Hur beskrivs den onda sidan i böcker?
Den onda sidan behöver nödvändigtvis inte vara i förbund med Sauron eller djävulen, men i varje berättelse som handlar om en motsättning finns det (ofta) en ”ond” och en ”god” sida och man skall som läsare heja på den ”goda” sidan. Ibland kan det röra sig om en mycket balanserad motsättning där båda sidorna framställs som mänskliga med sina fel och brister och läsaren får en inblick i motiven för respektive sida (någon som har ett förslag på en sådan bok som exempel, jag kunde inte komma på någon?). Men oftast så blir det ganska ensidigt; man får en klar inblick i ”hjältens” motiv men motståndarna beskrivs nästan enbart genom sina handlingar. Lite klichéartat så får nästan alla onda samma attribut:
- Sadistiska
- Det spelar nästan ingen roll vilka motståndarna är, de har alltid en sadistisk läggning, minsta orsak till att utnyttja sin maktposition skall utnyttjas och det spelar ingen roll om de utnyttjar sina egna underhuggare eller sina motståndare. Sadismen har ofta, men inte alltid, en sexuell underton.
- Socialistiska
- Det gäller väl främst amerikansk SF, men motståndarna har en tendens till att förespråka olika former av socialism.
- Känslokalla
- Man kan inte vara ond om man har känslor…
- Storhetsvansinne
- Aj vill rule thö wörld in zirty zeconds, Mr Bönd
- Kontrollbehov
- Om det är så ner till när underhuggarna skall gå på toaletten så nog lägger sig storboven sig i var och när de gör det.
En motsättning kan lyfta en berättelse och göra den mer intressant eller spännande, men oftast görs motståndaren ond bara för att läsaren inte skall känna något tvivel om vem denne skall heja på. Ett slående exempel på det är Vernor Vinges A fire upon the deep där ”The Emergents” görs så genomonda att det inte skall finnas en skugga av en chans att läsaren av misstag hejar på fel sida (samt kunna motivera varför hjältarna inte skall samarbeta med dessa). Ett annat exempel är House Harkonnen i Frank Herbets Dune som även de njuter av att plåga de svaga.
Som en motsats kan man nämna The Lions of Al-Rassan av Guy Gavriel Kay, där antagonisterna i slutet av boken är gamla vänner, men tydligast är det nog i Ender’s Game av Orson Scott Card där de genomonda fienderna inte alls visar sig vara vad man trodde, de går ifrån att vara onda insekter till att vara varelser med ett känsloliv.
december 22, 2007 kl. 23:47
Vad gäller exempel på där de onda och goda beskrivs likvärdigt har jag ingen bok men väl en film att nominera: Heat. Både boven och polisen är ”långt gångna”. De tillhör eliten inom respektive gebit, de arbetar maniskt, de har sedan länge slutat fundera på varför de håller på med sina ”yrken” – de behöver inte förklara sig.
Vad gäller din andra frågeställning – varför måste de onda vara genomonda – så tror jag att det i många fall behövs för att ursäkta de godas beteende. Taget ur sitt sammanhang skulle många böckers hjältar anses begå grova brott (när de till slut lyckas döda boven till exempel), men genom att först verkligen säkerställa att boven är ett kräk så blir mordet berättigat.
december 23, 2007 kl. 10:29
Jag håller med dig i ditt påstående, de godas handlande skall ursäktas eller motiveras. Om man har läst flera av Pratchetts böcker om Stadsvakten, särskilt några av de första, så poängterar Vimes där flera gånger att om någon siktar på en så skall man hoppas av bara tusan att det är en ond person för denne kan man få till att prata och vinna tid – medan en god skjuter med en gång utan förbarmande.
Egentligen är den goda sidan väldigt ofta väldigt onda – man följer enbart sin egen vilja. Hmm. Jag får nog utveckla den tanken lite i ett senare inlägg…
januari 11, 2008 kl. 20:22
Man får inte glömma att det ger oss (eller åtminstone mig) som läsare en viss njutning att se ”rätt” sida vinna. Jag ställer mig också frågande hur många andra ”onda” attribut det finns att ta till, än de du nämnt ovan.
januari 27, 2008 kl. 15:31
Det är något som jag tänkt på, speciellt tydligt tyckte jag att det var i filmatiseringen av Sagan om ringen-trilogin (jo, jag har läst böckerna också): de onda är så genomonda och de goda så genomgoda. Jag menar, vad GÖR ondingarna annat än vara onda? Knäcker The Witch-king of Angmar nånsin en öl med Sauron och grabbarna och kollar på Tipsextra på lördagarna? Eller sitter han bara där och är ond, ondare, ondast? Måste vara skittråkigt ju.
februari 22, 2008 kl. 21:27
[...] är ingen anhängare av klichéer, men när man tar stryptag på fenomenet och producerar en ironisk lista, kan det då bli något [...]
mars 17, 2008 kl. 7:48
Läst Mary Gentles Grunts? Lite för lång för sitt eget bästa och tappar en del fokus, men ändå en ganska rolig hantering av den onda sidan inför den sista stora striden – för den här gången – som lite resignerat vet med sig att, tja, de är ju onda, så de kommer att förlora, när någonting oväntat sker.
Särskilt från Storbritannien finns väl annars en hel del socialistisk science fiction (och en del fantasy).
//JJ
mars 17, 2008 kl. 22:19
Nej, jag har inte läst Grunts men jag skall definitivt kolla upp den! Skall lägga en beställning på 20-40 (!) böcker om ett par veckor (när Bokhyllan är färdigbyggd) och skall kolla på den inför det. Tack för tipset!