Rubus Libri ~ Litterära bär

Böckerna om Arn vägrar jag att läsa, filmen trakterar mig ännu mindre, men det är inte bara på grund av att jag inte står ut med Guillou, varken som författare eller person. Jag läste en recension i samband med att första boken kom och jag fick det bestående intrycket att det inte var en bok som jag inte ville läsa. Hela upplägget för boken luktade anakronism och personerna agerade mer efter en modern logik, eller en logik som en modern människa tror att de skulle agera efter, än efter en logik som jag uppfattade som mer tidsenlig (jo, jag ser hålet i mitt resonemang). Oavsett vilket så bestämde jag mig för att jag inte ville befatta mig med serien (hade det inte varit Guillou som hade skrivit dem så hade jag kanske varit mer positivt inställd till böckerna). Jag har mycket svårt för stora anakronismer i böcker som utspelas i ”dåtid”, det blir något som skaver på läsupplevelsen. (Ibland kan anakronsimen vara en del i berättelsen, t.ex. hela gengren alternativ historia.)

Vissa saker måste man gör avsteg för, t.ex. så måste huvudpersonen i boken existera, om han sedan inte har gjort det i verkligheten så är inte det något som stör mig. Samma sak gäller det historiska personer som dyker upp som huvud- eller bifigurer – för att de skall bli en berättelse av det, förutsatt att det inte är en dramatiserad biografi, så måste man göra avsteg ifrån vad personen sade och gjorde. T.ex. var en av kommentarerna om Arn-filmen att det inte fanns några historiska belägg för att det har funnits en svensk tempelriddare i Jerusalem vid den tiden, något som så att säga är utanför ämnet eftersom berättelsen ”krävde” att Arn åkte dit (jag utgår i och för sig ifrån att historikern blev felciterad av journalisten, han ville antagligen bara upplysa folk så att de inte trodde att Arn har funnits i verkligheten, felciteringar är ju annars legio).

En av mina absoluta favorittrilogier är The Crucible Triology av Sara Douglass, som är ruggigt korrekt i detaljerna, men samtidigt liberal med flera andra historiska fakta. Vad är det som gör, i mitt tycke, den ena bokserien så läsvärd och den andra avskyvärd? Om vi ser bortom kvalitén på det rena författarskapet, och hur välskriven respektive bok är, så finns det tre saker som jag tycker är viktiga:

Föremål

Saker måste vara korrekta i berättelsen för att jag skall acceptera den; dvs. inga renässansrustningar på 1200-talet (som i filmen Excalibur) och inga armborst på vikingatiden. Det enda som kan få mig att visa överseende med sådana saker är att tidsresor har ett finger med i spelet, eller att det är en berättelse som utspelas i en alternativ historia. Man kan lösa de flesta problem med den teknik som återfinns. Jag är inte en vän av den lösning som så många använder sig av (både författare och filmmakare, särskilt Disney i det senare fallet); den lite excentriske gubben som är någon form av Da Vincis kusin och som kan plocka fram spektakulära tekniska lösningar på de hinder som huvudpersonerna har stött på (t.ex. luftballonger eller finurliga, ihopvikbara apparater som hjälper dem över murar och raviner).

Händelser

Skeenden är något som jag är lite mer överseende med, de bör vara korrekta men de får ändras om de har stor betydelse för handlingen. T.ex. så väljer Sara Douglass i sin trilogi att flytta om ganska friskt i historieskrivningen för att det hela skall gå ihop, t.ex. så kommer Jeanne d’Arc senare än vad som skedde i verkligheten och många skeenden har komprimerats ganska drastiskt. Alla huvudsaker sker enligt historieskrivningen (hon har inte ändrat vem som vann viktiga slag etc.), men när de sker och när de sker relativt varandra har ändrats, ibland drastiskt. Men jag är beredd att förlåta det eftersom ändringarna ”behövs” för berättelsen, samma sak gäller för Arn; han ”behövde” åka till Jerusalem. Jag hade inte accepterat om han ”behövde” åka till månen eftersom det hade inneburit ett föremål, en rymdraket, och där går gränsen för vad jag kan svälja.

Kunskapen om världen

På medeltiden visste man att jorden var platt, solen kretsade kring jorden, att (i Europa) Gud hade skapat världen på sju dagar och att skogarna var fulla med oknytt, troll och andar. Om då huvudpersonerna agerar enligt modern logik (t.ex. att det är läskigt att gå i skogen när det är mörkt, men det är ingen fara) eller är sekulariserade, rationellt tänkande individer, då gnisslar berättelsen betänkligt, i min mening.

Jag åsyftar här bara på ”historiska romaner”, berättelser som utspelas i vår historia; fantasy och SF ingår självklart inte och inte heller berättelser som uttalat utspelas i ”parallelluniversa” (nej, Arn utspelas inte i ett parallelluniversa även om man skulle kunna klyva några hårstrån i den diskussionen).

Det var väl närmast symptomatiskt; jag tog ett juluppehåll på bloggen, något som kraftigt förlängdes av en renovering, och funderade över nästa reflektion för bloggen. Jag har ganska länge funderat på vad jag skall göra av med ett par böcker som jag klart ogillar och frågan har aktualiserats i och med renoveringen, när man ändå bygger om sina bokhyllor kan man ju ta chansen och rensa lite i utbudet — varför sätta in böcker som man ogillar i sin nya fina bokhylla?

Döm av min förvåning när jag ser att både Diana Francis och Bokhoran Johanna K var inne på samma sak (i Johannas fall rör det sig snarare om en bisats i sista stycket); vad göra med böcker som man inte längre vill ha?

Mitt problem är att jag har ett par böcker som är riktigt dåliga, ett par som jag inte vill ha men inte heller antikvariaten vill ha och och slutligen några dubletter (som inte antikvariaten heller vill ha). Sedan finns det en kategori till som man stöter på förr eller senare, och framförallt om man har studerat på universitet; kursböcker som är helt inaktuella och fullständigt värdelösa.

Jag slängde en bok ur den allra sista kategorin helt osentimentalt häromdagen, en datorhandbok som var mer än föråldrad (och dessutom för högskolans gamla datorsystem, ”så här läser du epost på våra system”).

Jag har valt att dela in böckerna i tre kategorier och har funderat på vad man kan göra med respektive; de som är så dåliga att de inte ens motsvarar papprets värmevärde, de som bara är dåliga och de som man inte vill ha men som antikvariaten inte tar in (de behöver inte vara dåliga, de kan t.ex. vara dubletter).

Ej säljbara

Till den här kategorin räknar jag böcker som man vill göra sig av med men som inte antikvariaten tar emot — det kan vara svårsålda böcker eller böcker som de har många exemplar av. Boken behöver inte vara dåligt utan det kan röra sig om dubletter, jag har till exempel dubletter på De Tre Musketörerna och Röde Orm som jag vill göra mig av med (och inga av mina närmaste vänner vill ha dem heller). Jag har inte riktigt lust att ränna runt i alla antikvariat för att hitta ett som vill ha dem, men jag vill inte heller skänka dem till någon av de många kyrkornas hjälporganisationer eftersom det bär mig emot att stödja deras missionsverksamhet. Jag kommer senare i höst ha ett par hyllmeter bokhylla till (planen är att gå ifrån 5-6 meter till 7-10 meter) så jag har gott om plats för dem, men det känns fånigt att ha dubbletter (jag har dock inga planer på att göra mig av med mina dubletter av Black Man respektive Tigana — i första fallet är det trasiga exemplaret signerat och i det andra fallet har det exemplaret jag köpte ett snyggt omslag och ”dubletten” är en present).

Riktigt dåliga böcker

Kiosklitteratur får väl sorteras in i den här kategorin. Böckerna om James Bond håller en förvånansvärt låg klass, men inte vill man kasta dem för det? Problemet med de här böckerna är att man vill inte ge bort dem eller sälja dem heller — man vill inte locka någon stackare att läsa boken…

Brännbart material

Jag har läst två böcker som definitivt är värda att brännas på bål, men som det ändå bär mig emot att sätta lågan under. Det är fel med bokbål, men de här är så dåliga att lägger man dem i soporna finns risken att någon containerråtta hittar dem och börjar läsa dem, och det vore en katastrof för ens karam. Den ena av de två böcker som jag tänker på äger jag, Vilda tider av Brian Garfield, som för övrigt är så erbarmerligt dålig att jag skäms för att jag har betalat pengar för den, och dessutom just äger den, men den andra äger jag som tur inte; Marco Polo av Jennings (jag kan bara varna för den, lockas inte ens att läsa baksidetexten!). Jag frågade en kompis förra året, när jag först kom in på ämnet, om han hade förslag på annat bränsle och fick då kommentaren ”Dan Browns böcker, och sedan kan man placera Dan Brown själv ovanpå”. Jag har inte läst något av Brown, än mindre läst något om honom, så jag kan inte uttala mig om kommentarens riktighet, men det verkar inte lovande… (Vännen i fråga har i övrigt tipsat om flera riktigt bra böcker och jag vet att han har en mycket god smak vad gäller livets nödvändigheter. Om han sågar en författare så litar jag på det.)

Men vad göra med dessa erbarmerliga böcker? Jag kan inte komma på någon lösning på problemet…

Författaren är till för läsaren och inte tvärt om!

Det är väldigt få böcker som jag har lagt ifrån mig utan att läsa ut dem — de jag kan komma på är SS-staten, A Game of Thrones (planerar att kanske läsa slut den om … ett tag), Market Forces … och Nalle Puh och Atomens Existens av Hans-Uno Bengtsson.

Varför jag har slutat läsa dem har varierat, men Hans-Uno Bengtssons bok är den enda som jag har lagt bort av ilska över författaren och ett beslut att aldrig läsa vare sig den eller någon annan bok av författaren ifråga.

Jag hade dessförinnan läst Tao enligt Puh av Benjamin Hoff och funnit mycket nöje i den boken, och då jag slår upp Nalle Puh och Atomens Existens och läser i inledningen hur Bengtsson ondgör sig över Hoffs bok inser man snabbt två saker; dels att Bengtsson inte har fattat ett dugg av vad Hoff försöker säga och att han är en typisk Uggla.

Vad är då utmärkane för en Uggla? Jo, ”kvirrandet för kvirrandets egen skull” (om mitt minne inte sviker mig) och en stark tendens om att vara imponerad av sig själv — den beskrivningen passar mycket väl in på den Hans-Uno Bengtsson som skymtar fram under det första kapitlet (jag läste aldrig mer än så).

I första kapitlet lägger Hans-Uno Bengtsson grunden för resten av boken och tar då avstamp i berättelsen om hur Nalle Puh försökt komma åt binas honung genom att segla upp med Christoffer Robins ballong. Jag kan inte påstå att jag förstod så mycket av kapitlet — jag återkommer snart till varför — men mitt minne kan svika mig på detaljerna, det är 10-15 år sedan jag läste den. Men jag minns fortfarande min ilska tydligt.

Hans-Uno Bengtsson var uppenbarligen mycket imponerad av sina kunskaper i franska språket för han var mycket förtjust i att citera just franska vetenskapsmän — och han återgav dem självklart på originalspråk. Tyvärr var han inte så kunnig att han kunde översätta dem till svenska. Jag sökte ganska ingående efter fotnoter, slutnoter eller någon annan information om vad citaten betydde — för ni tror väl inte att texten i övrigt gav några ledtrådar? Självklart förutsatte resonemanget runt om att man förstod citatet — hur skulle man annars kunna köra ner i halsen på läsaren att han inte var lika kunnig och kvick som författaren?

Jag gav upp när jag läste en sida med bortåt tio citat, uppgiven kunde jag konstatera att en hel sida var helt värdelös för mig.

Jag återkommer inte till en restaurang med usel service, eller en affär med okunnig personal, varför skall jag då lägga tid på att läsa en bok där författaren inte respekterar läsaren? I Rosens Namn av Umberto Eco finns det gott om latinska citat, men där har man slutnoter med svenska översättningar. Att hålla på och bläddra fram och tillbaka sänker läshastigheten på ett, för mig, otrevligt sätt, jag hade föredragit fotnoter, men man visar sig vara mån om att läsaren skall få god behållning av berättelsen och inte förvirrat bläddra vidare. Det är något jag inte kan påstå att Hans-Uno Bengtsson har gjort. Han har visat ett överlägset förakt för läsaren och jag begriper inte varför förläggaren har låtit sig övertals till att utelämna en översättning.

Var det någon som begrep franskan och kan uttala sig om boken var bra eller ej? Har jag missat något?