Reseberättelser, en ny böjelse…

Som jag ser det finns det två sorter av reseberättelser. Den första är den klassiska berättelsen, någon har rest någonstans och skriver om sina upplevelser; resan kan vara ren turistresa och berättelsen blir mer av en berättande resehandbok, eller av det mer upptäckande slaget, t.ex. någon skriver om sina upptäkter av en viss kontinent eller kultur. Exempel på den senare varianten är Sju år i Tibet, som jag för övrigt gärna rekommenderar! Det är intressant att läsa om ett Tibet som få kände till något om innan kineserna invaderade landet och som nu allt mer ”kinesifieras”.

Men jag har fastnat för den andra sortens reseberättelser; den vetenskapliga upptäckten. Jag har läst Sten Bergmans böcker om sina botaniska upptäcktsresor till Korea och Nya Guinea och jag har verkligen fastnat för Thor Heyerdahls expeditionsberättelser — först om Påskön och nu senast om Expedition Ra.

Det verkar som om alla har resandet som hobby idag — det går knappt att prata om folk utan att de berättar om var de vill resa eller att de söker jobb på något företag som lovar utlandstjänst — och reseberättelserna har (återigen) ”julafton”. Men i den stora bokfloden saknar jag den vetenskapliga resan, berättelser som handlar om någons forskningsresa; reser inte dagens vetenskapsmän? Eller är de inkapabla att berätta en god historia? Finner man en expeditionsberättelse så är det någon extremsportare som kapitaliserar på sin (tillfälliga) berömmelse. Jag får det inte att gå ihop.

Att ge läsaren ledtrådar

När jag läste Bekännelsen av Maupassant häromveckan funderade jag en del på hur mycket som en författare skall avslöja för sina läsare; den tio sidor korta novellen går i korthet ut på att en make har i fyllan och villan varit otrogen och bekänner det efter mycket samvetskval för hustrun när hon tjatar, med resultatet att hon fullständigt bryter ihop av skratt och lämnar maken och läsaren (dvs. mig) alldeles förvirrad. Jag misstänker att det exemplar som jag har innehåller någon form av fel — i översättningen eller i sättningen och bindingen — för texten är mycket förvirrande, åtskilliga relativa pronomen verkar ”peka fel” och så vidare. Det finns egentligen tre möjliga scenarion: Hustrun tycker maken är mycket rolig, hustrun har vetat om den lilla historien och tycker makens reaktion är rolig och slutligen, vilken jag lutar emot, att det var hustrun som maken var ”otrogen” med men han var för full för att inse det.

Men det som är intressant är hur mycket ledtrådar en författare skall ge till en läsare.

Tag de klassiska deckarhistorierna där det finns två traditioner; en där detektiven samlar alla misstänkta i sista kapitlet och avslöjar hela den infernaliska intrigen för alla inblandade, inklusive läsaren, och en där läsaren introduceras till alla bevisen i samma takt som detektiven får reda på dem och det blir någon form av tävlan mellan läsaren och detektiven om vem som först knäcker gåtan.

Det finns så klart fler traditioner och en blandning av dem, men de här är väl de klichéartade traditionerna som mest förknippas med deckargenren.

Personligen gillar jag inte riktigt när precis allting berättas för en, men jag tycker sämre om när man förväntas komma på en massa luriga ledtrådar och förstå varför något hände på ett viss sätt. Jag vill normlat läsa vidare och inte lägga ifrån mig boken för en stund för att fundera på ”varför hände det där!?” — då vill jag hellre få det beskrivet för mig.

Medicin?

Varför är det så sällan några beskrivningar av medicinskt kunnande i böckerna? Det vanligaste är att det sägs att någon ”förbinder” någon annan, men varför är det aldrig någon beskrivning om hur långt den medicinska vetenskapen har nått i respektive värld? Man brukar få mycket teknikfrosseri, för SF, eller juveler- och dräktfrosseri i fantasy, men aldrig hur en läkare arbetar. Är det okunskap hos författarna eller är folk inte intresserade? (Jag undviker gärna kladdiga beskrivningar om hur ont det gör och hur blodet sprutar, läkarskräckorgierna kan lämnas utanför.) Jag har läst ”hård” SF-litteratur som satsat på att vara exakt, vetenskaplig och trovärdig men där man tar piller emot de flesta krämpor eller lägger på högteknologiska bandage som verkar lösa alla problem. Är det någon som kan beskriva någon av de behandlingsmetoder som används i Läkandets Hus i Minas Tirith (utöver Athelas)?

Den enda bok jag kan påminna mig ha läst som går in lite mer på området är Sinuhe av Waltari, men den handlar om en läkare och det vore konstigt om den inte kommenterade på behandlingarna.

Episk fantasy — enda möjligheten?

Mycket av den fantasy som skrivs är episk — det onda strider emot det goda och huvudpersonerna är ofta ”vanliga” personer som kämpar emot övermäktiga odds för att rädda världen. Klichéartat så man blir deprimerad.

Jag saknar verkligen lite ”diskbänksrealism” i fantasyn, en berättelse som inte resulterar i att grisvaktarpojken lyckas stoppa den onda motståndaren ifrån att ta över världen. En kompis slog fast att fantasy lämpar sig bara för episka berättelser, att om man ville skriva en deckarhistoria eller något annat än episkt fick man skriva en SF-historia. Det är något som jag definitivt inte håller med om!

Tag en bok som Rosens namn av Umberto Eco, en medeltida deckarhistoria, eller Robert van Guliks böcker om Domare Dee, deckarhistorier förlagda till 600-talets Kina — böcker som på intet vis är episka. Deckarhistorier är en genre i sig och där är ofta bara platsen och tiden en kuliss för själva gåtans lösning och något som ofta kan bytas ut, berättelsen i sig är densamma.

Men kommer vi någonsin att få se berättelser som Noise och Heavy Planet av Hal Clement inom fantasyn? Det var länge sedan som jag läste Neuromancer av Gibson, men jag har för mig att den var ganska oepisk, även den.

Vad jag menar med en episk berättelse är en berättelse där huvudpersonerna kämpar heroiskt emot en mycket stark motståndare och att världen påverkas av vad som huvudpersonerna gör och den kommer att påverkas under lång tid framöver. Berättelsen behöver inte sträcka sig över långa tidsperioder, på så sätt skiljer sig min definition ifrån den gängse, men en historiker skall ett par generationer senare kunna peka på ”den och den och den” effekten kom sig av vad huvudpersonerna gjorde, eller inte gjorde. Det klassiska exemplet är striden mellan gott och ont, t.ex. Taran och den svarta kitteln eller Sagan om Ringen, eller när huvudpersonerna kommer fram till viktig information, t.ex. Ringworld (där huvudpersonen listar ut en hel del information om ”Puppeteers”, utöver vad de får fram om den ringformade världen) eller Broken Angels (där man återfinner, utforskar samt drar flera viktiga slutsatser om ett marsianskepp).

Men du kanske noterade en intressant sak här; att de två exempel jag hade på striden mellan gott och ont var fantasyböcker och informationssamlandet var SF-böcker? Noise och Heavy Planet är också de berättelser om vetenskapliga expeditioner, varför kommer det sig att vi inte kan se något sådant i fantasytappning? Jag är övertygad om att man skulle kunna finna en vetenskaplig expedition i en fantasyvärld lika intressant som en på en främmande planet. I Noise kan man byta ut orsaken till stormarna ifrån atmosfärens sammansättning till magiska stormar, havets oberäknerlighet ifrån havsbottenskalv till magiska orsaker även där och låta skeppet leta efter särskild fisk istället för ämnesdestillatorer. Det skulle inte vara riktigt samma sak eftersom berättelsen är mer en orgie i vetenskap, det är s.k. hård SF, än ett rafflande äventyr, men principen är ändå den samma.

Men jag störs av den stora bristen på ”låg fantasy”, på icke-episk fantasy. Varför envisas fantasyförfattarna om att skriva episka berättelser? Har de svårt att lämna klichéerna? Är det bara SF-författarna som klarar av att tänka i nya banor och anamma nya spår?

Författarnas politiska åsikter

Det är inte ofta som författarnas egna politiska åsikter skiner igenom i en bok, även om man oftast kan ana sig till det (t.ex. brukar man kunna se vissa vänstersympatier och anti-globaliseringstankar bakom en del SF-litteratur, framförallt där företagen beskrivs som genomonda och direkt människofientliga), men frågan är om det blir bra om en författare närmast ”bevisar” sin politiska ståndspunkts förträfflighet genom sina böcker?

Jag tänker i det här fallet på Vernor Vinge och idén om anarkokapitalism, en idé som han har gett fritt spelrum i A Deepness in the Sky, novellen Bomb Scare och uppföljaren The Peace War. Idén kan sammanfattas, som den har gjorts på Wikipedia, med extrem individuell frihet — det finns ingen stat och rättsväsendet sköts genom väktarföretag (vad som då tvingar företagen att följa sina kontrakt är mer än vad jag förstår — i dagens samhälle missköter sig företagen ganska grovt med de ”straffas” inte av konsumenterna i så stor omfattning att det inte lönar sig att t.ex. utnyttja arbetarna i sina fabriker, inte hålla vad man lovar i sin reklam eller ducka undan garantiåtaganden, och vad hindrar dem ifrån att göra samma sak när det inte finns ett konsumentverk att ta dem i örat?).

Vernor Vinge själv har sagt att han tror att systemet i novellen Bomb Scare kan fungera (se förordet till novellen i The Collected Stories of Vernor Vinge) — och det märks i böckerna att han tror på systemet. I novellen och dess uppföljare, som utspelas efter en katastrof med civilisationens sammanbrott som följd, finns det en stat i Mexico medan Texas är en enda stor våt dröm för anarkokapitalism. Mexikanerna hyllar (så klart) sin styrelseform som att staten tar hand om sjuka och gamla m.m. — men det framgår med all önskvärd tydlighet att de egentligen, genom sin blotta existens, är onda och förtrycker sitt folk. Stat = förtryck. (Sedan har jag lite svårt för Vinges tendens till att beskriva ”den onda sidan” som extremt genomond, det skall inte finnas någon risk att man av misstag hejar på fel sida!)

Texas däremot är en samling enstöringar, som alla bygger sin egen ranch med olika former av militära försvarssystem, och där väktarbolag agerar polisstyrka och krigsmakt (och deras förhållande till alla regleras genom kontrakt som de storsint tydligen alltid följer, ädla [amerikaner?] som de är). Det som stör mig i visionen är att i The Peace War så är dessa ensamvargar tusen gånger bättre på att utveckla ny teknik än vad de organiserade vetenskapsmännen i Mexico är (man kan ana en antydan till att orsaken, förutom att de är en stat och därmed ineffektiv, till att Mexico släpar efter är att de lägger resurser på att ta hand om fattiga och socialt utslagna — något som kan tolkas som ytterligare en av de många ”ondskorna” som en stat sysslar med [”folk får klara sig själv” alt. ”ingen stat — ingen fattigdom”]). Visualisera följande scen: Den egenägande bonden arbetar på fälten, tar hand om djuren, gör allt underhåll av gården som hör till och dessutom utvecklar han avancerad elektronik hemma på kammaren och bygger nya maskiner som underlättar för honom på gården. Han har dessutom omfattande handel med andra bönder i samma situation och utbyter idéer och produkter så att han kan utveckla sina egna produkter. Dessutom går den utvecklingen ett par magnituder snabbare än den som drivs att de mexikanska ingenjörerna som är avlönade och kan ägna sig åt sitt arbete på heltid. Tänk vilka inneboende effekter man kan ha i ett politiskt system! Jag har rätt svårt att tro är att det är det politiska systemet som genom sin blotta existens alstrar dessa överingenjörer. (Eller är det en ganska smutsig rasism som vi ser skymta fram? Mexikaner vs. Amerikaner?)

Att läsa en bok där en skicklig författare undersöker vilka möjligheter som finns i en viss politisk eller teknisk utveckling, t.ex. i 1984, Neuromancer eller Altered Carbon, är ett trevligt nöje, men jag blir inte vidare imponerad när Vinge famlar omkring med sina vimsiga drömmar. Jag blev rekommenderad Vinge med förklaringen att det skulle vara ”hård” och realistisk SF, men så här efteråt ångrar jag att jag köpte och läste böckerna.