Den onda sidan behöver nödvändigtvis inte vara i förbund med Sauron eller djävulen, men i varje berättelse som handlar om en motsättning finns det (ofta) en ”ond” och en ”god” sida och man skall som läsare heja på den ”goda” sidan. Ibland kan det röra sig om en mycket balanserad motsättning där båda sidorna framställs som mänskliga med sina fel och brister och läsaren får en inblick i motiven för respektive sida (någon som har ett förslag på en sådan bok som exempel, jag kunde inte komma på någon?). Men oftast så blir det ganska ensidigt; man får en klar inblick i ”hjältens” motiv men motståndarna beskrivs nästan enbart genom sina handlingar. Lite klichéartat så får nästan alla onda samma attribut:
- Sadistiska
- Det spelar nästan ingen roll vilka motståndarna är, de har alltid en sadistisk läggning, minsta orsak till att utnyttja sin maktposition skall utnyttjas och det spelar ingen roll om de utnyttjar sina egna underhuggare eller sina motståndare. Sadismen har ofta, men inte alltid, en sexuell underton.
- Socialistiska
- Det gäller väl främst amerikansk SF, men motståndarna har en tendens till att förespråka olika former av socialism.
- Känslokalla
- Man kan inte vara ond om man har känslor…
- Storhetsvansinne
- Aj vill rule thö wörld in zirty zeconds, Mr Bönd
- Kontrollbehov
- Om det är så ner till när underhuggarna skall gå på toaletten så nog lägger sig storboven sig i var och när de gör det.
En motsättning kan lyfta en berättelse och göra den mer intressant eller spännande, men oftast görs motståndaren ond bara för att läsaren inte skall känna något tvivel om vem denne skall heja på. Ett slående exempel på det är Vernor Vinges A fire upon the deep där ”The Emergents” görs så genomonda att det inte skall finnas en skugga av en chans att läsaren av misstag hejar på fel sida (samt kunna motivera varför hjältarna inte skall samarbeta med dessa). Ett annat exempel är House Harkonnen i Frank Herbets Dune som även de njuter av att plåga de svaga.
Som en motsats kan man nämna The Lions of Al-Rassan av Guy Gavriel Kay, där antagonisterna i slutet av boken är gamla vänner, men tydligast är det nog i Ender’s Game av Orson Scott Card där de genomonda fienderna inte alls visar sig vara vad man trodde, de går ifrån att vara onda insekter till att vara varelser med ett känsloliv.
