Reseberättelser, en ny böjelse…
Som jag ser det finns det två sorter av reseberättelser. Den första är den klassiska berättelsen, någon har rest någonstans och skriver om sina upplevelser; resan kan vara ren turistresa och berättelsen blir mer av en berättande resehandbok, eller av det mer upptäckande slaget, t.ex. någon skriver om sina upptäkter av en viss kontinent eller kultur. Exempel på den senare varianten är Sju år i Tibet, som jag för övrigt gärna rekommenderar! Det är intressant att läsa om ett Tibet som få kände till något om innan kineserna invaderade landet och som nu allt mer ”kinesifieras”.
Men jag har fastnat för den andra sortens reseberättelser; den vetenskapliga upptäckten. Jag har läst Sten Bergmans böcker om sina botaniska upptäcktsresor till Korea och Nya Guinea och jag har verkligen fastnat för Thor Heyerdahls expeditionsberättelser — först om Påskön och nu senast om Expedition Ra.
Det verkar som om alla har resandet som hobby idag — det går knappt att prata om folk utan att de berättar om var de vill resa eller att de söker jobb på något företag som lovar utlandstjänst — och reseberättelserna har (återigen) ”julafton”. Men i den stora bokfloden saknar jag den vetenskapliga resan, berättelser som handlar om någons forskningsresa; reser inte dagens vetenskapsmän? Eller är de inkapabla att berätta en god historia? Finner man en expeditionsberättelse så är det någon extremsportare som kapitaliserar på sin (tillfälliga) berömmelse. Jag får det inte att gå ihop.
december 1, 2007 kl. 14:48
Det kan nog delvis bero på att det finns ganska få vita fläckar kvar på kartan idag. Behovet av vetenskapliga expeditioner har därmed minskat kraftigt när man har allt man behöver i sitt forskningslabb eller nåbart via internet.
Dessutom är det få vetenskapsmän som sitter ensamma på sin kammare längre, då dagens forskningsframsteg oftast är ett resultat av gemensamma ansträngningar från flera forskningsteam.
januari 11, 2008 kl. 20:16
Jag tror också att man kan notera att dagens vetenskapliga expeditioner är betydligt mer vetenskapliga än gårdagens som lika ofta var macho-projekt eller rena äventyr.
För övrigt får jag rekommendera Bruce Chatwins klassiker ”I Patagonien” och ”Drömspår”