Vem går på Ankh-Morporks gator, Stålmannen eller Fantomen?
Har Terry Pratchetts figurer i stadsvakten blivit som Stålmannen eller som Fantomen?
Ett utmärkande drag för Stålmannen, som det beskrevs i en Fantomen-tidning i en diskussion om varför Fantomen fortsatte att vara populär medan Stålmannen hade försvunnit ur hyllorna, är att Stålmannen genom åren har fått allt fler och kraftigare superkrafter. Till en början var han bara enormt stark — han var inte så övernaturligt stark som han senare blev — och han kunde inte flyga utan ”bara” hoppa över hus (med tiden blev det över skyskrapor och till slut kunde han flyga). Vidare så fick han röntgensyn, värmesyn, hypnotisk blick osv. Fantomen å sin sida blev … skickligare i att skjuta och se cool ut (samt en helt fenomenal tur!). Stålmannen fick till slut så många superkrafter att det i princip inte fanns något som kunde besegra honom.
Jag när jag hade avslutat Thud! kunde jag inte låta bli att slås av att Pratchett har tonat ned Vimes, Morots och Anguas förmågor rätt betänkligt. Morot kan inte bara gå in i dvärgsamhället och domptera som han kunde i tidigare böcker, han hade knappt något att säga till om överhuvudtaget (och i Den Femte Elefanten var hans okunskap om vildmarksliv närmast livshotande). Angua möte ofta(re) motståndare som på olika sätt neutraliserade hennes varulvsstyrka och -förmågor (t.ex. luktsinnet) och Vimes har inte alls samma kontroll på situationen som han hade i t.ex. På Lerfötter — på senare tid har han kunnat lura varenda Lönnmördare som överhuvudtaget har åtagit sig ett kontrakt på Vimes. (Jag undrar om han lika lätt kommer att komma undan ifrån nästa lönnmordsförsök?) Kan det vara så att trion blev för ”mäktig”, att de kunde klara av för mycket motståndare, att de blev för mycket som Stålmannen så Pratchett var tvungen att tona ned dem, att göra dem ”mänskligare”? Men var det i så fall för att det blev löjligt, svårt att skriva ”trovärdiga” berättelser eller var det av någon annan anledning?
Själv tror jag att Pratchett insåg att hans berättelser om Stadsvakten skulle bli en enda lång terrorbalans — motståndarna skulle tvingas bli allt extremare för att de överhuvudtaget skulle kunna bli en match för Vakten, och Vimes med anhang skulle, något subtilt, hela tiden utvecklas och klara situationen. Det blir lite fånigt om man klarar varje utmaning — det skulle vara lite uppfriskande om de misslyckades med att fånga en mördare, spion eller tjuv. Ett tecken på detta Stålmannenfenomen som man kan se är den totala bristern på belöningar till Vimes efter varje uppklarat fall — han har stigit så i titlarna att han inte kan stiga så mycket mer, efter de senaste böckerna har belöningarna helt uteblivit.
Men det som intresserar mig mer är vad som händer i böckerna framöver, kommer Vimes stjärna att dala, eller kommer det att bli vanligare med storpolitik och intriger som i Den Femte Elefanten, Jingo och Thud? Min favoriter bland Pratchetts böcker har varit just böckerna om Vakten och jag skulle välkomna lite mer jordnära berättelser där trion rör sig på stadens gator och försöker styra undan gillesintrigerna, snarare än vara mitt upp i dem.
oktober 19, 2007 kl. 9:53
Det är en intressant fråga, ”Nu när ni kan göra vad som helst, vad ska ni då göra? ”.
I den litterära världen har jag en känsla av problemet drabbar fantasyförfattare och serietecknare oftare än författare av mera realistiska eller jordnära historier inte enbart för att olika grader av superförmågor är vanligare, utan kanske framför allt för att figurerna lever genom så mycket flera historier; där kan det lätt bli trettio böcker i samma miljö och där olika grupperingar av samma personer är med i samtliga.
Man kan ju tänka sig lite olika varianter som en händig författare trasslar sig ur problemet om han anser att det går för långt: man kan tillexempel låta superpersonerna försvinna upp i sitt eget molnlager och övergå till att vara en del av bakgrunden och världen, medan berättelserna koncentrerar sig på nya figurer (som inte nödvändigtvis är de förras barnbarn
) som med nya friska krafter kan sättas i klistret.
(Och apropå det med att tvinga fram en utjämning av förutsättningarna, i Making Money nämns i förbigående – en liten anspelning på påståendet från vår värld att frekvensen avvissa typer av brott verkar följa månens faser – att brottsligheten gick upp vid regn: en konsekvens av att vakten har medlemmar med alltför bra luktsinne. )
oktober 20, 2007 kl. 15:00
Det är faktiskt en av orsakerna till att jag gillar Pratchett; världen påverkas av och reagerar på berättelsen. Tjuvarna i Ankh-Morpork anpassar sig till Anguas förmågor och vidtar sina mått och steg för att neutralisera dem – men utan att man behöver en superbandit eller att den undre världens boss är en varulv eller vampyr själv, eller något sådant. Många lösningar är väldigt enkla och logiska (även om en del saker har en ganska skruvad logik så är den fortfarande logisk).
oktober 29, 2007 kl. 0:10
Som Johan säger så kan det onekligen bli ett problem med att återanvända samma värld (vilket egentligen är lite löjligt; skulle det inte gå att skriva mer än 15 nutidsromaner om Stockholm? T o m Harlekins regencyserie lyckas ju prångla ut tolv stycken om året på temat ”flicka och pojke möts i en balsal i London och blir förälskade under perioden 1811-20″, med stabil, om än inte störande hög, litterär kvalitet.
)
Det jag egentligen ville var att protestera mot hans lösning med att låta personerna försvinna. Jag vet inte hur ni ser på saken, men själv fäster jag mig vid ett välskrivet persongalleri. Jag vill veta hur det går för /dem/, inte att de ska bli superkrafter bland molnen. Liftarens guide blev menlös sedan Marvin försvann. Sedan kan man gärna bygga på andra karaktärer, som i svärsserien Johan har lånat av mig och som jag därmed glömt namn och författare på, men att ta bort de första är i mina ögon inte en framkomlig väg. Att göra om karaktärerna till Stålmannen är därmed att döma dem och serien självt till en utdragen och plågsam död.
Så, blev det skräpigt nog att raderas?