Rubus Libri ~ Litterära bär

Om man försöker göra en lista på alla politiska ideologier, som finns i vår värld, så är det ett sisyfosarbete, så snart man tror listan är komplett så dyker det upp nya, Wikipedia gör ett försök (men å andra sidan så vet vi ju att man inte skall lita på Wikipedia), och det kan reflekteras i SF-litteraturen (ibland hittas nya på, som Quellism i Richard Morgans böcker), men i fantasylitteraturen lyser den med sin frånvaro.

Fantasy brukar vara en spegelbild av europeiskt feudalväsen anno 14-1500-tal med en lagom stark kung och adelsmän med makt och rikedom kopplad till mark och förläningar, ibland kan man ha ett mer vikingaaktigt styrelsesätt med självständiga storfamiljer som lovat trohet till en stamhövding, men alltid är det med europeiska förtecken.

Det politiska systemet brukar vara ett system där egen rikedom är styrande, det finns ingen välfärdsstat över huvud taget och pension är det du har sparat ihop när du inte längre kan arbeta. Det ”allmänna”, det som skatterna går till, brukar vara armén, furstens palats och vägar (för att transportera armén snabbt).

Även om det var det system som var förhärskande på medeltiden i Europa, men varför har inte fantasyvärldens tänkare kommit på andra system? Jag är dåligt påläst om andra delar av världen men grekerna testade ett flertal system, bland annat demokrati som bekant, men det lyser med sin frånvaro i litteraturen. Vi har även det kinesiska väldets meritokrati-liknande system med examinationer för att få bli byråkrater och självklart alla varianter på teokratier som har plågat vår jord, men en kung på toppen som antingen är född till posten eller som tagit kungakronan (vanligen genom våld och) verkar det enda som fungerar, eller?

Lite fantasilöst tycker jag.

Jag har en fundering på om jag någonsin skulle skiva en bok så skulle jag läsa på hur afrikanska och polynesiska samhällen fungerade när jag byggde mina nationer, det medeltida England och Frankrike — och möjligen italien — är så överutnyttjade. Sten Bergman och Thor Heyerdahl ger ett par inblickar till lite andra värderingar, framförallt till mäns respektive kvinnors arbetsuppgifter (tyvärr minns jag inte detaljerna så jag kan inte ge exempel), men lite mer variation kan man nog önska sig.

Kanske blir det bättre i och med en ny generation författare, en som har växt upp med fantasy och SF och som lämnar de gamla fårorna och bryter ny mark. Man kan alltid hoppas.

Vi har dem i många böcker, inkompetenta hjältar med stora hjärtan, och det verkar vara närmast legio för Den Goda Sidan att ledas av någon som inte skulle klara en anställningsintervju för uppgiften de ställs inför. De vet inte vart de är på väg, vad det är de egentligen skall göra, hur det skall göra det eller ens om de vill göra det. Men gör det gör de i alla fall, om inte annat för att de verkar fegt att vända om och åka hem…

Varför är alla dessa huvudpersoner så oförmögna till att genomför ens de enklaste hjältedåd? Skall man identifiera sig med huvudpersonen och känna att man själv inte skulle kunna hantera situationen bättre?

Egentligen klagar jag inte, men jag skulle så gärna se lite kompetens ibland – det blir inte mycket till historia om huvudpersonerna lyckas rakt igenom och hela tiden har kontroll på situationen likt ett Mission Impossible-avsnitt eller en episod om A-Team. Vi kan ta en annan form av hjälte; poliskommisarien i Graham Greenes Hjärtpunkten som i Afrikas hetta och krigets vanvett försöker skydda sin hustru, hjälpa skadade, leta diamantsmugglare, fånga tjuvar och undvika det egna kontraspionaget. Scobie är långt ifrån inkompetent, han visar att han är synnerligen kompetent för sin uppgift, men han plågas mycket av sina funderingar om livet och hur han skall skydda alla han bryr sig om. Han är självutplånande, rent av bokstavligen, i sin vädjan för att alla han bryr sig om skall bli skyddade ifrån … någonting. Allt ont.

Tyvärr är det en så fastbiten kliché i SF och fantasy att huvudpersonen skall vara ung, lite lagom dum och godhjärtad. Jag har lite svårt att sätta fingret på vem som är ”hjälten” i Tigana, man kanske rent av kan säga att en sådan inte finns, att gråskalan är för nyanserad, men Frodo är inte på något sätt inkompetent, även om han åtföljs av den obligatoriska fadersfiguren, det som hindrar honom ifrån att rusa iväg och utföra stordåd är hans tvivel om att han gör rätt sak och att han verkligen borde släpa med sina vänner på det (något som han försöka sätta stopp för vid Amon Hen, lyckas väl sådär).

Det börjar bli dags att raljera över andra fenomen, annars blir den här bloggen ganska klichéartad…

Jag är ingen anhängare av klichéer, men när man tar stryptag på fenomenet och producerar en ironisk lista, kan det då bli något annat än bra? The Evil Overlord List är ett fenomen som bara kan beskrivas som ett Hjältedåd, ära vara de som skrev originalet! (Det är många år sedan jag såg den först, men listan blir bara bättre för varje gång som man läser den!)

Snälla, säg att det finns flera riktigt bra böcker där författaren har hämtat tydlig inspiration ifrån listan! Pratchett brukar hålla upp en spegel för klassiska klichéer och låta dem få ett eget liv, men jag vill verkligen läsa om hur hjälten försöker klättra igenom ventilationstrummor som är för små för det, osv.

Den onda sidan behöver nödvändigtvis inte vara i förbund med Sauron eller djävulen, men i varje berättelse som handlar om en motsättning finns det (ofta) en ”ond” och en ”god” sida och man skall som läsare heja på den ”goda” sidan. Ibland kan det röra sig om en mycket balanserad motsättning där båda sidorna framställs som mänskliga med sina fel och brister och läsaren får en inblick i motiven för respektive sida (någon som har ett förslag på en sådan bok som exempel, jag kunde inte komma på någon?). Men oftast så blir det ganska ensidigt; man får en klar inblick i ”hjältens” motiv men motståndarna beskrivs nästan enbart genom sina handlingar. Lite klichéartat så får nästan alla onda samma attribut:

Sadistiska

Det spelar nästan ingen roll vilka motståndarna är, de har alltid en sadistisk läggning, minsta orsak till att utnyttja sin maktposition skall utnyttjas och det spelar ingen roll om de utnyttjar sina egna underhuggare eller sina motståndare. Sadismen har ofta, men inte alltid, en sexuell underton.

Socialistiska

Det gäller väl främst amerikansk SF, men motståndarna har en tendens till att förespråka olika former av socialism.

Känslokalla

Man kan inte vara ond om man har känslor…

Storhetsvansinne

Aj vill rule thö wörld in zirty zeconds, Mr Bönd

Kontrollbehov

Om det är så ner till när underhuggarna skall gå på toaletten så nog lägger sig storboven sig i var och när de gör det.

En motsättning kan lyfta en berättelse och göra den mer intressant eller spännande, men oftast görs motståndaren ond bara för att läsaren inte skall känna något tvivel om vem denne skall heja på. Ett slående exempel på det är Vernor Vinges A fire upon the deep där ”The Emergents” görs så genomonda att det inte skall finnas en skugga av en chans att läsaren av misstag hejar på fel sida (samt kunna motivera varför hjältarna inte skall samarbeta med dessa). Ett annat exempel är House Harkonnen i Frank Herbets Dune som även de njuter av att plåga de svaga.

Som en motsats kan man nämna The Lions of Al-Rassan av Guy Gavriel Kay, där antagonisterna i slutet av boken är gamla vänner, men tydligast är det nog i Ender’s Game av Orson Scott Card där de genomonda fienderna inte alls visar sig vara vad man trodde, de går ifrån att vara onda insekter till att vara varelser med ett känsloliv.

Mycket av den fantasy som skrivs är episk — det onda strider emot det goda och huvudpersonerna är ofta ”vanliga” personer som kämpar emot övermäktiga odds för att rädda världen. Klichéartat så man blir deprimerad.

Jag saknar verkligen lite ”diskbänksrealism” i fantasyn, en berättelse som inte resulterar i att grisvaktarpojken lyckas stoppa den onda motståndaren ifrån att ta över världen. En kompis slog fast att fantasy lämpar sig bara för episka berättelser, att om man ville skriva en deckarhistoria eller något annat än episkt fick man skriva en SF-historia. Det är något som jag definitivt inte håller med om!

Tag en bok som Rosens namn av Umberto Eco, en medeltida deckarhistoria, eller Robert van Guliks böcker om Domare Dee, deckarhistorier förlagda till 600-talets Kina — böcker som på intet vis är episka. Deckarhistorier är en genre i sig och där är ofta bara platsen och tiden en kuliss för själva gåtans lösning och något som ofta kan bytas ut, berättelsen i sig är densamma.

Men kommer vi någonsin att få se berättelser som Noise och Heavy Planet av Hal Clement inom fantasyn? Det var länge sedan som jag läste Neuromancer av Gibson, men jag har för mig att den var ganska oepisk, även den.

Vad jag menar med en episk berättelse är en berättelse där huvudpersonerna kämpar heroiskt emot en mycket stark motståndare och att världen påverkas av vad som huvudpersonerna gör och den kommer att påverkas under lång tid framöver. Berättelsen behöver inte sträcka sig över långa tidsperioder, på så sätt skiljer sig min definition ifrån den gängse, men en historiker skall ett par generationer senare kunna peka på ”den och den och den” effekten kom sig av vad huvudpersonerna gjorde, eller inte gjorde. Det klassiska exemplet är striden mellan gott och ont, t.ex. Taran och den svarta kitteln eller Sagan om Ringen, eller när huvudpersonerna kommer fram till viktig information, t.ex. Ringworld (där huvudpersonen listar ut en hel del information om ”Puppeteers”, utöver vad de får fram om den ringformade världen) eller Broken Angels (där man återfinner, utforskar samt drar flera viktiga slutsatser om ett marsianskepp).

Men du kanske noterade en intressant sak här; att de två exempel jag hade på striden mellan gott och ont var fantasyböcker och informationssamlandet var SF-böcker? Noise och Heavy Planet är också de berättelser om vetenskapliga expeditioner, varför kommer det sig att vi inte kan se något sådant i fantasytappning? Jag är övertygad om att man skulle kunna finna en vetenskaplig expedition i en fantasyvärld lika intressant som en på en främmande planet. I Noise kan man byta ut orsaken till stormarna ifrån atmosfärens sammansättning till magiska stormar, havets oberäknerlighet ifrån havsbottenskalv till magiska orsaker även där och låta skeppet leta efter särskild fisk istället för ämnesdestillatorer. Det skulle inte vara riktigt samma sak eftersom berättelsen är mer en orgie i vetenskap, det är s.k. hård SF, än ett rafflande äventyr, men principen är ändå den samma.

Men jag störs av den stora bristen på ”låg fantasy”, på icke-episk fantasy. Varför envisas fantasyförfattarna om att skriva episka berättelser? Har de svårt att lämna klichéerna? Är det bara SF-författarna som klarar av att tänka i nya banor och anamma nya spår?