Rubus Libri ~ Litterära bär

Jag är ingen anhängare av klichéer, men när man tar stryptag på fenomenet och producerar en ironisk lista, kan det då bli något annat än bra? The Evil Overlord List är ett fenomen som bara kan beskrivas som ett Hjältedåd, ära vara de som skrev originalet! (Det är många år sedan jag såg den först, men listan blir bara bättre för varje gång som man läser den!)

Snälla, säg att det finns flera riktigt bra böcker där författaren har hämtat tydlig inspiration ifrån listan! Pratchett brukar hålla upp en spegel för klassiska klichéer och låta dem få ett eget liv, men jag vill verkligen läsa om hur hjälten försöker klättra igenom ventilationstrummor som är för små för det, osv.

När jag läste Bekännelsen av Maupassant häromveckan funderade jag en del på hur mycket som en författare skall avslöja för sina läsare; den tio sidor korta novellen går i korthet ut på att en make har i fyllan och villan varit otrogen och bekänner det efter mycket samvetskval för hustrun när hon tjatar, med resultatet att hon fullständigt bryter ihop av skratt och lämnar maken och läsaren (dvs. mig) alldeles förvirrad. Jag misstänker att det exemplar som jag har innehåller någon form av fel — i översättningen eller i sättningen och bindingen — för texten är mycket förvirrande, åtskilliga relativa pronomen verkar ”peka fel” och så vidare. Det finns egentligen tre möjliga scenarion: Hustrun tycker maken är mycket rolig, hustrun har vetat om den lilla historien och tycker makens reaktion är rolig och slutligen, vilken jag lutar emot, att det var hustrun som maken var ”otrogen” med men han var för full för att inse det.

Men det som är intressant är hur mycket ledtrådar en författare skall ge till en läsare.

Tag de klassiska deckarhistorierna där det finns två traditioner; en där detektiven samlar alla misstänkta i sista kapitlet och avslöjar hela den infernaliska intrigen för alla inblandade, inklusive läsaren, och en där läsaren introduceras till alla bevisen i samma takt som detektiven får reda på dem och det blir någon form av tävlan mellan läsaren och detektiven om vem som först knäcker gåtan.

Det finns så klart fler traditioner och en blandning av dem, men de här är väl de klichéartade traditionerna som mest förknippas med deckargenren.

Personligen gillar jag inte riktigt när precis allting berättas för en, men jag tycker sämre om när man förväntas komma på en massa luriga ledtrådar och förstå varför något hände på ett viss sätt. Jag vill normlat läsa vidare och inte lägga ifrån mig boken för en stund för att fundera på ”varför hände det där!?” — då vill jag hellre få det beskrivet för mig.

Hur beskriver man egentligen en gripande och bra bok? Ett par av böckerna som jag har läst är riktigt bra, jag tänker t.ex. på Altered Carbon av Richard Morgan och The Crucible Triology av Sara Douglass, men hur beskriver man dem i ett par korta ord så att andra blir intresserade av vad de handlar om? Jag är lite inne på att en metod är att ha ett citat ifrån boken som samlar hela konceptet och definierar den.

De citat som jag har samlat på mig är i huvudsak ifrån Richard Morgans böcker:

• ”Make it personal” ifrån Altered Carbon — möjligen med tillägget ”That’s f*cking enough!”. (Det förra är så häftigt att jag bad Morgan skriva ”This is personal…” som citat när han signerade mitt exemplar av Black Man).
• ”We did worse things on more places then I care to remember / You have total Envoy recall / Ok, 17 planets and four moons” (Kovacs i ett gräl med ett före detta befäl om vad han gjorde i Broken Angels, ifrån Woken Furies). Sedan gillar jag vad som framkommer i slutet av Woken Furies där ”full Envoy deployment, at attack strength”, för att ta över kontrollen av en hel planet, visar sig vara…ungefär 10 man.
• ”How come that I am the one feeling raped?” (The Crucuble Triology, har för mig att det är i andra halvan av andra delen, The Wounded Hawk) Tomas Nevilles kommentar i ett av hans många gräl med sin ”bundsförvanter”, men samtidigt något som sammanfattar väldigt mycket av känslan av boken. Hur kommer det sig att det är Tomas som känner sig utnyttjad och ”våldtagen”?
• ”Bytet är på språng” eller ”The game is afoot” ifrån Sherlock Holmes, men frågan är om inte ”Elementärt, min käre Watson” är ett bättre ”citat”. Till saken hör att det senare inte alls är ett citat, frasen förekommer inte någonstans i berättelserna om Sherlock Holmes, men samtidigt är det så kärnfullt att jag väljer att ha med det här ändå.

Hur skall man ”definera” Sagan om Ringen, Stiftelsetrilogin eller Liftarens Guide till Galaxen? Går det att med ett enkelt citat sammanfatta hela stämningen i en bok och få ett igenkännande leende ifrån någon annan som har läst boken?

Det var det enligt Stalin, men bortsett ifrån honom? Finns det någon som tycker så? (Det är fusk at nämna Jordan!)

Under det senaste året har jag läst ett flertal böcker (ganska många faktiskt) som är på mellan 500 och 700 sidor, och någonting som legat och gnagt är att de flesta av dem har haft en ganska långsam handling och ägnar ganska mycket tid (läs: sidor) åt transportsträckorna mellan de scener som för handlingen framåt. Författaren följer närmast personerna med en filmkamera och dokumenterar allt de gör, hur de tänder och släcker lampor när de går ifrån rum till rum osv. Tankarna för en ganska snabbt till någon form av dokusåpa, inget får utelämnas. Detaljerade beskrivningar kan ibland ha ett ganska viktigt syfte, t.ex. att beskriva effekten på samhället en viss framtida teknik har. En av de bästa scenerna i Altered Carbon av Richard Morgan är när Kovacs går igenom ”ankomsthallen” i anläggningen för ”nedladdning” och passerar en familj; mamma, pappa och två små barn. Samtliga står och gråter förtvivlat för den svarta familjen har fått sin make och far nedladdad i en vit mans kropp. Det är en mycket stark scen men som inte har något att göra med historien i övrigt, men som samtidigt påtalar de effekter tekniken med kroppsbyte kan få. Problematiken tas ytterligare upp i Woken Furies där diverse sociala ritualer beskrivs för att säkerställa att den kropp man talar med innehåller den person som man tror det är.

Dessa scener för inte historien framåt nämnvärt, men de är utan tvekan scener som tillför djup, känsla och trovärdighet till berättelsen. Morgan strör en del sådana här händelser kring sig och som alla tillför något till förståelsen för världen, men de blir sällan så många att de drar kraft och energi ifrån själva berättelsen.

En bok som är rakt motsatt är Perdido Street Station av Miéville China; boken är på runt 800 sidor och man kan relativt enkelt leva utan 150 av dem. Det är inte det att berättelsen sträcker sig över lång tid utan boken är närmast sinnebilden för den dokumenterande författaren, han följer sina personer med en kamera och dokumenterar varje detalj och känsla som de gör och har. Missförstå mig inte, jag tycker att Perdido Street Station är en bra bok, men den är så långsam att det är svårt att tala om något tempo i berättandet — inte ens i ”slutstriden” fångas läsaren upp i någon form av spänning. Varifrån kommer denna trend att älta allt i evighet? Dåligt författarskap, dåliga redaktörer eller ”vill” folk ha det så?

Betänk att Tolkiens trilogi är på ungefär 1000 sidor och han fick med en hel del i de tre böckerna (och då är det inte högt tempo — det tog dem evigheter att lämna Hobsala, för att inte tala om alla resor genom vildmarken!). Jag kan inte göra mig fri en viss olustig känsla att om en modern författare skulle skriva Härskarringen idag, hur många sidor skulle han då behöva? Skulle 1000 sidor per bok vara nog?