Att ge läsaren ledtrådar
När jag läste Bekännelsen av Maupassant häromveckan funderade jag en del på hur mycket som en författare skall avslöja för sina läsare; den tio sidor korta novellen går i korthet ut på att en make har i fyllan och villan varit otrogen och bekänner det efter mycket samvetskval för hustrun när hon tjatar, med resultatet att hon fullständigt bryter ihop av skratt och lämnar maken och läsaren (dvs. mig) alldeles förvirrad. Jag misstänker att det exemplar som jag har innehåller någon form av fel — i översättningen eller i sättningen och bindingen — för texten är mycket förvirrande, åtskilliga relativa pronomen verkar ”peka fel” och så vidare. Det finns egentligen tre möjliga scenarion: Hustrun tycker maken är mycket rolig, hustrun har vetat om den lilla historien och tycker makens reaktion är rolig och slutligen, vilken jag lutar emot, att det var hustrun som maken var ”otrogen” med men han var för full för att inse det.
Men det som är intressant är hur mycket ledtrådar en författare skall ge till en läsare.
Tag de klassiska deckarhistorierna där det finns två traditioner; en där detektiven samlar alla misstänkta i sista kapitlet och avslöjar hela den infernaliska intrigen för alla inblandade, inklusive läsaren, och en där läsaren introduceras till alla bevisen i samma takt som detektiven får reda på dem och det blir någon form av tävlan mellan läsaren och detektiven om vem som först knäcker gåtan.
Det finns så klart fler traditioner och en blandning av dem, men de här är väl de klichéartade traditionerna som mest förknippas med deckargenren.
Personligen gillar jag inte riktigt när precis allting berättas för en, men jag tycker sämre om när man förväntas komma på en massa luriga ledtrådar och förstå varför något hände på ett viss sätt. Jag vill normlat läsa vidare och inte lägga ifrån mig boken för en stund för att fundera på ”varför hände det där!?” — då vill jag hellre få det beskrivet för mig.
december 5, 2007 kl. 23:09
Extremfallet av ”en tävlan mellan läsaren och detektiven” lär vara det som den rätt välkände deckarförfattaren Ellery Queen sägs ha gjort i några tidiga böcker (som jag fortfarande inte lyckats identifiera, få tag på och läsa): att helt enkelt mot slutet av boken stoppa historien och säga rakt ut till läsaren att ”Nu har du alla ledtrådar, kan du lösa gåtan?” (nu snackar vi alltså inte sådana där korta deckargåtor som brukar finnas i tidningar ibland, utan fullvuxna romaner). Då vill det till att ha varit noga med att presentera alla ledtrådar på ett bra men inte övertydligt sätt. Det vore spännande att se hur de historierna blivit, om de går att få tag på.
Därmed inte sagt att jag egentligen vill ”tävla” mot min bok i den meningen (dessutom skulle jag säkert ha fel
, men jag tror att det leder till en viss tydlighet från författaren; jag har nämligen ännu svårare för konstiga omotiverade hopp och luckor i logiken som kommer av att huvudpersonerna vet något som författaren låtit bli att berätta för mig.
Även i variant ett i originalinlägget, där detektiven kör stora genomgången i salongen på slutet och man egentligen aldrig hade en chans att lösa gåtan medan man läste, så måste allt stämma om man går tillbaka och kontrollerar; allt ska finnas med – annars är författaren ohederlig, eller kanske (för att låna ett uttryck från ett annat inlägg) respektlös mot mig, läsaren.