Rubus Libri ~ Litterära bär

För inte så länge sedan, i senaste (eller om det var i näst senaste numret) av STFs Turist för att vara exakt, läste jag om Den hemlige kocken och blev naturligtvis lite intresserad. Men senare har jag läst lite mer om boken, bland annat på Bokhora, och jag blir lite mer skeptisk. Det låter som att den är lite för ytlig för min smak och jag har sett referenser till att den är ganska Stockholm-år-2007-orienterad, vilket gör den så klart mindre intressant. Men å andra sidan så verkar Fast Food Nation, som Den hemlige kocken ofta jämförs med, väl missionerande och inriktad på just hamburgerindustrin (jag uppfattade det som att Den hemlige kocken riktar in sig på all färdigmat).

Så frågan till mina läsare är vilken bok man skall köpa, den ena eller den andra, bägge eller någon helt annan? Jag vill ha en bok som avslöjar fusket och alla genvägarna (t.ex. att rökt kött inte innebär att det är rökt utan att det har fått smak av rök eller att man inom färdigmaten tittar på att maträtten går att stapla, ser bra ut och kan långtidslagras, inte dess smak), men jag undviker gärna ”äckelorgierna” eller veganpropagandan (”se här hur djuren behandlas, är det inte hemskt!”).

Några idéer?

Som jag ser det finns det två sorter av reseberättelser. Den första är den klassiska berättelsen, någon har rest någonstans och skriver om sina upplevelser; resan kan vara ren turistresa och berättelsen blir mer av en berättande resehandbok, eller av det mer upptäckande slaget, t.ex. någon skriver om sina upptäkter av en viss kontinent eller kultur. Exempel på den senare varianten är Sju år i Tibet, som jag för övrigt gärna rekommenderar! Det är intressant att läsa om ett Tibet som få kände till något om innan kineserna invaderade landet och som nu allt mer ”kinesifieras”.

Men jag har fastnat för den andra sortens reseberättelser; den vetenskapliga upptäckten. Jag har läst Sten Bergmans böcker om sina botaniska upptäcktsresor till Korea och Nya Guinea och jag har verkligen fastnat för Thor Heyerdahls expeditionsberättelser — först om Påskön och nu senast om Expedition Ra.

Det verkar som om alla har resandet som hobby idag — det går knappt att prata om folk utan att de berättar om var de vill resa eller att de söker jobb på något företag som lovar utlandstjänst — och reseberättelserna har (återigen) ”julafton”. Men i den stora bokfloden saknar jag den vetenskapliga resan, berättelser som handlar om någons forskningsresa; reser inte dagens vetenskapsmän? Eller är de inkapabla att berätta en god historia? Finner man en expeditionsberättelse så är det någon extremsportare som kapitaliserar på sin (tillfälliga) berömmelse. Jag får det inte att gå ihop.

Författaren är till för läsaren och inte tvärt om!

Det är väldigt få böcker som jag har lagt ifrån mig utan att läsa ut dem — de jag kan komma på är SS-staten, A Game of Thrones (planerar att kanske läsa slut den om … ett tag), Market Forces … och Nalle Puh och Atomens Existens av Hans-Uno Bengtsson.

Varför jag har slutat läsa dem har varierat, men Hans-Uno Bengtssons bok är den enda som jag har lagt bort av ilska över författaren och ett beslut att aldrig läsa vare sig den eller någon annan bok av författaren ifråga.

Jag hade dessförinnan läst Tao enligt Puh av Benjamin Hoff och funnit mycket nöje i den boken, och då jag slår upp Nalle Puh och Atomens Existens och läser i inledningen hur Bengtsson ondgör sig över Hoffs bok inser man snabbt två saker; dels att Bengtsson inte har fattat ett dugg av vad Hoff försöker säga och att han är en typisk Uggla.

Vad är då utmärkane för en Uggla? Jo, ”kvirrandet för kvirrandets egen skull” (om mitt minne inte sviker mig) och en stark tendens om att vara imponerad av sig själv — den beskrivningen passar mycket väl in på den Hans-Uno Bengtsson som skymtar fram under det första kapitlet (jag läste aldrig mer än så).

I första kapitlet lägger Hans-Uno Bengtsson grunden för resten av boken och tar då avstamp i berättelsen om hur Nalle Puh försökt komma åt binas honung genom att segla upp med Christoffer Robins ballong. Jag kan inte påstå att jag förstod så mycket av kapitlet — jag återkommer snart till varför — men mitt minne kan svika mig på detaljerna, det är 10-15 år sedan jag läste den. Men jag minns fortfarande min ilska tydligt.

Hans-Uno Bengtsson var uppenbarligen mycket imponerad av sina kunskaper i franska språket för han var mycket förtjust i att citera just franska vetenskapsmän — och han återgav dem självklart på originalspråk. Tyvärr var han inte så kunnig att han kunde översätta dem till svenska. Jag sökte ganska ingående efter fotnoter, slutnoter eller någon annan information om vad citaten betydde — för ni tror väl inte att texten i övrigt gav några ledtrådar? Självklart förutsatte resonemanget runt om att man förstod citatet — hur skulle man annars kunna köra ner i halsen på läsaren att han inte var lika kunnig och kvick som författaren?

Jag gav upp när jag läste en sida med bortåt tio citat, uppgiven kunde jag konstatera att en hel sida var helt värdelös för mig.

Jag återkommer inte till en restaurang med usel service, eller en affär med okunnig personal, varför skall jag då lägga tid på att läsa en bok där författaren inte respekterar läsaren? I Rosens Namn av Umberto Eco finns det gott om latinska citat, men där har man slutnoter med svenska översättningar. Att hålla på och bläddra fram och tillbaka sänker läshastigheten på ett, för mig, otrevligt sätt, jag hade föredragit fotnoter, men man visar sig vara mån om att läsaren skall få god behållning av berättelsen och inte förvirrat bläddra vidare. Det är något jag inte kan påstå att Hans-Uno Bengtsson har gjort. Han har visat ett överlägset förakt för läsaren och jag begriper inte varför förläggaren har låtit sig övertals till att utelämna en översättning.

Var det någon som begrep franskan och kan uttala sig om boken var bra eller ej? Har jag missat något?