Rubus Libri ~ Litterära bär

Som jag berörde i Författarens kunskaper så krävs det en del kunskap hos författaren för att relativt enkla fenomen skall gå att beskrivas på ett trovärdigt sätt, läsarskaran besitter en samlad kunskap som vida övergår varje författare, men jag tycker att man som författare skall undvika de värsta hålen och läsa på lite kring de frågor som man tar upp.

Ett återkommande tema i SF-litteraturen är konstgjord mat, vanligen så odlas köttliknande stycken i stora kar, något som kanske inte är så görbart när man låter en biologiprofessor har en åsikt i frågan; PZ Meyer, en närmast militant ateist och debattör, har ett par intressanta poänger i sin artikel Who needs a vat when you’ve got a chicken?, glöm inte att läsa kommentarerna, det finns en hel del vetenskapligt orienterade läsare av Pharyngula. Det jag gillar mest med PZ’ betraktelse är att en kar fullt med socker, aminosyror och annat som muskelcellerna behöver även är rena paradiset för bakterier, så man måste ha ett effektivt immunförsvar. Om jag inte minns fel så gick man och högg loss stora köttstycken med svärd i Venus är vår, föga hygieniskt om du frågar mig.

Jag har för mig satt jag läste i någon av min ”vanliga” bokbloggar ett inlägg om just ”konstgjord” mat, och jag tänkte länka till det som ett exempel på den vanliga inställningen bland läsare, men jag kan självklart inte hitta det, eller ens vilken blogg det var, nu när jag letar.

Oscar Wilde brukar tillskrivas uttalandet att Mode är något så motbjudande att vi måste byta ut det var sjätte månad för att stå ut med det, och likaväl som det går moden i kläder går det också så i litteraturen, då särskilt i SF- och fantasy-genrena. Jag läste All Tomorrow Parties av William Gibbson strax innan jul 2005 och jag kunde då inte låta bli att slås av ovanstående ”citat”.

Inom SF-genren verkar det finnas två moden — eller är det rent av två dominerande politiska filosofier? — som härskar: Nationalstatens försvinnande och vad som händer om miljövänner får inflytande.

Det har alltid gjort sig påmint men snart går det inte att läsa en bok utan att konfronteras med det första modet; nationalstatens upplösande. I så gott som varje bok har man presenterat ett framtida samhälle som tagit över av multinationella företag och där nationalstaten så gott som helt har försvunnit — Asien har förvandalts till en rå kapitalism med enorma, ansiktslösa arbetarskaror som skyndar mellan kontor eller maskiner och likkisteliknande lägenheter (coffins) och Europa pendlar mellan ett allomspännande EU, anarki och små, svaga nationalstater som innvånarna desperat klamrar sig fast vid till skydd emot storföretagen. En svart och okänslig framtid brukar målas upp, utom för USA! Något som alltid fascinerar mig är att USA verkar ha gått ur varje omvälvande samhällsförändring ganska oskatt. Det brukar variera hur intakt Washington är, ibland har USA delats upp i nya nationalstater (företrädesvis i en sydlig, en östlig del och västkusten i en eller flera delar med Kalifonien som den dominerande parten) och ibland fungerar landet som idag men med ett större mått av regionalt självstyre.

Är detta ett tecken på författarnas politiska uppfattning (en extrem-neo-liberal, anti-federal republikansk vision?) eller amerikansk patriotism (vårt land är så bra att det kommer aldrig att falla, alla andra kommer att krossas av utvecklingens hjul!)? Svårt att svara på, särskilt som flera författare har sagt att de genom sina böcker ville varna för en viss utveckling (mest känd för det är väl William Gibson som med Neuromancer ville varna för och påvisa utvecklingen emot megacorpar och social utslagning — bara för att närmast påskynda utvecklingen genom cyberpunken).

Utmärkande för varje sådant scenario är att man går emot ett mer anarkistiskt samhälle, ganska ofta med en obefintlig eller försvagad statsapparat, och att man relativt ostraffat kan utnyttja folk som man vill — det enda som hindrar dig ifrån att gå för hårt fram är att grannen har en stor puffra eller många vänner med stora puffror.

Om anarkismen utmålas som något gott eller ont varierar självklart mellan författare och författare, men anarkism verkar vara det som väntar USA i framtiden.

Den enda boken jag påminna mig som jag har läst som har gått emot en starkare centralstat är Ape and Essence av Aldous Huxley, en bok som utspelas i en kärnvapenbombat Los Angeles. Strålningen har förändrat flera av människans instinkter och som ett svar på detta har en väldigt regiös regim införts.

Men detta är förstås inte sant om miljövännerna vinner något inflytande! Då blir det centralstat, diktatur, förtryck, ekonomisk kollaps och en tillbakgång till medeltiden; och gärna med ett inslag av socialism (som en amerikan uppfattar det). Det mest slående exemplet på det är Fallen Angels av Larry Niven, Jerry Pournelle och Michael Flynn (den finns att ladda hem gratis ifrån Baen Free Library), en istid har kommit som en följd av klimatförändringar, vilket har gjort att miljövännerna (de beskrivs som Ludditer men porträtteras mer som miljövänner än som egentliga Ludditer — men man sätter likhetstecken mellan miljörörelsen och motstånd emot varje civilisationsutveckling) har kommit till makten, med ett par förutsägbara resultat som centraliserad stat, socialism och förtryck (vilka alla tre enligt många verkar gå hand i hand).

Hur man än vänder och vrider på det så ser inte framtiden ljus ut för USA; om det inte vore för de självständiga själar som drömmer om frihet och makten att råda över sig själva. Gissa vilka som är böckernas hjältar…