rekommendationer — tips ifrån vänner eller genom recensioner i tidningar. Men i och med allt mer avancerade sök- och databehandlingsalgoritmer så kommer det att bli vanligare med rekommendationer baserade på köpmönster (det används i stor omfattning av alla näthandlare — ”tänk om de andra vet något som jag inte vet, bäst jag köper den där också”), ”näraliggande” författare osv.

Idag är det knappt någon som använder portalsidorna för att hitta material på nätet — det är Google som gäller. Men är inte risken att vi missar något då? Att Google ”tvättar” nätet är känt (det var en av anledningarna till att de konkurrerade ut Altavista, de ”tvättade” bort porren ifrån resultaten) och sidor, likt Wikipedia, där vem som helst kan ändra och ingen har ansvar har ju visat sig vara problematiska (totalt sett får de det mesta rätt, men vid varje tillfälle går det inte att, utan kontroll, utgå ifrån att materialet är korrekt, vilket kan få ödesdigra konsekvenser).

Resonemanget förutsätter självklart att databasen är komplett, eller åtminstone är omfattande; men en korrekt källkritik av en rekommendation kräver även att man håller reda på vem eller vilka som ligger bakom databasen, om vad som läggs in i den. Man kan inte förvänta sig att små oberoende förlag får med sina böcker i en databas som i slutänden drivs av de stora jättarna, och vilka andra intressen har påverkat innehållet? Jag var i Kina för ett par år sedan och försökte då googla på ”Himmelska fridens torg”, inte ett enda resultat. Inte en enda sökträff — eller rättare, jag fick massor av träffar men inte en enda som pekade på massakern där eller torget i sig. Inte ens en reklamsida för turister. Kinesiska myndigheter har krävt av Google att de skall tvätta bort alla sådana resultat.

En recension i en tidning eller i en blogg kan motivera varför en bok är bra, men en genererad rapport kan bara säga att enligt kartan är A och B grannar. Hur vet man då om de fejdar eller om de är goda grannar? Källkritik har blivit allt mer kritiskt att ägna sig åt, men att utvärdera resultaten skapar situationen att man måste sätta sig in i både utvärderingsmetoden och i databasen. Hur många företag vill lämna ut sådan information? Hur många klarar av att tolka och utvärdera informationen som man får ut? Om man vill få tips om nya författare, går det att skilja mellan en metodstyrd rekommendation och en ren slumpmässig?

Hur väl klarar sökalgoritmerna ett Turingtest?

Jag är ambivalent.