Rubus Libri ~ Litterära bär

Mycket av den fantasy som skrivs är episk — det onda strider emot det goda och huvudpersonerna är ofta ”vanliga” personer som kämpar emot övermäktiga odds för att rädda världen. Klichéartat så man blir deprimerad.

Jag saknar verkligen lite ”diskbänksrealism” i fantasyn, en berättelse som inte resulterar i att grisvaktarpojken lyckas stoppa den onda motståndaren ifrån att ta över världen. En kompis slog fast att fantasy lämpar sig bara för episka berättelser, att om man ville skriva en deckarhistoria eller något annat än episkt fick man skriva en SF-historia. Det är något som jag definitivt inte håller med om!

Tag en bok som Rosens namn av Umberto Eco, en medeltida deckarhistoria, eller Robert van Guliks böcker om Domare Dee, deckarhistorier förlagda till 600-talets Kina — böcker som på intet vis är episka. Deckarhistorier är en genre i sig och där är ofta bara platsen och tiden en kuliss för själva gåtans lösning och något som ofta kan bytas ut, berättelsen i sig är densamma.

Men kommer vi någonsin att få se berättelser som Noise och Heavy Planet av Hal Clement inom fantasyn? Det var länge sedan som jag läste Neuromancer av Gibson, men jag har för mig att den var ganska oepisk, även den.

Vad jag menar med en episk berättelse är en berättelse där huvudpersonerna kämpar heroiskt emot en mycket stark motståndare och att världen påverkas av vad som huvudpersonerna gör och den kommer att påverkas under lång tid framöver. Berättelsen behöver inte sträcka sig över långa tidsperioder, på så sätt skiljer sig min definition ifrån den gängse, men en historiker skall ett par generationer senare kunna peka på ”den och den och den” effekten kom sig av vad huvudpersonerna gjorde, eller inte gjorde. Det klassiska exemplet är striden mellan gott och ont, t.ex. Taran och den svarta kitteln eller Sagan om Ringen, eller när huvudpersonerna kommer fram till viktig information, t.ex. Ringworld (där huvudpersonen listar ut en hel del information om ”Puppeteers”, utöver vad de får fram om den ringformade världen) eller Broken Angels (där man återfinner, utforskar samt drar flera viktiga slutsatser om ett marsianskepp).

Men du kanske noterade en intressant sak här; att de två exempel jag hade på striden mellan gott och ont var fantasyböcker och informationssamlandet var SF-böcker? Noise och Heavy Planet är också de berättelser om vetenskapliga expeditioner, varför kommer det sig att vi inte kan se något sådant i fantasytappning? Jag är övertygad om att man skulle kunna finna en vetenskaplig expedition i en fantasyvärld lika intressant som en på en främmande planet. I Noise kan man byta ut orsaken till stormarna ifrån atmosfärens sammansättning till magiska stormar, havets oberäknerlighet ifrån havsbottenskalv till magiska orsaker även där och låta skeppet leta efter särskild fisk istället för ämnesdestillatorer. Det skulle inte vara riktigt samma sak eftersom berättelsen är mer en orgie i vetenskap, det är s.k. hård SF, än ett rafflande äventyr, men principen är ändå den samma.

Men jag störs av den stora bristen på ”låg fantasy”, på icke-episk fantasy. Varför envisas fantasyförfattarna om att skriva episka berättelser? Har de svårt att lämna klichéerna? Är det bara SF-författarna som klarar av att tänka i nya banor och anamma nya spår?

Det här inlägget publicerades onsdag, 7 november, 2007 kl. 22:12 i Fantasy, SF med etiketterna Klichéer | . Du kan följa kommentarer genom RSS 2.0. Du kan lämna en kommentar, eller trackbacka från din egen webbplats.