Sommaruppehåll, andra säsongen

Jag kan nu se tillbaka på över ett år av bloggande, och konstatera att, som väntat, var det svårare än väntat. Vi går alla med idéer och åsikter som vill vädra, men när de väl är publicerade, vad tycker vi då? Man måste producera något nytt, hela tiden — eller älta om gammal skåpmat.

I julas fick jag inspiration till många av inläggen, och många av artiklarna som ni har läst under våren skrevs under januari och februari, men det har gått riktigt trögt att finna nya infallsvinklar under våren. Det har inte blivit lättare av att jag har jobbat en hel del — jag har aldrig tidigare jobbat över så mycket och under så lång tid som i det här projektet — samt haft en hel del andra engagemang, det har gjort att jag har inte läst så mycket böcker som jag har kunnat formulera åsikter kring, och flera av böckerna som jag har läst har varit böcker som jag har läst om (jag har nu t.ex. läst om alla böcker om Kovacs, något jag föresatte mig i samband med att jag köpte Black man och fick den signerad av Morgan — nu skall jag bara sätta mig ner och författa brevet som jag planerat skicka till honom).

Men vad har året givit då? Utöver att tillfredsställt min exhibitionistiska ådra, så kan jag inte påstå att det har skapat någon större revolution bland bloggarna. Jag har få besökare och ännu färre kommentarer, men jag har inte direkt marknadsfört Rubus Libri, så det är inte så förvånande. Kvalitén på texterna gör självklart sitt till.

Sammantaget gör det här att jag får deklarera ett uppehåll över sommaren, en tid som jag normalt läser färre böcker under — det är oftast för varmt för det.

Kanske hörs vi i höst.

Definiera Woken Furies

Till slut hittade jag citatet som jag sökte för Woken Furies av Richard Morgan, citatet som på något vis definierar boken, eller mer i det här fallet, den värld som boken utspelas i:

Because if the don’t co-operate fully, I’ll promise them an Envoy deployment at assult strength.

Woken Furies av Richard Morgan

Hela resten av Tods utläggning och Kovacs tankar efter ger en gåshud, men är för långt för att återges här, om du har boken kan du läsa det i 44:e kapitlet, runt en halv sida.

Uppdatering: Nu hittade jag citatet som jag hade tänkt posta om:

`Oh, Come on, Virginia. We’ve both done worse than that on more worlds then I can remember right now.’

`You’ve got Envoy recall,’ she said numbly.

I gestured again. `Figure of speech. On seventeen worlds and five moons. And that habitat in the Nevsky Scatter. And –‘

Woken Furies av Richard Morgan

Trösteböcker

Böcker fyller många syften; läroböcker, faktaböcker, tidsfördriv, påverkan, …

På samma sätt som vi tröstäter har vi tröstböcker, böcker vi läser, ibland om och om igen, när vi är nere eller behöver muntras upp. Min mest skrämmande läsupplevelse var när jag, på högstadiet tror jag, läste Färg bortom tid och rum av Lovecraft. Den tvingade mig att läsa Fylke rensas ur Sagan om Konungens Återkomst innan jag vågade somna.

Sedan jag började läsa på högskola, och jag upptäckt Pratchett i större omfattning, har jag alltid sett hans böcker som en sätt att muntra upp mig; ett par böcker har jag explicit köpt för att ta fram när jag haft ”en blå stund”. Vilka böcker vi väljer att muntra upp oss med varierar självklart, på samma sätt som det finns en hel genre för det (antar jag!), men frågan är om två personer tycker samma bok fungerar som ett ljus i mörkret?

Man får ju inte bli deprimerad, nedstämd eller upprörd av en bok som skall göra en glad, men många ”glada” böcker gränsar till rent barnsligt trams, inget djup hos personerna, inget händer egentligen, före och efter är de samma. Shakespeare var annars en mästare på uppmuntrare, man kan gå ut ifrån en av hans pjäser och vara rejält glad, men förutom att pjäsen slutar lyckligt så har det varit drama och sorg dessförinnan. Shakespeare har börjat sorgelöst, gått ned till ens egen nivå, kanske rent av lite under, och sedan lyft upp en tillsammans med berättelsens bubblor, och man bryter ytan långt ifrån där man sjönk.

Så jobbar en mästare, man kan inte bara komma med skämt och glam, man måste även ges något annat att tänka på. Pratchett arbetar inte så, han jobbar mer enligt principen om att hålla en ganska jämn ström av tokroligheter. Det är sällan som jag skrattar högt åt hans berättelser, det är vanligare att man ler, men när man har läst en stund har man fått något annat att tänka på och känner sig uppmuntrad. Folk dör, hem förstörs, men allt är ändå ganska harmlöst. Det är som datorspelen där man kan byta ut det sprutande blodet emot gnistrande stjärnor. ”Inga djur skadades under skrivandet av den här boken.” Så bra, jag kan vara glad.

Hur inleder man en bok bäst?

Det är inte utan att man förstår Richard Morgans förtvivlan när han började läsa David Copperfield, hur en bok inleds är, som bekant, väldigt viktigt. Men det är inte första meningen som är den viktiga delen, utan resten av stycket och det nästföljande. Jag började läsa Fången på Zenda när jag var runt 10 och jag lade ifrån mig boken efter bara ett par sidor, jag fick ingen rätsida på det, och det trots att inledningen, Jag undrar när du ar tänkt skaffa dig ett ordentligt arbete, Rudolf?, är en ganska okej inledning, en konflikt ligger och vilar under ytan.

Sedan så finns det fler sätt att inleda böcker på, men priset tas nog ändå av Simon Black i världsrymden: Ni minns väl Alan Grant, den berömda hemliga agenten med det skojfriska humöret och det lockiga röda håret? (Berömd, hemlig agent!?)

Ja, jag vet att jag hackar på pojkböcker ifrån 50-talet, igen, men det är svårt att låta bli, om inte annat för de grundlade många av de klichéer som vi får dras med idag.

Teknikrevolution och bokbransch i förändring

Att musikranchen och filmbranschen håller på och kämpar med näbbar och klor för att stoppa den digitala revolutionen står utom rimligt tvivel, men allt fler branscher börjar skrämmas av vad som ryms i framtiden. När den digitala revolutionen kom på allvar under andra halvan av 90-talet så var det inte ett teknikgenombrott, en ny produktflora eller en ny uppfinning som såg dagens ljus. Det var en revolution i klass med den naturvetenskapliga revolutionen på 1600-talet, den industriella revolutionen på 17-1800-talet eller bilismen och massproduktionen under 1900-talet. De tekniska, ekonomiska och kulturella förutsättningarna hade helt förändrats för en bransch och gjorde hela affärsmodeller föråldrade. Under 90-talet hade datorerna blivit såpass billiga att de fanns i ”var mans hem”, de var såpass kraftfulla att de kunde koda och avkoda bild och ljud med god kvalité utan att gå på knäna, ljud- och bildformat arbetades fram som kunde förmedla innehållet utan att ta för stor plats och gemene man såg möjligheterna med vad som gick att göra. Tillsammans med detta blev sensorerna så bra att de kunde spela in i god kvalité och minnestekniken fortsatte att driva fram snabbare och större minnen till lägre kostnad. De första digitalkamerorna och MP3-spelarna såg dagens ljus. De uppfanns inte, de gjordes möjliga av revolutionen, de var den logiska effekten av vad som var tekniskt möjligt – frågan var bara när de skulle komma, inte om.

Hur film- och musikbranschen agerade behöver jag inte gå in på, det känner alla till som inte har varit bortkopplade ifrån Internet och nyhetsflöde det senaste decenniet. Det som skiljer de branscherna ifrån i stort sett varje annan bransch är att de har en lagstiftning i form av upphovslagstiftningen som ger dem en helt annan kontroll på sin marknad än vad många andra har. (De har också lyckats få oss alla att se ett samband mellan upphovsrätt och deras nuvarande affärsmodell, upphovsrätten används till att försvara cdns existens – om man inte köper en cd så begår man ett brott.) Är det någon som tror att 1800-talets hästhandlare hade nöjt sig med att se sin marknad försvinna när bilen så småningom kom om de hade haft en enda bittesta liten lagparagraf att luta sig emot? Hur många fotohandlare och filmtillverkare tror ni inte hålögt har legat nätterna igenom och bläddrat i lagböckerna för att stoppa digitalkamerans framfart? Antipiratbyrån & Co säger att si och så många ”musikarbetare” har förlorat jobbet pga Pirate Bay, men hur många fotohandlare har gått i konkurs pga digitalkameran? Skall vi förbjuda JPEG- och MP3-formaten för att rädda musik- och fotohandlare? Skall vi förbjuda bilen för att rädda hästhandlare? Löjligt.

En teknikrevolution är inget som man kan stoppa. Asken är öppnad och innehållet har sluppit ut, och så länge som konsumenterna ser att de är intresserade av vad som erbjuds (möjligheten att ”gratis” ta 400 kort på ett bröllop och med några knapptryck dela med sig av dem till alla vänner och bekanta, möjligheten att bära med sig hela sin skivsamling i fickan, att kunna sitta och titta på en film under en långresa osv.) så kommer det finnas företag som ser en marknad och som erbjuder kunderna det som de de facto efterfrågar. Folks plånböcker är en starkare kraft än någon lagbok, om inte så upptäcker politikerna att de förlorar röster – någon som lever på folks stöd är mycket lyhörd för vad folk tycker, även om det inte alltid märks.

Nu har Förläggarföreningen och bokbranschen allt mer uppmärksammat tekniken, och i panik kastat sig i armarna på musik- och filmbranschens lobbyister. Rasmus på Copyriot har skrivit en del i ämnet, men det jag tänkte kommentera i sammanhanget är inte så mycket en utbrott på panikåtgärder och kommentarer på hur föråldrade affärsmodeller rasar samman (här gör sig inledningen till Monty Pythons Meningen med Livet väl påmind). Det jag snarare tänkte kommentera är det alla måste göra, se möjligheterna i de nya förutsättningar som finns. Det spelar ingen roll om man är bank, biltillverkare, musiker eller författare; som världen ser ut idag måste man ta tjuren vid hornen och anpassa sig. Och så har det alltid varit, och kommer alltid att vara. Marknadsekonomin bygger på att konkurrenterna kommer med nya produkter och man måste möta dessa.

I och med vad som är möjligt med dagens skrivare och tryckerier är det för mig fullständigt obegripligt att en bok kan gå ur tryck eller att man inte försöker slå lite mynt av att erbjuda kunderna något extra. I samband med att pocketversionen av en bok ges ut så slutar man trycka den inbundna versionen, detta är det som jag har svårast för att förstå. Att det inte är försvarbart att ha stora lager med inbundna böcker ”för framtida bruk” förstår jag, men varför inte erbjuda en inbunden version som trycks på beställning (”print on demand”)? Jag har flera serier där jag har första boken i pocket och de andra inbundna (för att jag inte uppmärksammade författaren förrän det var ”för sent”), men jag skulle lätt kunna tänka mig betala 2-400 kr för en bok som jag redan har! Andra har redan uppfattat att det finns en marknad för det här och Altered Carbon med Richard Morgan går att få tag i inbuden för mellan 80 och 250 pund. Det är självklart inte alla som betalar runt 3000 kr för en bok, men det räcker med att en gör det.

Erbjud något mer till köparen, varje bok går inte i så stora upplagor, men ge då något som gör att de vill lätta på plånboken och betala ett premium. Jag läste att de flesta bilföretag ligger på 7-10 procents vinstmarginal, medan BMW ligger på 15. Är det så att de lyckas lura kunderna extra effektivt, eller är det så att de erbjuder något som kunderna är beredda att betala ett premium för?

Ge t.ex. erbjudandet att ”köp boken med en svartvit karta för x kr, eller vänta två veckor och få den med vackert färglagd karta för 1,5x kr”. Film- och musikbranschen har i många år gjort sidoprodukter som hör till rockband eller filmer – leksaker, affischer, t-shirtar osv. Det börjar komma bland böckerna också, t.ex. statyetter på personerna i Terry Pratchetts berättelser, väggkalendrar med mer eller mindre relaterade fantasymotiv osv.

Jag är ingen anhängare av väggkalendrar eller statyetter, men för mig är böckerna i hyllan lika mycket en dekoration som en läsupplevelse, jag vill ha snygga böcker som ger rummet en själ. Synd bara att man bara ser till sina ekonomiska modeller och inte vågar ifrågasätta dem och satsa på lite udda saker. Sociala nätverk är ju fortfarande stekhett (även om Facebook känns 2007) och där har de också något att haka på; skapa fanklubbar värda namnet. Om du är med i en sådan får du veta när manuskriptet på nästa bok har lämnats till förlaget, du får ett utdrag på första sidorna innan de första förhandsexemplaren gått till journalisterna osv. (Detta get också självklart mycket prat på bloggar och forum på nätet, spaltkilometer med gratisreklam.) Med Internet så kan man driva sådant med ett minimum av kostnader, just kostnaden brukar vara det som argumenterar emot fanklubbar, och om man använder sig av Facebook, MySpace, LibraryThing osv. så slipper man dessutom driften av systemet – och fansen finns där redan. Var inte rädda för tekniken, utnyttja den eller bli utnyttjad av den. Det behöver inte vara en ”pirat” som utnyttjar tekniken emot dig, det räcker med att det är en konkurrent – spelar det någon roll om vem det var som körde över dig när du ligger i diket?

Bokbranschen, eller i alla fall en del av den, lever på att spekulera i hur framtiden kan tänkas se ut, och när man inte har ställt den uppenbara följdfrågan ”hur påverkar det oss?” så har man misslyckats. Kapitalt.

Varför bara två sidor?

Varför får det bara finnas ett skrå, gille eller fack för magiker? I Nightwatch av Sergei Lukyanenko så inordnas alla magiker i ett av två skrån, de vita eller de mörka, och dessa har sedan dansat en tango genom tiderna, ständigt på vakt emot den andre, ständigt intrigerande och testande gränserna, ständigt rädda att den andra skall försvinna; det är bara i den andre som den egna existensen bekräftas.

Nästan samma sak återfinns i Storm front av Jim Butcher, ett Vitt Råd (snälla, snälla författare; Tolkien tingade det namnet för hur många år sedan som helst — hitta på ett eget namn på magikernas innersta cirkel! [Som ni kanske förstår är jag ingen anhängare av ”Fan Service/Homage”.]).

Under medeltiden hade gillena monopol så långt som stadens makt sträckte sig, samma sak gäller dagens fackföreningar, men det jag inte lyckas begripa är varför någon som besitter sådana krafter som magiker accepterar att det bara finns en förening att vara med i, tillika en som stiftar lagar och kan utmäta straff. Varje ställe där det finns en rörelse finns det en motrörelse.

Fysikkunskaper

Hur mycket författaten vet i ett ämne har tidigare berörts, och jag har fått anledning till att återvända till detta ämne.

Jag har ärvt ett antal böcker, och kunskapen om grundläggande fysik har inte varit framträdande hos den tidigare generationen av SF-författare. Exempelvis läste jag Simon Black i världsrymden, där huvudpersonerna har konstruerat ett flygplan som är kapabelt att resa till Mars på ett par månader. Det riktigt intressanta är att de styr ute i rymden, inte genom att använda sina skevroder, att rymden inte innehöll någon luft visste författaren, utan genom att förflytta en 100-kilos blyklump i planet, och på så sätt förändra planets tyngdpunkt. Fascinerande metod, undrar om ESA känner till den? Skulle spara en del bränsle misstänker jag…

Under julen hade jag det tveksamma nöjet att läsa Asimovs Världar i krig:

Strålen väntade på honom i rummet. Det var en personlig stråle som ingen annan än han själv kunde läsa, telegramhemligheten var absolut. Det behövdes ingen mottagare, inga metallföremål eller trådar för att uppfånga den svaga, modulerade stråle av elektroner, som genom den yttre rymden viskande överförde sina pulser från en värld på 500 ljusårs avstånd. I sitt rum hade han ett litet utrymme där själva luften var polariserad. Denna polarisering kunde endast upptäckas vid mottagning och inom detta lilla utrymme var det bara hans egen hjärna som kunde tjäna som mottagare — det var endast de elektriska egenskaperna i hans eget nervsystem som kunde komma i resonans med svängningarna i den bärvågstråle som innehöll meddelandet.

Världar i krig, Isaac Asimov

Utan att citera för mycket kan man vidare konstatera att en konversation sker i realtid utan några fördröjningar som författaren anser det värt att kommentera, man sänder genom att tänka sitt meddelande (tillsammans med en liten, pytteapparat som går att gömma i en knapp i klädseln). Jag kan tänka mig ett par sätt som ovanstående skulle kunna göras ”möjligt”, eftersom de har hyperrymdshopp (även om de inte kallas för det), men det är ganska många delar av citatet ovan som verkligen gör att man undrar över fysikkunskaperna. Boken jag har är tryckt 1954 och kunskaperna på den tiden om ljusets absoluta hastighet var väl inte så framträdande då, SF var mer ”fantastisk fiktion” än ”vetenskaplig fiktion”.

Men priset tog nog ändå Asimov när han deklarerade att en av huvudpersonerna svimmade eftersom dennes kropp fick slut på koldioxid. Scenen är att de rör sig på en planet med aningsbar atmosfär men nästan ingen koldioxid. En av huvudpersonerna glömmer sin andningsapparat, som förser en med just koldioxid, och svimmar senare på grund av att kroppen har fått slut på koldioxid. Jag kontrollerade med en läkare, som dessutom har den goda smaken att vara en mycket god vän till mig, och det är riktigt att vi ”behöver” koldioxid, men inte i inandningsluften. Det är mängden koldioxid i blodet som styr hur mycket vi andas, kroppen producerar koldioxid och om halten blir för hög, t.ex. på grund av att vi springer, så ökar andningen för att ventilera ut den och få in mer syre (så vi kan producera mer koldioxid). Vi behöver helt enkelt inte andas in koldioxid.

Sedan finns det en aspekt som man inte får glömma, men som det är lätt att man gör: kunskapen om tämligen triviala saker och rekommendationer kring dem har varierat genom åren. Det kan mycket väl vara så att man på 50-talet ansåg att koldioxidhalten i inandningsluften inte fick gå under en viss nivå, man kan ju dra parallellen till filmen Goldfinger där Jill Masterton dör av att hon målas i guldfärg, något som man tydligen trodde skulle kunna ske på den tiden (jag såg en dokumentär för många år sedan som förklarade att man var rädd för att Shirley Eaton, som spelade Jill, skulle utsättas för fara, så man lämnade ”en rektangel på ryggen”, det framgick inte hur stor rektangeln var men jag misstänker att ingen läkare eller vetenskapsman tillfrågades utan den som målade fick lämna ett ”lämpligt” stycke ”som kändes bra”).

Vad som ”är vettigt” ett decenium kan vara utskrattat nästa — för att åter vara i ropet ytterligare ett decennium senare. Men det är ett visst steg ifrån Världar i krig till Hal Clements noveller kring Mesklin.

Har ni, kära läsare, några exempel på välrenommerade författares klavertramp?

En krona i vinst

För ganska länge sedan skrev jag följande på bloggen:

De allra flesta författarna, tror jag, hör till den första kategorin när man kommer till de ”politiska vetenskaperna”, ekonomi och statsvetenskap. Det sätter självklart sitt avtryck i berättelsen. Det är väldigt svårt att t.ex. modellera hur en statsapparat fungerar och på vilka värdegrunder den baserar sig på om man själv har kunskaper om ”vad som behövs” och vilka effekter det får.

Som det skulle slumpa sig har Marie Brennan berört samma ämne; fast ur ett litet annat perspektiv. Jag tolkar inte hennes artikel som att författare väljer monarkin som styrelseform för sitt fantasyland för att de inte känner till något annat, utan för att det är så mycket lättare med en monarki; dels att modellera och dels att tillåta att någon stiger i graderna och så småningom blir landets härskare, eller vad nu berättelsen går ut på.

Men ärligt talat, monarkin är ju bara en variant på temat; härskaren härskar för att hans pappa var härskare. Men hur en härskare sätts på tronen är inte nödvändigtvis sammankopplat med byråkratin kring den. Det finns många andra sätt att styra ett land (den engelska sidan på Wikipedia listar fler statsskick än den svenska) där en enskild individ kan stiga till stor makt bara genom att ha en beskyddare av någon form eller genom att (relativt enkelt) spela ut ett fåtal mäktiga individer emot varandra. Europeisk medeltid har ett järngrepp kring fantasygenren, t.ex. varför separerar man kyrka och stat i alla fantasyländer? Man låter religionen har stort inflytande, men när regerade en kung ”av Guds nåde” senast? Att låta en teokrati styra ett land vore uppfriskande; då har man dessutom möjligheten att verkligen låta huvudpersonen vara ”gudarnas utvalde” (Brutha ifrån teokratin Omnia vet precis vad det innebär…).

Ofta förväxlar man en monarki med att en man bestämmer allt, den som sitter i toppen har kontroll, men som alla vet så är det inte alltid så. Man behöver inte en Ormstunga bakom tronen men runt makten samlas det alltid personer som vet vilka beslut som skall fattas, men som inte nödvändigtvis själva tillhör ”makten” — i Europa kallar vi dem lobbyister. Dessa maktsugna personer intrigerar såklart och kan mycket väl ta till sig en uppkommling och ”leda” denne på rätt väg. De behöver med andra ord inte ha en ”kung” vid makten, det kan lika gärna vara någon som höll ett bra tal till folket, den som kom på en viktig ny uppfinning eller vara ”av gudarna utvald” — inget av det emottsäger att det finns stora kader av intrigmakare runt om ”tronen”. Det enda som styr antalet intrigmakare är storleken på landet, stammen eller imperiet; ju större ju fler — eller rättare: ju rikare ju fler (ju färre som behöver producera värde i form av mat och andra produkter ju fler kan springa i maktens korridorer).

Koncentrera sig på rätt saker

Det finns två saker som jag tycker en författare skall vinnlägga sig om; det ena är sina kunskaper i de ämnen som berörs i berättelsen, och det andra är respekten för läsaren. Jag har berört både ämnena tidigare i den här bloggen och kommer att få anledning till att återkomma till det förra i ett senare inlägg, men det senare tänkte jag kommentera den här gången.

Varje fantasyförfattare måste uppfinna en egen värld, med egen gudavärld och och egna språk, och det finns ju ingen anledning till att uppfinna ett språk om man inte använder sig av det. Den relativt välkända webbserien XKCD hade en ganska bra reflektion på temat av språk; Fiction rule of Thumb, som i princip går ut på att ju fler ord som författaren har hittat på (och vävt in i texten), ju lägre kvalité har boken. Ligger ganska mycket i det…

Det är inte det att författaren kanske har dålig fantasi, utan det spelar inte så stor roll om man fyller ut sin text med franska uttryck eller använder sig av sitt påhittade språk krfsmska, om läsaren inte begriper och kan följa med så har man misslyckats. Jag kan ta ett ganska enkelt exempel; när jag läste de sista kapitlen i MacLeans The Last Frontier, en bok som lyckas hålla en tät och spännande agentintrig rakt igenom, så föll all spänning platt till marken när huvudpersonen skulle ta sig ur tågvagnen och upp på taket i den vinande snöstormen. Orsaken var att MacLean beskrev hur utsidan såg ut och hur hjälten kämpade för att nå sitt mål, och dessutom klara av det levande, men jag kunde inte för min inre blick se hur det såg ut, vad det var han gjorde för att komma upp. Han kaste de sig över kopplingar etc. och vagnar som krängde, men klimaxet blev bara en transportsträcka eftersom en liten men vital del saknades, min bild av hur scenen såg ut.

MacLean är i och för sig en skicklig författare och jag har läst flera av hans böcker med god behållning och jag läste boken på engelska, det kan mycket väl vara så att det var något ord jag inte förstod och att sammanhanget därmed försvann, men en vital del i berättelsen blev lidande därför att läsare och författare inte fick samma bild av vad som hände.

Annars brukar en av mina käpphästar vara olika personers ålder; det skedde även när jag läste The Last Frontier. En av personerna, Greven borde han kallas i den svenska översättningen (på engelska kallas han för the Count), föreställde jag mig igenom hela boken som något över 30 — men i slutet så framkommer det att han snarare borde vara runt de 50! Det är etter värre att försöka ställa om sin mentala bild ”bara sådär”, men det kan förklara en hel del saker som skett i en bok och där jag har tänkt ”hur kan de gå, han är ju inte tillräckligt gammal för att ha levt då?”

Hatar när det händer.

Hur du en hylla för böcker, eller ett bibliotek?

De flesta hem har ett par hyllor för böcker, men väldigt många bokintresserade, vilket jag antar att du är eftersom du läser det här, talar snarare om sitt bibliotek. Bibliotek var förr något värdefullt och något man vårdade och var stolt över, idag skuffar många undan böckerna i någon hylla på någon väggyta som ”blivit över”. Men kommer man hem till någon som har ett välinrett bibliotek, då vet man att man har att göra med en civiliserad person. Eller för att uttrycka det på engelska:

Books, as any visitor to a civilised house knows, do furnish a room. Books never look untidy, even when piled in tumbling stacks.