Rubus Libri ~ Litterära bär

Om man försöker göra en lista på alla politiska ideologier, som finns i vår värld, så är det ett sisyfosarbete, så snart man tror listan är komplett så dyker det upp nya, Wikipedia gör ett försök (men å andra sidan så vet vi ju att man inte skall lita på Wikipedia), och det kan reflekteras i SF-litteraturen (ibland hittas nya på, som Quellism i Richard Morgans böcker), men i fantasylitteraturen lyser den med sin frånvaro.

Fantasy brukar vara en spegelbild av europeiskt feudalväsen anno 14-1500-tal med en lagom stark kung och adelsmän med makt och rikedom kopplad till mark och förläningar, ibland kan man ha ett mer vikingaaktigt styrelsesätt med självständiga storfamiljer som lovat trohet till en stamhövding, men alltid är det med europeiska förtecken.

Det politiska systemet brukar vara ett system där egen rikedom är styrande, det finns ingen välfärdsstat över huvud taget och pension är det du har sparat ihop när du inte längre kan arbeta. Det ”allmänna”, det som skatterna går till, brukar vara armén, furstens palats och vägar (för att transportera armén snabbt).

Även om det var det system som var förhärskande på medeltiden i Europa, men varför har inte fantasyvärldens tänkare kommit på andra system? Jag är dåligt påläst om andra delar av världen men grekerna testade ett flertal system, bland annat demokrati som bekant, men det lyser med sin frånvaro i litteraturen. Vi har även det kinesiska väldets meritokrati-liknande system med examinationer för att få bli byråkrater och självklart alla varianter på teokratier som har plågat vår jord, men en kung på toppen som antingen är född till posten eller som tagit kungakronan (vanligen genom våld och) verkar det enda som fungerar, eller?

Lite fantasilöst tycker jag.

Jag har en fundering på om jag någonsin skulle skiva en bok så skulle jag läsa på hur afrikanska och polynesiska samhällen fungerade när jag byggde mina nationer, det medeltida England och Frankrike — och möjligen italien — är så överutnyttjade. Sten Bergman och Thor Heyerdahl ger ett par inblickar till lite andra värderingar, framförallt till mäns respektive kvinnors arbetsuppgifter (tyvärr minns jag inte detaljerna så jag kan inte ge exempel), men lite mer variation kan man nog önska sig.

Kanske blir det bättre i och med en ny generation författare, en som har växt upp med fantasy och SF och som lämnar de gamla fårorna och bryter ny mark. Man kan alltid hoppas.

Vi har dem i många böcker, inkompetenta hjältar med stora hjärtan, och det verkar vara närmast legio för Den Goda Sidan att ledas av någon som inte skulle klara en anställningsintervju för uppgiften de ställs inför. De vet inte vart de är på väg, vad det är de egentligen skall göra, hur det skall göra det eller ens om de vill göra det. Men gör det gör de i alla fall, om inte annat för att de verkar fegt att vända om och åka hem…

Varför är alla dessa huvudpersoner så oförmögna till att genomför ens de enklaste hjältedåd? Skall man identifiera sig med huvudpersonen och känna att man själv inte skulle kunna hantera situationen bättre?

Egentligen klagar jag inte, men jag skulle så gärna se lite kompetens ibland – det blir inte mycket till historia om huvudpersonerna lyckas rakt igenom och hela tiden har kontroll på situationen likt ett Mission Impossible-avsnitt eller en episod om A-Team. Vi kan ta en annan form av hjälte; poliskommisarien i Graham Greenes Hjärtpunkten som i Afrikas hetta och krigets vanvett försöker skydda sin hustru, hjälpa skadade, leta diamantsmugglare, fånga tjuvar och undvika det egna kontraspionaget. Scobie är långt ifrån inkompetent, han visar att han är synnerligen kompetent för sin uppgift, men han plågas mycket av sina funderingar om livet och hur han skall skydda alla han bryr sig om. Han är självutplånande, rent av bokstavligen, i sin vädjan för att alla han bryr sig om skall bli skyddade ifrån … någonting. Allt ont.

Tyvärr är det en så fastbiten kliché i SF och fantasy att huvudpersonen skall vara ung, lite lagom dum och godhjärtad. Jag har lite svårt att sätta fingret på vem som är ”hjälten” i Tigana, man kanske rent av kan säga att en sådan inte finns, att gråskalan är för nyanserad, men Frodo är inte på något sätt inkompetent, även om han åtföljs av den obligatoriska fadersfiguren, det som hindrar honom ifrån att rusa iväg och utföra stordåd är hans tvivel om att han gör rätt sak och att han verkligen borde släpa med sina vänner på det (något som han försöka sätta stopp för vid Amon Hen, lyckas väl sådär).

Det börjar bli dags att raljera över andra fenomen, annars blir den här bloggen ganska klichéartad…

Jag är ingen anhängare av klichéer, men när man tar stryptag på fenomenet och producerar en ironisk lista, kan det då bli något annat än bra? The Evil Overlord List är ett fenomen som bara kan beskrivas som ett Hjältedåd, ära vara de som skrev originalet! (Det är många år sedan jag såg den först, men listan blir bara bättre för varje gång som man läser den!)

Snälla, säg att det finns flera riktigt bra böcker där författaren har hämtat tydlig inspiration ifrån listan! Pratchett brukar hålla upp en spegel för klassiska klichéer och låta dem få ett eget liv, men jag vill verkligen läsa om hur hjälten försöker klättra igenom ventilationstrummor som är för små för det, osv.

Martinas inlägg om förbjudna böcker i USA fick mig att tänka till, har vi några böcker som är förbjudna i Sverige? Jag kan tänka mig att det finns böcker som ägnar sig åt ”hets mot folkgrupp”, men ”vanliga” böcker?

Jag känner inte till några, men det kanske bara betyder att förbudet fungerar…

Böckerna om Arn vägrar jag att läsa, filmen trakterar mig ännu mindre, men det är inte bara på grund av att jag inte står ut med Guillou, varken som författare eller person. Jag läste en recension i samband med att första boken kom och jag fick det bestående intrycket att det inte var en bok som jag inte ville läsa. Hela upplägget för boken luktade anakronism och personerna agerade mer efter en modern logik, eller en logik som en modern människa tror att de skulle agera efter, än efter en logik som jag uppfattade som mer tidsenlig (jo, jag ser hålet i mitt resonemang). Oavsett vilket så bestämde jag mig för att jag inte ville befatta mig med serien (hade det inte varit Guillou som hade skrivit dem så hade jag kanske varit mer positivt inställd till böckerna). Jag har mycket svårt för stora anakronismer i böcker som utspelas i ”dåtid”, det blir något som skaver på läsupplevelsen. (Ibland kan anakronsimen vara en del i berättelsen, t.ex. hela gengren alternativ historia.)

Vissa saker måste man gör avsteg för, t.ex. så måste huvudpersonen i boken existera, om han sedan inte har gjort det i verkligheten så är inte det något som stör mig. Samma sak gäller det historiska personer som dyker upp som huvud- eller bifigurer – för att de skall bli en berättelse av det, förutsatt att det inte är en dramatiserad biografi, så måste man göra avsteg ifrån vad personen sade och gjorde. T.ex. var en av kommentarerna om Arn-filmen att det inte fanns några historiska belägg för att det har funnits en svensk tempelriddare i Jerusalem vid den tiden, något som så att säga är utanför ämnet eftersom berättelsen ”krävde” att Arn åkte dit (jag utgår i och för sig ifrån att historikern blev felciterad av journalisten, han ville antagligen bara upplysa folk så att de inte trodde att Arn har funnits i verkligheten, felciteringar är ju annars legio).

En av mina absoluta favorittrilogier är The Crucible Triology av Sara Douglass, som är ruggigt korrekt i detaljerna, men samtidigt liberal med flera andra historiska fakta. Vad är det som gör, i mitt tycke, den ena bokserien så läsvärd och den andra avskyvärd? Om vi ser bortom kvalitén på det rena författarskapet, och hur välskriven respektive bok är, så finns det tre saker som jag tycker är viktiga:

Föremål

Saker måste vara korrekta i berättelsen för att jag skall acceptera den; dvs. inga renässansrustningar på 1200-talet (som i filmen Excalibur) och inga armborst på vikingatiden. Det enda som kan få mig att visa överseende med sådana saker är att tidsresor har ett finger med i spelet, eller att det är en berättelse som utspelas i en alternativ historia. Man kan lösa de flesta problem med den teknik som återfinns. Jag är inte en vän av den lösning som så många använder sig av (både författare och filmmakare, särskilt Disney i det senare fallet); den lite excentriske gubben som är någon form av Da Vincis kusin och som kan plocka fram spektakulära tekniska lösningar på de hinder som huvudpersonerna har stött på (t.ex. luftballonger eller finurliga, ihopvikbara apparater som hjälper dem över murar och raviner).

Händelser

Skeenden är något som jag är lite mer överseende med, de bör vara korrekta men de får ändras om de har stor betydelse för handlingen. T.ex. så väljer Sara Douglass i sin trilogi att flytta om ganska friskt i historieskrivningen för att det hela skall gå ihop, t.ex. så kommer Jeanne d’Arc senare än vad som skedde i verkligheten och många skeenden har komprimerats ganska drastiskt. Alla huvudsaker sker enligt historieskrivningen (hon har inte ändrat vem som vann viktiga slag etc.), men när de sker och när de sker relativt varandra har ändrats, ibland drastiskt. Men jag är beredd att förlåta det eftersom ändringarna ”behövs” för berättelsen, samma sak gäller för Arn; han ”behövde” åka till Jerusalem. Jag hade inte accepterat om han ”behövde” åka till månen eftersom det hade inneburit ett föremål, en rymdraket, och där går gränsen för vad jag kan svälja.

Kunskapen om världen

På medeltiden visste man att jorden var platt, solen kretsade kring jorden, att (i Europa) Gud hade skapat världen på sju dagar och att skogarna var fulla med oknytt, troll och andar. Om då huvudpersonerna agerar enligt modern logik (t.ex. att det är läskigt att gå i skogen när det är mörkt, men det är ingen fara) eller är sekulariserade, rationellt tänkande individer, då gnisslar berättelsen betänkligt, i min mening.

Jag åsyftar här bara på ”historiska romaner”, berättelser som utspelas i vår historia; fantasy och SF ingår självklart inte och inte heller berättelser som uttalat utspelas i ”parallelluniversa” (nej, Arn utspelas inte i ett parallelluniversa även om man skulle kunna klyva några hårstrån i den diskussionen).

Det var väl närmast symptomatiskt; jag tog ett juluppehåll på bloggen, något som kraftigt förlängdes av en renovering, och funderade över nästa reflektion för bloggen. Jag har ganska länge funderat på vad jag skall göra av med ett par böcker som jag klart ogillar och frågan har aktualiserats i och med renoveringen, när man ändå bygger om sina bokhyllor kan man ju ta chansen och rensa lite i utbudet — varför sätta in böcker som man ogillar i sin nya fina bokhylla?

Döm av min förvåning när jag ser att både Diana Francis och Bokhoran Johanna K var inne på samma sak (i Johannas fall rör det sig snarare om en bisats i sista stycket); vad göra med böcker som man inte längre vill ha?

Mitt problem är att jag har ett par böcker som är riktigt dåliga, ett par som jag inte vill ha men inte heller antikvariaten vill ha och och slutligen några dubletter (som inte antikvariaten heller vill ha). Sedan finns det en kategori till som man stöter på förr eller senare, och framförallt om man har studerat på universitet; kursböcker som är helt inaktuella och fullständigt värdelösa.

Jag slängde en bok ur den allra sista kategorin helt osentimentalt häromdagen, en datorhandbok som var mer än föråldrad (och dessutom för högskolans gamla datorsystem, ”så här läser du epost på våra system”).

Jag har valt att dela in böckerna i tre kategorier och har funderat på vad man kan göra med respektive; de som är så dåliga att de inte ens motsvarar papprets värmevärde, de som bara är dåliga och de som man inte vill ha men som antikvariaten inte tar in (de behöver inte vara dåliga, de kan t.ex. vara dubletter).

Ej säljbara

Till den här kategorin räknar jag böcker som man vill göra sig av med men som inte antikvariaten tar emot — det kan vara svårsålda böcker eller böcker som de har många exemplar av. Boken behöver inte vara dåligt utan det kan röra sig om dubletter, jag har till exempel dubletter på De Tre Musketörerna och Röde Orm som jag vill göra mig av med (och inga av mina närmaste vänner vill ha dem heller). Jag har inte riktigt lust att ränna runt i alla antikvariat för att hitta ett som vill ha dem, men jag vill inte heller skänka dem till någon av de många kyrkornas hjälporganisationer eftersom det bär mig emot att stödja deras missionsverksamhet. Jag kommer senare i höst ha ett par hyllmeter bokhylla till (planen är att gå ifrån 5-6 meter till 7-10 meter) så jag har gott om plats för dem, men det känns fånigt att ha dubbletter (jag har dock inga planer på att göra mig av med mina dubletter av Black Man respektive Tigana — i första fallet är det trasiga exemplaret signerat och i det andra fallet har det exemplaret jag köpte ett snyggt omslag och ”dubletten” är en present).

Riktigt dåliga böcker

Kiosklitteratur får väl sorteras in i den här kategorin. Böckerna om James Bond håller en förvånansvärt låg klass, men inte vill man kasta dem för det? Problemet med de här böckerna är att man vill inte ge bort dem eller sälja dem heller — man vill inte locka någon stackare att läsa boken…

Brännbart material

Jag har läst två böcker som definitivt är värda att brännas på bål, men som det ändå bär mig emot att sätta lågan under. Det är fel med bokbål, men de här är så dåliga att lägger man dem i soporna finns risken att någon containerråtta hittar dem och börjar läsa dem, och det vore en katastrof för ens karam. Den ena av de två böcker som jag tänker på äger jag, Vilda tider av Brian Garfield, som för övrigt är så erbarmerligt dålig att jag skäms för att jag har betalat pengar för den, och dessutom just äger den, men den andra äger jag som tur inte; Marco Polo av Jennings (jag kan bara varna för den, lockas inte ens att läsa baksidetexten!). Jag frågade en kompis förra året, när jag först kom in på ämnet, om han hade förslag på annat bränsle och fick då kommentaren ”Dan Browns böcker, och sedan kan man placera Dan Brown själv ovanpå”. Jag har inte läst något av Brown, än mindre läst något om honom, så jag kan inte uttala mig om kommentarens riktighet, men det verkar inte lovande… (Vännen i fråga har i övrigt tipsat om flera riktigt bra böcker och jag vet att han har en mycket god smak vad gäller livets nödvändigheter. Om han sågar en författare så litar jag på det.)

Men vad göra med dessa erbarmerliga böcker? Jag kan inte komma på någon lösning på problemet…

För inte så länge sedan, i senaste (eller om det var i näst senaste numret) av STFs Turist för att vara exakt, läste jag om Den hemlige kocken och blev naturligtvis lite intresserad. Men senare har jag läst lite mer om boken, bland annat på Bokhora, och jag blir lite mer skeptisk. Det låter som att den är lite för ytlig för min smak och jag har sett referenser till att den är ganska Stockholm-år-2007-orienterad, vilket gör den så klart mindre intressant. Men å andra sidan så verkar Fast Food Nation, som Den hemlige kocken ofta jämförs med, väl missionerande och inriktad på just hamburgerindustrin (jag uppfattade det som att Den hemlige kocken riktar in sig på all färdigmat).

Så frågan till mina läsare är vilken bok man skall köpa, den ena eller den andra, bägge eller någon helt annan? Jag vill ha en bok som avslöjar fusket och alla genvägarna (t.ex. att rökt kött inte innebär att det är rökt utan att det har fått smak av rök eller att man inom färdigmaten tittar på att maträtten går att stapla, ser bra ut och kan långtidslagras, inte dess smak), men jag undviker gärna ”äckelorgierna” eller veganpropagandan (”se här hur djuren behandlas, är det inte hemskt!”).

Några idéer?

Den onda sidan behöver nödvändigtvis inte vara i förbund med Sauron eller djävulen, men i varje berättelse som handlar om en motsättning finns det (ofta) en ”ond” och en ”god” sida och man skall som läsare heja på den ”goda” sidan. Ibland kan det röra sig om en mycket balanserad motsättning där båda sidorna framställs som mänskliga med sina fel och brister och läsaren får en inblick i motiven för respektive sida (någon som har ett förslag på en sådan bok som exempel, jag kunde inte komma på någon?). Men oftast så blir det ganska ensidigt; man får en klar inblick i ”hjältens” motiv men motståndarna beskrivs nästan enbart genom sina handlingar. Lite klichéartat så får nästan alla onda samma attribut:

Sadistiska

Det spelar nästan ingen roll vilka motståndarna är, de har alltid en sadistisk läggning, minsta orsak till att utnyttja sin maktposition skall utnyttjas och det spelar ingen roll om de utnyttjar sina egna underhuggare eller sina motståndare. Sadismen har ofta, men inte alltid, en sexuell underton.

Socialistiska

Det gäller väl främst amerikansk SF, men motståndarna har en tendens till att förespråka olika former av socialism.

Känslokalla

Man kan inte vara ond om man har känslor…

Storhetsvansinne

Aj vill rule thö wörld in zirty zeconds, Mr Bönd

Kontrollbehov

Om det är så ner till när underhuggarna skall gå på toaletten så nog lägger sig storboven sig i var och när de gör det.

En motsättning kan lyfta en berättelse och göra den mer intressant eller spännande, men oftast görs motståndaren ond bara för att läsaren inte skall känna något tvivel om vem denne skall heja på. Ett slående exempel på det är Vernor Vinges A fire upon the deep där ”The Emergents” görs så genomonda att det inte skall finnas en skugga av en chans att läsaren av misstag hejar på fel sida (samt kunna motivera varför hjältarna inte skall samarbeta med dessa). Ett annat exempel är House Harkonnen i Frank Herbets Dune som även de njuter av att plåga de svaga.

Som en motsats kan man nämna The Lions of Al-Rassan av Guy Gavriel Kay, där antagonisterna i slutet av boken är gamla vänner, men tydligast är det nog i Ender’s Game av Orson Scott Card där de genomonda fienderna inte alls visar sig vara vad man trodde, de går ifrån att vara onda insekter till att vara varelser med ett känsloliv.

Som jag ser det finns det två sorter av reseberättelser. Den första är den klassiska berättelsen, någon har rest någonstans och skriver om sina upplevelser; resan kan vara ren turistresa och berättelsen blir mer av en berättande resehandbok, eller av det mer upptäckande slaget, t.ex. någon skriver om sina upptäkter av en viss kontinent eller kultur. Exempel på den senare varianten är Sju år i Tibet, som jag för övrigt gärna rekommenderar! Det är intressant att läsa om ett Tibet som få kände till något om innan kineserna invaderade landet och som nu allt mer ”kinesifieras”.

Men jag har fastnat för den andra sortens reseberättelser; den vetenskapliga upptäckten. Jag har läst Sten Bergmans böcker om sina botaniska upptäcktsresor till Korea och Nya Guinea och jag har verkligen fastnat för Thor Heyerdahls expeditionsberättelser — först om Påskön och nu senast om Expedition Ra.

Det verkar som om alla har resandet som hobby idag — det går knappt att prata om folk utan att de berättar om var de vill resa eller att de söker jobb på något företag som lovar utlandstjänst — och reseberättelserna har (återigen) ”julafton”. Men i den stora bokfloden saknar jag den vetenskapliga resan, berättelser som handlar om någons forskningsresa; reser inte dagens vetenskapsmän? Eller är de inkapabla att berätta en god historia? Finner man en expeditionsberättelse så är det någon extremsportare som kapitaliserar på sin (tillfälliga) berömmelse. Jag får det inte att gå ihop.

När jag läste Bekännelsen av Maupassant häromveckan funderade jag en del på hur mycket som en författare skall avslöja för sina läsare; den tio sidor korta novellen går i korthet ut på att en make har i fyllan och villan varit otrogen och bekänner det efter mycket samvetskval för hustrun när hon tjatar, med resultatet att hon fullständigt bryter ihop av skratt och lämnar maken och läsaren (dvs. mig) alldeles förvirrad. Jag misstänker att det exemplar som jag har innehåller någon form av fel — i översättningen eller i sättningen och bindingen — för texten är mycket förvirrande, åtskilliga relativa pronomen verkar ”peka fel” och så vidare. Det finns egentligen tre möjliga scenarion: Hustrun tycker maken är mycket rolig, hustrun har vetat om den lilla historien och tycker makens reaktion är rolig och slutligen, vilken jag lutar emot, att det var hustrun som maken var ”otrogen” med men han var för full för att inse det.

Men det som är intressant är hur mycket ledtrådar en författare skall ge till en läsare.

Tag de klassiska deckarhistorierna där det finns två traditioner; en där detektiven samlar alla misstänkta i sista kapitlet och avslöjar hela den infernaliska intrigen för alla inblandade, inklusive läsaren, och en där läsaren introduceras till alla bevisen i samma takt som detektiven får reda på dem och det blir någon form av tävlan mellan läsaren och detektiven om vem som först knäcker gåtan.

Det finns så klart fler traditioner och en blandning av dem, men de här är väl de klichéartade traditionerna som mest förknippas med deckargenren.

Personligen gillar jag inte riktigt när precis allting berättas för en, men jag tycker sämre om när man förväntas komma på en massa luriga ledtrådar och förstå varför något hände på ett viss sätt. Jag vill normlat läsa vidare och inte lägga ifrån mig boken för en stund för att fundera på ”varför hände det där!?” — då vill jag hellre få det beskrivet för mig.