Ett framtida Amerika
Oscar Wilde brukar tillskrivas uttalandet att Mode är något så motbjudande att vi måste byta ut det var sjätte månad för att stå ut med det, och likaväl som det går moden i kläder går det också så i litteraturen, då särskilt i SF- och fantasy-genrena. Jag läste All Tomorrow Parties av William Gibbson strax innan jul 2005 och jag kunde då inte låta bli att slås av ovanstående ”citat”.
Inom SF-genren verkar det finnas två moden — eller är det rent av två dominerande politiska filosofier? — som härskar: Nationalstatens försvinnande och vad som händer om miljövänner får inflytande.
Det har alltid gjort sig påmint men snart går det inte att läsa en bok utan att konfronteras med det första modet; nationalstatens upplösande. I så gott som varje bok har man presenterat ett framtida samhälle som tagit över av multinationella företag och där nationalstaten så gott som helt har försvunnit — Asien har förvandalts till en rå kapitalism med enorma, ansiktslösa arbetarskaror som skyndar mellan kontor eller maskiner och likkisteliknande lägenheter (coffins) och Europa pendlar mellan ett allomspännande EU, anarki och små, svaga nationalstater som innvånarna desperat klamrar sig fast vid till skydd emot storföretagen. En svart och okänslig framtid brukar målas upp, utom för USA! Något som alltid fascinerar mig är att USA verkar ha gått ur varje omvälvande samhällsförändring ganska oskatt. Det brukar variera hur intakt Washington är, ibland har USA delats upp i nya nationalstater (företrädesvis i en sydlig, en östlig del och västkusten i en eller flera delar med Kalifonien som den dominerande parten) och ibland fungerar landet som idag men med ett större mått av regionalt självstyre.
Är detta ett tecken på författarnas politiska uppfattning (en extrem-neo-liberal, anti-federal republikansk vision?) eller amerikansk patriotism (vårt land är så bra att det kommer aldrig att falla, alla andra kommer att krossas av utvecklingens hjul!)? Svårt att svara på, särskilt som flera författare har sagt att de genom sina böcker ville varna för en viss utveckling (mest känd för det är väl William Gibson som med Neuromancer ville varna för och påvisa utvecklingen emot megacorpar och social utslagning — bara för att närmast påskynda utvecklingen genom cyberpunken).
Utmärkande för varje sådant scenario är att man går emot ett mer anarkistiskt samhälle, ganska ofta med en obefintlig eller försvagad statsapparat, och att man relativt ostraffat kan utnyttja folk som man vill — det enda som hindrar dig ifrån att gå för hårt fram är att grannen har en stor puffra eller många vänner med stora puffror.
Om anarkismen utmålas som något gott eller ont varierar självklart mellan författare och författare, men anarkism verkar vara det som väntar USA i framtiden.
Den enda boken jag påminna mig som jag har läst som har gått emot en starkare centralstat är Ape and Essence av Aldous Huxley, en bok som utspelas i en kärnvapenbombat Los Angeles. Strålningen har förändrat flera av människans instinkter och som ett svar på detta har en väldigt regiös regim införts.
Men detta är förstås inte sant om miljövännerna vinner något inflytande! Då blir det centralstat, diktatur, förtryck, ekonomisk kollaps och en tillbakgång till medeltiden; och gärna med ett inslag av socialism (som en amerikan uppfattar det). Det mest slående exemplet på det är Fallen Angels av Larry Niven, Jerry Pournelle och Michael Flynn (den finns att ladda hem gratis ifrån Baen Free Library), en istid har kommit som en följd av klimatförändringar, vilket har gjort att miljövännerna (de beskrivs som Ludditer men porträtteras mer som miljövänner än som egentliga Ludditer — men man sätter likhetstecken mellan miljörörelsen och motstånd emot varje civilisationsutveckling) har kommit till makten, med ett par förutsägbara resultat som centraliserad stat, socialism och förtryck (vilka alla tre enligt många verkar gå hand i hand).
Hur man än vänder och vrider på det så ser inte framtiden ljus ut för USA; om det inte vore för de självständiga själar som drömmer om frihet och makten att råda över sig själva. Gissa vilka som är böckernas hjältar…
oktober 31, 2007 kl. 22:34
Det var snällt av dig att lämna ett exempel på hur miljövännerna skulle influera samhällsutvecklingen. Själv misslyckades jag nämligen fullständigt med att komma på några exempel på sådana böcker. Detat kan i och för sig möjligen bero på underdimensionerade läsvanor, men jag skulle gärna se fler exempel för att gå med på att det skulle vara en trend. Skillnaden mellan ett mode och en stylist som fått spel är antalet dåliga kopior på stan…
Hur ser du på tanken att det helt enkelt skulle kunna vara bristande allmänbildning, snarare än ideologi eller patriotism som ligger bakom en begränsning av centralstaten? Jag inbillar mig att en relativt stor andel av tongivande SF-författare har vuxit upp med skrämselpropaganda runt densamma vilket knappast skapar en grogrund för att inspireras att utveckla dess bättre sidor. Om jag vore författare skulle jag knappast hylla religiöst färgad politik; antingen det handlade om att låta min hjältinna vara Kd-politiker, ett relativt moderat religionsmissbruk a la Polen eller att bygga ett idealsamhälle med fullt utvecklade sharialagar.
november 3, 2007 kl. 19:52
Ännu en möjlighet är att det på något sätt passar bäst för den typen av huvudperson som författaren valt; eftersom man skapar både sin figur och värld så vill man kanske göra en värld som är en passande kuliss till huvudpersonen, och sedan förlägger den (geografiskt och kulturellt) till det område man själv och ens läsare är mest bekanta med.
Om man vill ha en huvudperson som är den framtida versionen av en medeltida riddare, som med strålpistolen eller annat favoritvapen i handen och sin egen list och mod som huvudsakliga vapen ensam löser sina problem (klassisk SF-hjälte av Heinlein-snitt), så kan jag förstå att en mindre organiserad och kontrollerad värld (anarki, om du så vill) är den mest passande kulissen. En sån figur skulle inte fungera i en alltför hårt styrd och kontrollerad miljö, vare sig den styrs av superföretag eller superstater, det krävs lite vilda västern.
Att man sedan geografiskt förlägger sina berättelser även efter samhällenas kollaps, katastrofen, eller vad det nu är, till just det som idag är USA, kan vi nog skylla på att det är ”hemmaplan” för de allra flesta författarna; det är lättare för dem att fantisera ihop det framtida förändrade Amerikat.
Inte nödvändigtvis patriotism, utan lokalkännedom alltså, tror jag att den tråkiga förklaringen kan vara.
Följdtanke: Min erfarenhet av eller kunskap om till exempel japansk, rysk eller för all del indisk och afrikansk framtidslitteratur är inte tillräcklig för att säga om dessa historier ser likadana ut fast på en annan hemmaplan? Eller är hjältetypen i andra (icke amerikanska) kulturer mer anpassad att leva på en annan typ av scen, mot andra kulisser?