Författarnas politiska åsikter
Det är inte ofta som författarnas egna politiska åsikter skiner igenom i en bok, även om man oftast kan ana sig till det (t.ex. brukar man kunna se vissa vänstersympatier och anti-globaliseringstankar bakom en del SF-litteratur, framförallt där företagen beskrivs som genomonda och direkt människofientliga), men frågan är om det blir bra om en författare närmast ”bevisar” sin politiska ståndspunkts förträfflighet genom sina böcker?
Jag tänker i det här fallet på Vernor Vinge och idén om anarkokapitalism, en idé som han har gett fritt spelrum i A Deepness in the Sky, novellen Bomb Scare och uppföljaren The Peace War. Idén kan sammanfattas, som den har gjorts på Wikipedia, med extrem individuell frihet — det finns ingen stat och rättsväsendet sköts genom väktarföretag (vad som då tvingar företagen att följa sina kontrakt är mer än vad jag förstår — i dagens samhälle missköter sig företagen ganska grovt med de ”straffas” inte av konsumenterna i så stor omfattning att det inte lönar sig att t.ex. utnyttja arbetarna i sina fabriker, inte hålla vad man lovar i sin reklam eller ducka undan garantiåtaganden, och vad hindrar dem ifrån att göra samma sak när det inte finns ett konsumentverk att ta dem i örat?).
Vernor Vinge själv har sagt att han tror att systemet i novellen Bomb Scare kan fungera (se förordet till novellen i The Collected Stories of Vernor Vinge) — och det märks i böckerna att han tror på systemet. I novellen och dess uppföljare, som utspelas efter en katastrof med civilisationens sammanbrott som följd, finns det en stat i Mexico medan Texas är en enda stor våt dröm för anarkokapitalism. Mexikanerna hyllar (så klart) sin styrelseform som att staten tar hand om sjuka och gamla m.m. — men det framgår med all önskvärd tydlighet att de egentligen, genom sin blotta existens, är onda och förtrycker sitt folk. Stat = förtryck. (Sedan har jag lite svårt för Vinges tendens till att beskriva ”den onda sidan” som extremt genomond, det skall inte finnas någon risk att man av misstag hejar på fel sida!)
Texas däremot är en samling enstöringar, som alla bygger sin egen ranch med olika former av militära försvarssystem, och där väktarbolag agerar polisstyrka och krigsmakt (och deras förhållande till alla regleras genom kontrakt som de storsint tydligen alltid följer, ädla [amerikaner?] som de är). Det som stör mig i visionen är att i The Peace War så är dessa ensamvargar tusen gånger bättre på att utveckla ny teknik än vad de organiserade vetenskapsmännen i Mexico är (man kan ana en antydan till att orsaken, förutom att de är en stat och därmed ineffektiv, till att Mexico släpar efter är att de lägger resurser på att ta hand om fattiga och socialt utslagna — något som kan tolkas som ytterligare en av de många ”ondskorna” som en stat sysslar med ["folk får klara sig själv" alt. "ingen stat -- ingen fattigdom"]). Visualisera följande scen: Den egenägande bonden arbetar på fälten, tar hand om djuren, gör allt underhåll av gården som hör till och dessutom utvecklar han avancerad elektronik hemma på kammaren och bygger nya maskiner som underlättar för honom på gården. Han har dessutom omfattande handel med andra bönder i samma situation och utbyter idéer och produkter så att han kan utveckla sina egna produkter. Dessutom går den utvecklingen ett par magnituder snabbare än den som drivs att de mexikanska ingenjörerna som är avlönade och kan ägna sig åt sitt arbete på heltid. Tänk vilka inneboende effekter man kan ha i ett politiskt system! Jag har rätt svårt att tro är att det är det politiska systemet som genom sin blotta existens alstrar dessa överingenjörer. (Eller är det en ganska smutsig rasism som vi ser skymta fram? Mexikaner vs. Amerikaner?)
Att läsa en bok där en skicklig författare undersöker vilka möjligheter som finns i en viss politisk eller teknisk utveckling, t.ex. i 1984, Neuromancer eller Altered Carbon, är ett trevligt nöje, men jag blir inte vidare imponerad när Vinge famlar omkring med sina vimsiga drömmar. Jag blev rekommenderad Vinge med förklaringen att det skulle vara ”hård” och realistisk SF, men så här efteråt ångrar jag att jag köpte och läste böckerna.
november 5, 2007 kl. 23:02
Även om inget läger är fulländat upplever jag ofta att anhängare till nyliberalism och liknande tankespår hyser en ovilja till att förklara hur det faktiskt ska ”gå till”. Det finns ofta en närmast dogmatisk sida hos dem, vilket kanske kan förklara att de ofta tycks trivas med tex den kristna högern. För en ”troende” är det så uppenbart att deras system fungerar att det går inte att förklara – det vore som att förklara att solen skiner eller att vatten är vått.
Vad gäller smutsig rasism eller inte så tror jag det är så enkelt att de icke troende implicit förväntas vara korkade, annars hade de ju sett ljuset?! Återigen denna förenkling av världen – svart eller vitt, goda eller onda, med oss eller mot oss. Fast har man en gång fått smak för olika nyanser av grått (alltifrån gladsvart till ”vitt för dig”) ter sig överförenklade skildringar som lite passé, som en vilda västern matiné ungefär.