Rubus Libri ~ Litterära bär

Varför är det så sällan några beskrivningar av medicinskt kunnande i böckerna? Det vanligaste är att det sägs att någon ”förbinder” någon annan, men varför är det aldrig någon beskrivning om hur långt den medicinska vetenskapen har nått i respektive värld? Man brukar få mycket teknikfrosseri, för SF, eller juveler- och dräktfrosseri i fantasy, men aldrig hur en läkare arbetar. Är det okunskap hos författarna eller är folk inte intresserade? (Jag undviker gärna kladdiga beskrivningar om hur ont det gör och hur blodet sprutar, läkarskräckorgierna kan lämnas utanför.) Jag har läst ”hård” SF-litteratur som satsat på att vara exakt, vetenskaplig och trovärdig men där man tar piller emot de flesta krämpor eller lägger på högteknologiska bandage som verkar lösa alla problem. Är det någon som kan beskriva någon av de behandlingsmetoder som används i Läkandets Hus i Minas Tirith (utöver Athelas)?

Den enda bok jag kan påminna mig ha läst som går in lite mer på området är Sinuhe av Waltari, men den handlar om en läkare och det vore konstigt om den inte kommenterade på behandlingarna.

Mycket av den fantasy som skrivs är episk — det onda strider emot det goda och huvudpersonerna är ofta ”vanliga” personer som kämpar emot övermäktiga odds för att rädda världen. Klichéartat så man blir deprimerad.

Jag saknar verkligen lite ”diskbänksrealism” i fantasyn, en berättelse som inte resulterar i att grisvaktarpojken lyckas stoppa den onda motståndaren ifrån att ta över världen. En kompis slog fast att fantasy lämpar sig bara för episka berättelser, att om man ville skriva en deckarhistoria eller något annat än episkt fick man skriva en SF-historia. Det är något som jag definitivt inte håller med om!

Tag en bok som Rosens namn av Umberto Eco, en medeltida deckarhistoria, eller Robert van Guliks böcker om Domare Dee, deckarhistorier förlagda till 600-talets Kina — böcker som på intet vis är episka. Deckarhistorier är en genre i sig och där är ofta bara platsen och tiden en kuliss för själva gåtans lösning och något som ofta kan bytas ut, berättelsen i sig är densamma.

Men kommer vi någonsin att få se berättelser som Noise och Heavy Planet av Hal Clement inom fantasyn? Det var länge sedan som jag läste Neuromancer av Gibson, men jag har för mig att den var ganska oepisk, även den.

Vad jag menar med en episk berättelse är en berättelse där huvudpersonerna kämpar heroiskt emot en mycket stark motståndare och att världen påverkas av vad som huvudpersonerna gör och den kommer att påverkas under lång tid framöver. Berättelsen behöver inte sträcka sig över långa tidsperioder, på så sätt skiljer sig min definition ifrån den gängse, men en historiker skall ett par generationer senare kunna peka på ”den och den och den” effekten kom sig av vad huvudpersonerna gjorde, eller inte gjorde. Det klassiska exemplet är striden mellan gott och ont, t.ex. Taran och den svarta kitteln eller Sagan om Ringen, eller när huvudpersonerna kommer fram till viktig information, t.ex. Ringworld (där huvudpersonen listar ut en hel del information om ”Puppeteers”, utöver vad de får fram om den ringformade världen) eller Broken Angels (där man återfinner, utforskar samt drar flera viktiga slutsatser om ett marsianskepp).

Men du kanske noterade en intressant sak här; att de två exempel jag hade på striden mellan gott och ont var fantasyböcker och informationssamlandet var SF-böcker? Noise och Heavy Planet är också de berättelser om vetenskapliga expeditioner, varför kommer det sig att vi inte kan se något sådant i fantasytappning? Jag är övertygad om att man skulle kunna finna en vetenskaplig expedition i en fantasyvärld lika intressant som en på en främmande planet. I Noise kan man byta ut orsaken till stormarna ifrån atmosfärens sammansättning till magiska stormar, havets oberäknerlighet ifrån havsbottenskalv till magiska orsaker även där och låta skeppet leta efter särskild fisk istället för ämnesdestillatorer. Det skulle inte vara riktigt samma sak eftersom berättelsen är mer en orgie i vetenskap, det är s.k. hård SF, än ett rafflande äventyr, men principen är ändå den samma.

Men jag störs av den stora bristen på ”låg fantasy”, på icke-episk fantasy. Varför envisas fantasyförfattarna om att skriva episka berättelser? Har de svårt att lämna klichéerna? Är det bara SF-författarna som klarar av att tänka i nya banor och anamma nya spår?

Det är inte ofta som författarnas egna politiska åsikter skiner igenom i en bok, även om man oftast kan ana sig till det (t.ex. brukar man kunna se vissa vänstersympatier och anti-globaliseringstankar bakom en del SF-litteratur, framförallt där företagen beskrivs som genomonda och direkt människofientliga), men frågan är om det blir bra om en författare närmast ”bevisar” sin politiska ståndspunkts förträfflighet genom sina böcker?

Jag tänker i det här fallet på Vernor Vinge och idén om anarkokapitalism, en idé som han har gett fritt spelrum i A Deepness in the Sky, novellen Bomb Scare och uppföljaren The Peace War. Idén kan sammanfattas, som den har gjorts på Wikipedia, med extrem individuell frihet — det finns ingen stat och rättsväsendet sköts genom väktarföretag (vad som då tvingar företagen att följa sina kontrakt är mer än vad jag förstår — i dagens samhälle missköter sig företagen ganska grovt med de ”straffas” inte av konsumenterna i så stor omfattning att det inte lönar sig att t.ex. utnyttja arbetarna i sina fabriker, inte hålla vad man lovar i sin reklam eller ducka undan garantiåtaganden, och vad hindrar dem ifrån att göra samma sak när det inte finns ett konsumentverk att ta dem i örat?).

Vernor Vinge själv har sagt att han tror att systemet i novellen Bomb Scare kan fungera (se förordet till novellen i The Collected Stories of Vernor Vinge) — och det märks i böckerna att han tror på systemet. I novellen och dess uppföljare, som utspelas efter en katastrof med civilisationens sammanbrott som följd, finns det en stat i Mexico medan Texas är en enda stor våt dröm för anarkokapitalism. Mexikanerna hyllar (så klart) sin styrelseform som att staten tar hand om sjuka och gamla m.m. — men det framgår med all önskvärd tydlighet att de egentligen, genom sin blotta existens, är onda och förtrycker sitt folk. Stat = förtryck. (Sedan har jag lite svårt för Vinges tendens till att beskriva ”den onda sidan” som extremt genomond, det skall inte finnas någon risk att man av misstag hejar på fel sida!)

Texas däremot är en samling enstöringar, som alla bygger sin egen ranch med olika former av militära försvarssystem, och där väktarbolag agerar polisstyrka och krigsmakt (och deras förhållande till alla regleras genom kontrakt som de storsint tydligen alltid följer, ädla [amerikaner?] som de är). Det som stör mig i visionen är att i The Peace War så är dessa ensamvargar tusen gånger bättre på att utveckla ny teknik än vad de organiserade vetenskapsmännen i Mexico är (man kan ana en antydan till att orsaken, förutom att de är en stat och därmed ineffektiv, till att Mexico släpar efter är att de lägger resurser på att ta hand om fattiga och socialt utslagna — något som kan tolkas som ytterligare en av de många ”ondskorna” som en stat sysslar med ["folk får klara sig själv" alt. "ingen stat -- ingen fattigdom"]). Visualisera följande scen: Den egenägande bonden arbetar på fälten, tar hand om djuren, gör allt underhåll av gården som hör till och dessutom utvecklar han avancerad elektronik hemma på kammaren och bygger nya maskiner som underlättar för honom på gården. Han har dessutom omfattande handel med andra bönder i samma situation och utbyter idéer och produkter så att han kan utveckla sina egna produkter. Dessutom går den utvecklingen ett par magnituder snabbare än den som drivs att de mexikanska ingenjörerna som är avlönade och kan ägna sig åt sitt arbete på heltid. Tänk vilka inneboende effekter man kan ha i ett politiskt system! Jag har rätt svårt att tro är att det är det politiska systemet som genom sin blotta existens alstrar dessa överingenjörer. (Eller är det en ganska smutsig rasism som vi ser skymta fram? Mexikaner vs. Amerikaner?)

Att läsa en bok där en skicklig författare undersöker vilka möjligheter som finns i en viss politisk eller teknisk utveckling, t.ex. i 1984, Neuromancer eller Altered Carbon, är ett trevligt nöje, men jag blir inte vidare imponerad när Vinge famlar omkring med sina vimsiga drömmar. Jag blev rekommenderad Vinge med förklaringen att det skulle vara ”hård” och realistisk SF, men så här efteråt ångrar jag att jag köpte och läste böckerna.

Oscar Wilde brukar tillskrivas uttalandet att Mode är något så motbjudande att vi måste byta ut det var sjätte månad för att stå ut med det, och likaväl som det går moden i kläder går det också så i litteraturen, då särskilt i SF- och fantasy-genrena. Jag läste All Tomorrow Parties av William Gibbson strax innan jul 2005 och jag kunde då inte låta bli att slås av ovanstående ”citat”.

Inom SF-genren verkar det finnas två moden — eller är det rent av två dominerande politiska filosofier? — som härskar: Nationalstatens försvinnande och vad som händer om miljövänner får inflytande.

Det har alltid gjort sig påmint men snart går det inte att läsa en bok utan att konfronteras med det första modet; nationalstatens upplösande. I så gott som varje bok har man presenterat ett framtida samhälle som tagit över av multinationella företag och där nationalstaten så gott som helt har försvunnit — Asien har förvandalts till en rå kapitalism med enorma, ansiktslösa arbetarskaror som skyndar mellan kontor eller maskiner och likkisteliknande lägenheter (coffins) och Europa pendlar mellan ett allomspännande EU, anarki och små, svaga nationalstater som innvånarna desperat klamrar sig fast vid till skydd emot storföretagen. En svart och okänslig framtid brukar målas upp, utom för USA! Något som alltid fascinerar mig är att USA verkar ha gått ur varje omvälvande samhällsförändring ganska oskatt. Det brukar variera hur intakt Washington är, ibland har USA delats upp i nya nationalstater (företrädesvis i en sydlig, en östlig del och västkusten i en eller flera delar med Kalifonien som den dominerande parten) och ibland fungerar landet som idag men med ett större mått av regionalt självstyre.

Är detta ett tecken på författarnas politiska uppfattning (en extrem-neo-liberal, anti-federal republikansk vision?) eller amerikansk patriotism (vårt land är så bra att det kommer aldrig att falla, alla andra kommer att krossas av utvecklingens hjul!)? Svårt att svara på, särskilt som flera författare har sagt att de genom sina böcker ville varna för en viss utveckling (mest känd för det är väl William Gibson som med Neuromancer ville varna för och påvisa utvecklingen emot megacorpar och social utslagning — bara för att närmast påskynda utvecklingen genom cyberpunken).

Utmärkande för varje sådant scenario är att man går emot ett mer anarkistiskt samhälle, ganska ofta med en obefintlig eller försvagad statsapparat, och att man relativt ostraffat kan utnyttja folk som man vill — det enda som hindrar dig ifrån att gå för hårt fram är att grannen har en stor puffra eller många vänner med stora puffror.

Om anarkismen utmålas som något gott eller ont varierar självklart mellan författare och författare, men anarkism verkar vara det som väntar USA i framtiden.

Den enda boken jag påminna mig som jag har läst som har gått emot en starkare centralstat är Ape and Essence av Aldous Huxley, en bok som utspelas i en kärnvapenbombat Los Angeles. Strålningen har förändrat flera av människans instinkter och som ett svar på detta har en väldigt regiös regim införts.

Men detta är förstås inte sant om miljövännerna vinner något inflytande! Då blir det centralstat, diktatur, förtryck, ekonomisk kollaps och en tillbakgång till medeltiden; och gärna med ett inslag av socialism (som en amerikan uppfattar det). Det mest slående exemplet på det är Fallen Angels av Larry Niven, Jerry Pournelle och Michael Flynn (den finns att ladda hem gratis ifrån Baen Free Library), en istid har kommit som en följd av klimatförändringar, vilket har gjort att miljövännerna (de beskrivs som Ludditer men porträtteras mer som miljövänner än som egentliga Ludditer — men man sätter likhetstecken mellan miljörörelsen och motstånd emot varje civilisationsutveckling) har kommit till makten, med ett par förutsägbara resultat som centraliserad stat, socialism och förtryck (vilka alla tre enligt många verkar gå hand i hand).

Hur man än vänder och vrider på det så ser inte framtiden ljus ut för USA; om det inte vore för de självständiga själar som drömmer om frihet och makten att råda över sig själva. Gissa vilka som är böckernas hjältar…

Jag har nu installerat Edit Comments XT som ger möjlighet att redigera dina kommentarer i efterhand. Det går till som så att du identifieras på IP-nummer (eller rättare, om du har samma IP-nummer som den som skrev kommentaren) och du kan då redigera dina kommentarer upp till 90 minuter efter att du skrev kommentaren.

Berätta gärna vad ni tycker om funktionen, framförallt om den inte fungerar väl…

Författaren är till för läsaren och inte tvärt om!

Det är väldigt få böcker som jag har lagt ifrån mig utan att läsa ut dem — de jag kan komma på är SS-staten, A Game of Thrones (planerar att kanske läsa slut den om … ett tag), Market Forces … och Nalle Puh och Atomens Existens av Hans-Uno Bengtsson.

Varför jag har slutat läsa dem har varierat, men Hans-Uno Bengtssons bok är den enda som jag har lagt bort av ilska över författaren och ett beslut att aldrig läsa vare sig den eller någon annan bok av författaren ifråga.

Jag hade dessförinnan läst Tao enligt Puh av Benjamin Hoff och funnit mycket nöje i den boken, och då jag slår upp Nalle Puh och Atomens Existens och läser i inledningen hur Bengtsson ondgör sig över Hoffs bok inser man snabbt två saker; dels att Bengtsson inte har fattat ett dugg av vad Hoff försöker säga och att han är en typisk Uggla.

Vad är då utmärkane för en Uggla? Jo, ”kvirrandet för kvirrandets egen skull” (om mitt minne inte sviker mig) och en stark tendens om att vara imponerad av sig själv — den beskrivningen passar mycket väl in på den Hans-Uno Bengtsson som skymtar fram under det första kapitlet (jag läste aldrig mer än så).

I första kapitlet lägger Hans-Uno Bengtsson grunden för resten av boken och tar då avstamp i berättelsen om hur Nalle Puh försökt komma åt binas honung genom att segla upp med Christoffer Robins ballong. Jag kan inte påstå att jag förstod så mycket av kapitlet — jag återkommer snart till varför — men mitt minne kan svika mig på detaljerna, det är 10-15 år sedan jag läste den. Men jag minns fortfarande min ilska tydligt.

Hans-Uno Bengtsson var uppenbarligen mycket imponerad av sina kunskaper i franska språket för han var mycket förtjust i att citera just franska vetenskapsmän — och han återgav dem självklart på originalspråk. Tyvärr var han inte så kunnig att han kunde översätta dem till svenska. Jag sökte ganska ingående efter fotnoter, slutnoter eller någon annan information om vad citaten betydde — för ni tror väl inte att texten i övrigt gav några ledtrådar? Självklart förutsatte resonemanget runt om att man förstod citatet — hur skulle man annars kunna köra ner i halsen på läsaren att han inte var lika kunnig och kvick som författaren?

Jag gav upp när jag läste en sida med bortåt tio citat, uppgiven kunde jag konstatera att en hel sida var helt värdelös för mig.

Jag återkommer inte till en restaurang med usel service, eller en affär med okunnig personal, varför skall jag då lägga tid på att läsa en bok där författaren inte respekterar läsaren? I Rosens Namn av Umberto Eco finns det gott om latinska citat, men där har man slutnoter med svenska översättningar. Att hålla på och bläddra fram och tillbaka sänker läshastigheten på ett, för mig, otrevligt sätt, jag hade föredragit fotnoter, men man visar sig vara mån om att läsaren skall få god behållning av berättelsen och inte förvirrat bläddra vidare. Det är något jag inte kan påstå att Hans-Uno Bengtsson har gjort. Han har visat ett överlägset förakt för läsaren och jag begriper inte varför förläggaren har låtit sig övertals till att utelämna en översättning.

Var det någon som begrep franskan och kan uttala sig om boken var bra eller ej? Har jag missat något?

Under de senaste dagarna har jag översatt bloggen (WordPress-temat för att vara exakt) till svenska, om du skulle hitta några kvardröjande utländska ord är du mer än välkommen att kommentera nedan. Jag hoppas att jag i min iver inte har haft sönder programkoden, men skulle du hitta något sådant vore jag mycket tacksam om jag fick veta det!

Jag planerar att installera möjligheten att redigera sina kommentarer i efterhand samt att man kan förhandsgranska dem, är det något mer som saknas?

Hur beskriver man egentligen en gripande och bra bok? Ett par av böckerna som jag har läst är riktigt bra, jag tänker t.ex. på Altered Carbon av Richard Morgan och The Crucible Triology av Sara Douglass, men hur beskriver man dem i ett par korta ord så att andra blir intresserade av vad de handlar om? Jag är lite inne på att en metod är att ha ett citat ifrån boken som samlar hela konceptet och definierar den.

De citat som jag har samlat på mig är i huvudsak ifrån Richard Morgans böcker:

• ”Make it personal” ifrån Altered Carbon — möjligen med tillägget ”That’s f*cking enough!”. (Det förra är så häftigt att jag bad Morgan skriva ”This is personal…” som citat när han signerade mitt exemplar av Black Man).
• ”We did worse things on more places then I care to remember / You have total Envoy recall / Ok, 17 planets and four moons” (Kovacs i ett gräl med ett före detta befäl om vad han gjorde i Broken Angels, ifrån Woken Furies). Sedan gillar jag vad som framkommer i slutet av Woken Furies där ”full Envoy deployment, at attack strength”, för att ta över kontrollen av en hel planet, visar sig vara…ungefär 10 man.
• ”How come that I am the one feeling raped?” (The Crucuble Triology, har för mig att det är i andra halvan av andra delen, The Wounded Hawk) Tomas Nevilles kommentar i ett av hans många gräl med sin ”bundsförvanter”, men samtidigt något som sammanfattar väldigt mycket av känslan av boken. Hur kommer det sig att det är Tomas som känner sig utnyttjad och ”våldtagen”?
• ”Bytet är på språng” eller ”The game is afoot” ifrån Sherlock Holmes, men frågan är om inte ”Elementärt, min käre Watson” är ett bättre ”citat”. Till saken hör att det senare inte alls är ett citat, frasen förekommer inte någonstans i berättelserna om Sherlock Holmes, men samtidigt är det så kärnfullt att jag väljer att ha med det här ändå.

Hur skall man ”definera” Sagan om Ringen, Stiftelsetrilogin eller Liftarens Guide till Galaxen? Går det att med ett enkelt citat sammanfatta hela stämningen i en bok och få ett igenkännande leende ifrån någon annan som har läst boken?

Det var det enligt Stalin, men bortsett ifrån honom? Finns det någon som tycker så? (Det är fusk at nämna Jordan!)

Under det senaste året har jag läst ett flertal böcker (ganska många faktiskt) som är på mellan 500 och 700 sidor, och någonting som legat och gnagt är att de flesta av dem har haft en ganska långsam handling och ägnar ganska mycket tid (läs: sidor) åt transportsträckorna mellan de scener som för handlingen framåt. Författaren följer närmast personerna med en filmkamera och dokumenterar allt de gör, hur de tänder och släcker lampor när de går ifrån rum till rum osv. Tankarna för en ganska snabbt till någon form av dokusåpa, inget får utelämnas. Detaljerade beskrivningar kan ibland ha ett ganska viktigt syfte, t.ex. att beskriva effekten på samhället en viss framtida teknik har. En av de bästa scenerna i Altered Carbon av Richard Morgan är när Kovacs går igenom ”ankomsthallen” i anläggningen för ”nedladdning” och passerar en familj; mamma, pappa och två små barn. Samtliga står och gråter förtvivlat för den svarta familjen har fått sin make och far nedladdad i en vit mans kropp. Det är en mycket stark scen men som inte har något att göra med historien i övrigt, men som samtidigt påtalar de effekter tekniken med kroppsbyte kan få. Problematiken tas ytterligare upp i Woken Furies där diverse sociala ritualer beskrivs för att säkerställa att den kropp man talar med innehåller den person som man tror det är.

Dessa scener för inte historien framåt nämnvärt, men de är utan tvekan scener som tillför djup, känsla och trovärdighet till berättelsen. Morgan strör en del sådana här händelser kring sig och som alla tillför något till förståelsen för världen, men de blir sällan så många att de drar kraft och energi ifrån själva berättelsen.

En bok som är rakt motsatt är Perdido Street Station av Miéville China; boken är på runt 800 sidor och man kan relativt enkelt leva utan 150 av dem. Det är inte det att berättelsen sträcker sig över lång tid utan boken är närmast sinnebilden för den dokumenterande författaren, han följer sina personer med en kamera och dokumenterar varje detalj och känsla som de gör och har. Missförstå mig inte, jag tycker att Perdido Street Station är en bra bok, men den är så långsam att det är svårt att tala om något tempo i berättandet — inte ens i ”slutstriden” fångas läsaren upp i någon form av spänning. Varifrån kommer denna trend att älta allt i evighet? Dåligt författarskap, dåliga redaktörer eller ”vill” folk ha det så?

Betänk att Tolkiens trilogi är på ungefär 1000 sidor och han fick med en hel del i de tre böckerna (och då är det inte högt tempo — det tog dem evigheter att lämna Hobsala, för att inte tala om alla resor genom vildmarken!). Jag kan inte göra mig fri en viss olustig känsla att om en modern författare skulle skriva Härskarringen idag, hur många sidor skulle han då behöva? Skulle 1000 sidor per bok vara nog?

Har Terry Pratchetts figurer i stadsvakten blivit som Stålmannen eller som Fantomen?

Ett utmärkande drag för Stålmannen, som det beskrevs i en Fantomen-tidning i en diskussion om varför Fantomen fortsatte att vara populär medan Stålmannen hade försvunnit ur hyllorna, är att Stålmannen genom åren har fått allt fler och kraftigare superkrafter. Till en början var han bara enormt stark — han var inte så övernaturligt stark som han senare blev — och han kunde inte flyga utan ”bara” hoppa över hus (med tiden blev det över skyskrapor och till slut kunde han flyga). Vidare så fick han röntgensyn, värmesyn, hypnotisk blick osv. Fantomen å sin sida blev … skickligare i att skjuta och se cool ut (samt en helt fenomenal tur!). Stålmannen fick till slut så många superkrafter att det i princip inte fanns något som kunde besegra honom.

Jag när jag hade avslutat Thud! kunde jag inte låta bli att slås av att Pratchett har tonat ned Vimes, Morots och Anguas förmågor rätt betänkligt. Morot kan inte bara gå in i dvärgsamhället och domptera som han kunde i tidigare böcker, han hade knappt något att säga till om överhuvudtaget (och i Den Femte Elefanten var hans okunskap om vildmarksliv närmast livshotande). Angua möte ofta(re) motståndare som på olika sätt neutraliserade hennes varulvsstyrka och -förmågor (t.ex. luktsinnet) och Vimes har inte alls samma kontroll på situationen som han hade i t.ex. På Lerfötter — på senare tid har han kunnat lura varenda Lönnmördare som överhuvudtaget har åtagit sig ett kontrakt på Vimes. (Jag undrar om han lika lätt kommer att komma undan ifrån nästa lönnmordsförsök?) Kan det vara så att trion blev för ”mäktig”, att de kunde klara av för mycket motståndare, att de blev för mycket som Stålmannen så Pratchett var tvungen att tona ned dem, att göra dem ”mänskligare”? Men var det i så fall för att det blev löjligt, svårt att skriva ”trovärdiga” berättelser eller var det av någon annan anledning?

Själv tror jag att Pratchett insåg att hans berättelser om Stadsvakten skulle bli en enda lång terrorbalans — motståndarna skulle tvingas bli allt extremare för att de överhuvudtaget skulle kunna bli en match för Vakten, och Vimes med anhang skulle, något subtilt, hela tiden utvecklas och klara situationen. Det blir lite fånigt om man klarar varje utmaning — det skulle vara lite uppfriskande om de misslyckades med att fånga en mördare, spion eller tjuv. Ett tecken på detta Stålmannenfenomen som man kan se är den totala bristern på belöningar till Vimes efter varje uppklarat fall — han har stigit så i titlarna att han inte kan stiga så mycket mer, efter de senaste böckerna har belöningarna helt uteblivit.

Men det som intresserar mig mer är vad som händer i böckerna framöver, kommer Vimes stjärna att dala, eller kommer det att bli vanligare med storpolitik och intriger som i Den Femte Elefanten, Jingo och Thud? Min favoriter bland Pratchetts böcker har varit just böckerna om Vakten och jag skulle välkomna lite mer jordnära berättelser där trion rör sig på stadens gator och försöker styra undan gillesintrigerna, snarare än vara mitt upp i dem.