Är kvantitet samma sak som kvalité?
Det var det enligt Stalin, men bortsett ifrån honom? Finns det någon som tycker så? (Det är fusk at nämna Jordan!)
Under det senaste året har jag läst ett flertal böcker (ganska många faktiskt) som är på mellan 500 och 700 sidor, och någonting som legat och gnagt är att de flesta av dem har haft en ganska långsam handling och ägnar ganska mycket tid (läs: sidor) åt transportsträckorna mellan de scener som för handlingen framåt. Författaren följer närmast personerna med en filmkamera och dokumenterar allt de gör, hur de tänder och släcker lampor när de går ifrån rum till rum osv. Tankarna för en ganska snabbt till någon form av dokusåpa, inget får utelämnas. Detaljerade beskrivningar kan ibland ha ett ganska viktigt syfte, t.ex. att beskriva effekten på samhället en viss framtida teknik har. En av de bästa scenerna i Altered Carbon av Richard Morgan är när Kovacs går igenom ”ankomsthallen” i anläggningen för ”nedladdning” och passerar en familj; mamma, pappa och två små barn. Samtliga står och gråter förtvivlat för den svarta familjen har fått sin make och far nedladdad i en vit mans kropp. Det är en mycket stark scen men som inte har något att göra med historien i övrigt, men som samtidigt påtalar de effekter tekniken med kroppsbyte kan få. Problematiken tas ytterligare upp i Woken Furies där diverse sociala ritualer beskrivs för att säkerställa att den kropp man talar med innehåller den person som man tror det är.
Dessa scener för inte historien framåt nämnvärt, men de är utan tvekan scener som tillför djup, känsla och trovärdighet till berättelsen. Morgan strör en del sådana här händelser kring sig och som alla tillför något till förståelsen för världen, men de blir sällan så många att de drar kraft och energi ifrån själva berättelsen.
En bok som är rakt motsatt är Perdido Street Station av Miéville China; boken är på runt 800 sidor och man kan relativt enkelt leva utan 150 av dem. Det är inte det att berättelsen sträcker sig över lång tid utan boken är närmast sinnebilden för den dokumenterande författaren, han följer sina personer med en kamera och dokumenterar varje detalj och känsla som de gör och har. Missförstå mig inte, jag tycker att Perdido Street Station är en bra bok, men den är så långsam att det är svårt att tala om något tempo i berättandet — inte ens i ”slutstriden” fångas läsaren upp i någon form av spänning. Varifrån kommer denna trend att älta allt i evighet? Dåligt författarskap, dåliga redaktörer eller ”vill” folk ha det så?
Betänk att Tolkiens trilogi är på ungefär 1000 sidor och han fick med en hel del i de tre böckerna (och då är det inte högt tempo — det tog dem evigheter att lämna Hobsala, för att inte tala om alla resor genom vildmarken!). Jag kan inte göra mig fri en viss olustig känsla att om en modern författare skulle skriva Härskarringen idag, hur många sidor skulle han då behöva? Skulle 1000 sidor per bok vara nog?
oktober 28, 2007 kl. 18:27
Motsvarande, där man kan få intrycket att det till varje pris gäller för författaren att maximalt utnyttja den miljö eller det persongalleri hon uppfunnit, är ovanan att göra långa serier (triologier är ett minimum) av allting – vanligast i sf och fantasysammanhang. Så blir det gärna även om själva berättarstilen inte är onödigt ordrik.
Själv tycker jag allt som oftast att jag drabbas av känslan ”det här ser ju ut som en bra bok, men det är tydligen femte delen i andra serien om … – så den får nog vara”. Så det finns inte bara för tjocka böcker utan även för tjocka serier, så att säga.
november 2, 2007 kl. 0:28
Det kan vara en reaktion på det flyktiga mediesamhället? En litteraturens slow food-rörelse? Om det finns någon som inte bangar för 750 sidor onödigt fluff är snuttifikationssamhället inte fullt så utbrett som de fruktar? Eller så är det bara så att ingen lär sig sätta gränser numera….
november 2, 2007 kl. 20:01
Snarare litteraturens 750-grams-hamburgare isåfall
Jag säger inte att långa serier är nåt dåligt, en bra serie får gärna vara i många delar så att det finns mer av den. Och mer. Det kan vara lite besvärligt att börja, om det förutsätts att man ska läsa serien från början och den nu är på del 8 så krävs det nästan goda rekommendationer för att man ska ge sig på den.
Man vill ju inte gärna ha läst del ett av alla serier som finns…
Tjocka böcker (vilket för mig inte har nån koppling till sidantalet) på det dåliga sättet som Jonas skriver om, handlar inte bara om att stryka onödigt fluff (alla kan lyckligtvis inte skriva som Hemingway), utan på nåt mer svårbeskrivet sätt om hur lättläst eller trögt (och nej, det handlar inte heller om enkla ord och korta meningar) det är att komma framåt i texten.
november 3, 2007 kl. 14:50
Jag är medveten om skillnaden mellan en lättläst bok och en bok med korta meningar och enkla ord. Jag försöker fortfarande förtvivlat ta mig förbi sidan 96 i Körkortsboken.
Som jag tolkade Jonas i originaltexten var det dock just ”fluffet” han vände sig emot, snarare än att författarna skrev trögläst. Att även beskedliga trivialiteter alltmer började likna en amerikansk fysikbok. (Nej, jag anser inte på något sätt att god litteratur bör likna en formelsamling på fjorton sidor.)
Jag tänker däremot inte debattera om vad Jonas menar, då han, sist jag såg honom, inte visade några som helst tecken på att vara en Stor Död Författare utan ändå läser allt vi skriver… Så: hur menar du?
november 3, 2007 kl. 16:14
Du har helt rätt, zzam, jag vänder mig emot ”fluffet” — men även emot en viss tempobrist. Tyvärr går de ofta hand i hand — jag har inget emot fluff så länge som berättelsen inte tappar tempo, men ibland får man intrycket att författarna fyller ut sina berättelser för att få upp sidantalet. Gå in på vilken bokhandel som helst och titta på nyutkomna böcker, tjockleken kan snart mätas i decimeter. Gå sedan in på biblioteket och titta på böcker som kom ut före 1970 (för att ta ett slumpvis årtal); det är långt ifrån alla som kommer över 300 sidor. Har böckerna blivit bättre med tiden?
Jag läser just nu Expedition Ra av Thor Heyerdahl och trots att den täcker två expeditioner och första expeditionen löpte över två (förvånansvärt händelserika) månader så är den på bara 250 sidor, men den håller hela tiden uppe tempot i berättandet. Till och med två månader på havet i en papyrusbåt kan bli intressanta om berättelsen håller ett visst tempo och författaren hoppar över alla rutinsaker — de enda måltider som beskrivs är t.ex. festmåltiderna — men även den mest fantastiska, episka berättelse kan bli tradig och ointressant om författaren bara orerar och producerar text.
Hade vi tyckt att Härskarringen hade varit lika bra om den hade varit 1000 sidor per bok? Om vi hade fått läsa än mer om hur Sam och Frodo stretar fram genom Mordor? Jag är mycket skeptisk, man kan inte krama ur hur mycket som helst ur en berättelse.
mars 22, 2008 kl. 14:42
[...] upp eld eller för den delen hur det gjorde (om eldmakandet beskrevs i detalj så skulle jag få en ny anledning till ett utbrott), men jag tycker det är lite tråkigt att, som jag upplever det — och betänk då min lilla [...]