Får en bok avvika ifrån sanningen?
Böckerna om Arn vägrar jag att läsa, filmen trakterar mig ännu mindre, men det är inte bara på grund av att jag inte står ut med Guillou, varken som författare eller person. Jag läste en recension i samband med att första boken kom och jag fick det bestående intrycket att det inte var en bok som jag inte ville läsa. Hela upplägget för boken luktade anakronism och personerna agerade mer efter en modern logik, eller en logik som en modern människa tror att de skulle agera efter, än efter en logik som jag uppfattade som mer tidsenlig (jo, jag ser hålet i mitt resonemang). Oavsett vilket så bestämde jag mig för att jag inte ville befatta mig med serien (hade det inte varit Guillou som hade skrivit dem så hade jag kanske varit mer positivt inställd till böckerna). Jag har mycket svårt för stora anakronismer i böcker som utspelas i ”dåtid”, det blir något som skaver på läsupplevelsen. (Ibland kan anakronsimen vara en del i berättelsen, t.ex. hela gengren alternativ historia.)
Vissa saker måste man gör avsteg för, t.ex. så måste huvudpersonen i boken existera, om han sedan inte har gjort det i verkligheten så är inte det något som stör mig. Samma sak gäller det historiska personer som dyker upp som huvud- eller bifigurer – för att de skall bli en berättelse av det, förutsatt att det inte är en dramatiserad biografi, så måste man göra avsteg ifrån vad personen sade och gjorde. T.ex. var en av kommentarerna om Arn-filmen att det inte fanns några historiska belägg för att det har funnits en svensk tempelriddare i Jerusalem vid den tiden, något som så att säga är utanför ämnet eftersom berättelsen ”krävde” att Arn åkte dit (jag utgår i och för sig ifrån att historikern blev felciterad av journalisten, han ville antagligen bara upplysa folk så att de inte trodde att Arn har funnits i verkligheten, felciteringar är ju annars legio).
En av mina absoluta favorittrilogier är The Crucible Triology av Sara Douglass, som är ruggigt korrekt i detaljerna, men samtidigt liberal med flera andra historiska fakta. Vad är det som gör, i mitt tycke, den ena bokserien så läsvärd och den andra avskyvärd? Om vi ser bortom kvalitén på det rena författarskapet, och hur välskriven respektive bok är, så finns det tre saker som jag tycker är viktiga:
- Föremål
- Saker måste vara korrekta i berättelsen för att jag skall acceptera den; dvs. inga renässansrustningar på 1200-talet (som i filmen Excalibur) och inga armborst på vikingatiden. Det enda som kan få mig att visa överseende med sådana saker är att tidsresor har ett finger med i spelet, eller att det är en berättelse som utspelas i en alternativ historia. Man kan lösa de flesta problem med den teknik som återfinns. Jag är inte en vän av den lösning som så många använder sig av (både författare och filmmakare, särskilt Disney i det senare fallet); den lite excentriske gubben som är någon form av Da Vincis kusin och som kan plocka fram spektakulära tekniska lösningar på de hinder som huvudpersonerna har stött på (t.ex. luftballonger eller finurliga, ihopvikbara apparater som hjälper dem över murar och raviner).
- Händelser
- Skeenden är något som jag är lite mer överseende med, de bör vara korrekta men de får ändras om de har stor betydelse för handlingen. T.ex. så väljer Sara Douglass i sin trilogi att flytta om ganska friskt i historieskrivningen för att det hela skall gå ihop, t.ex. så kommer Jeanne d’Arc senare än vad som skedde i verkligheten och många skeenden har komprimerats ganska drastiskt. Alla huvudsaker sker enligt historieskrivningen (hon har inte ändrat vem som vann viktiga slag etc.), men när de sker och när de sker relativt varandra har ändrats, ibland drastiskt. Men jag är beredd att förlåta det eftersom ändringarna ”behövs” för berättelsen, samma sak gäller för Arn; han ”behövde” åka till Jerusalem. Jag hade inte accepterat om han ”behövde” åka till månen eftersom det hade inneburit ett föremål, en rymdraket, och där går gränsen för vad jag kan svälja.
- Kunskapen om världen
- På medeltiden visste man att jorden var platt, solen kretsade kring jorden, att (i Europa) Gud hade skapat världen på sju dagar och att skogarna var fulla med oknytt, troll och andar. Om då huvudpersonerna agerar enligt modern logik (t.ex. att det är läskigt att gå i skogen när det är mörkt, men det är ingen fara) eller är sekulariserade, rationellt tänkande individer, då gnisslar berättelsen betänkligt, i min mening.
Jag åsyftar här bara på ”historiska romaner”, berättelser som utspelas i vår historia; fantasy och SF ingår självklart inte och inte heller berättelser som uttalat utspelas i ”parallelluniversa” (nej, Arn utspelas inte i ett parallelluniversa även om man skulle kunna klyva några hårstrån i den diskussionen).
februari 14, 2008 kl. 22:10
Jag delar dina åsikter om föremål och uppfinnare, inom gränser. Om jag t ex vet att sättet att tillverka kläde är att valka det för hand, men att det samtidigt förekommer vattenkvarnar, har jag inga problem att acceptera att en smart ingenjörsmässig person provar att bygga en valkkvarn, så länge det färdiga resultatet inte ger intryck av att vara en mogen teknik. Speciellt kläder stör jag mig på rätt ofta när det blir fel. Fel stilnivå, eller plagg som finns eller saknas av omotiverade anledningar. Laura i Lilla Huset På Prärien-böckerna är, åtminstone tills hon blivit ordentligt vuxen, väldigt obekväm i korsett, men att inte använda den vore ett solklart konvenansbrott som skulle kräva ett radikalt klassbyte för att kunna motiveras.
Jag har inte så stora problem med att folk i böcker agerar efter en ”modern” logik. En inte helt obetydlig del i min läsupplevelse är en identifikationskomponent, och om då logiken är alltför avlägsen min fäster jag mig inte vid karaktärerna. Sen kan jag givetvis inte acceptera en alltför modern slutsats, men jag ser ändå gärna att jag med min logik kan komma fram till att den aktuella slutpunkten är rimlig med aktuella indata.
Vad gäller religiös/annan övertygelse måste personen först och främst ha en trovärdig och konsekvent linje. Om det görs en grej av att en person har en stark kristen övertygelse så bör hen i så fall /inte/ se troll i skogen, i så fall jävlar, och kunna ”skydda” sig med böner. Jag ser ingen anledning till att inte enstaka individer skulle kunna ifrågasätta en given doktrin inom ramen för dess existens (dvs såsom den tolkas av samhället). Sen är det givetvis viktigt att de gör detta på ett sätt som upplevs trovärdigt. Att t ex en kättare måste fly, göra bot eller straffas, inte startar en skola och lever lyckliga i alla sina dagar med sina lärjungar och biskopen på söndagsmiddag.
Man får avvika från sanningen/accepterade beteenden, men man måste vara en trovärdig avvikare.
februari 15, 2008 kl. 19:51
Apropå valkandet: En av de saker som jag störde mig på när jag läset Hästarnas dal och Mamutjägarna för en otrolig massa år sedan var att huvudpersonerna står för inte mindre är fem tekniksprång på egen hand: Domesticerandet av hästen och vargen (för att inte tala om grottlejonet…), spjutkastaren, synålen samt konsten att slå eld med stenar (de kallar det ”eldstenar” men jag förstod aldrig vad det var för sten eller om den användes ensam eller tillsammans med flinta).
Det enda positiva som jag ser det med de tekniksprången var att man, om jag minns rätt, kunde följa hur Ayla resonerade sig fram till hur synålen skulle vara konstruerad – hon blir frustrerad över hur de befintliga nålarna fungerar (de saknade hål) och börjar resonera om hur hon skall förändra dem för att få dem att fungera bättre.
Men det blev lite mycket att två personer står för fem stora tekniksprång…
mars 22, 2008 kl. 21:09
Jovisst blir det för mycket när man ser på det så. Men, helt utan att värdera trovärdigheten just hos böckerna ifråga, är fenomenet ”entreprenörer” inte helt okänt idag heller. Om man tänker sig att en person kommit på en sak är det trots allt inte helt omöjligt att man ”tjänade” tillräckligt (tid, kraft el förtroende) på sin uppfinning för att ha utrymme att komma på något mer. Vad gäller domesticerande av djur skulle jag snarare tycka att det vore konstigt (om man antar att det första försöket baserade sig på en medveten tanke och inte en ren slump) om man efter en lyckad ansats inte försökte igen.
Men visst, det är ”för mycket” och för spridda saker för en eller några få personer. Å andra finns det übermenschen som lyckas vara utrikesinister för den fria världen på dagtid och som roar sig med att vara konsertpianist och superfit på sin fritid så varför skulle inte Ayla kunna vara en nertonad version av henne?